Dagens sju meningar

Jag har massor med bilder att posta men orkar inte. Det var dagens uppdatering. Allt e bra förutom att Joakim hela tiden är allergisk och att gamla hunden har spytt två gånger idag. Det är väl synd. Varför är man allergisk? Varför spyr hunden? Jag fattar inte.

Helgen som komma skall

Som lugnet före stormen känns det här på stugan. Har gummistövlat omkring i skog och mark, klappat om ung och gammal hund, vädrat kläder, tvättat kläder, diskat, slappat, känt mig obeskrivligt trött, spelat nätbingo, drömt och sovit. Senare idag bär det av till Helsingfors och sen ska vi knöka in trumset, gitarr, dragspel och tre man i en liten Micra, eventuellt i ösregn.
Och eventuellt ska vi sen i rusningstrafik köra till Järvenpää.
Nååh, men jag har gott humör, ännu i varje fall. Ska agera chaufför och sen ska vi spela på Uuno-baari. Jag har ens aldrig varit i Järvenpää. Har tänkt ta massvis med foton, pröva på konstig mat och vara trevlig mot alla jag möter. Det brukar vara ett bra recept för framgång.
Sen ska vi övernatta på nåt skumt ställe (tänker även därifrån ta massvis med bilder) och på lördan ska vi spela på Ilo-festival tillsammans med stora gubbar, tänk det; Tuomari Nurmio och 22 Pistepirkko bland annat. Där ska jag stå på nån Männistön lava och bröta med dragspel. Nog har tiden allt gått.

Inte angstigt alls! Bara lätt och kiva.

Jag har sökt mig österut mot hemtrakterna, österut och sen neråt mot havet, mot där jag kommer ifrån och sånt blahi blaha som man kan skriva mycket om. Har sett på suddiga foton från mors St:Petersburgsresa, druckit skumvin, rött vin och vitt vin, lyssnat på Stefan Demert och far som kiknar till sångtexterna och räknar nu med att få sova en lång och skön natt i gamla, dammiga lakan i bakrummet, i vars skåp man kan hitta malätna plädar från gångna tider. Jag har hittills kanske haft den bästa sommaren på åtminstone fem år. Kanhända är det en inställningsfråga, eller så har det att göra med att allt helt enkelt bara blir bättre ju äldre man blir, att det helt enkelt är så det fungerar. Hunden är nöjd - jag är nöjd, och jag har sedan helgen jag berättade om sist haft en annan helg som var minst lika underhållande, överraskande och full av liv. Gatusetet fick tillökning med J på elektrisk ståbas; underhöll Åbo mitt i natten och kände oss bara mer odödliga, mer på gång och mer levande. Och sen hade vi en annan helt underbar söndagsspelning på Sointu med Väinö Grön. Gamla skivor, bekanta och halvbekanta mänskor, lull och bekvämligheter.
Nu på fredag drar vi till Träskända (vet, det svenska namnet låter sökt - Järvenpää ska det vara) och spela på krog, sen blir det Ilofestival. Jag har fått lov att låna en bastrumma av en gammal borgåvän, det blir roudas och kanske öl på torsdan och vet ni det känns inte angstigt alls! Bara lätt och kiva. Ska få gäster från Tyskland i mitten av juli och dra med dom på grillfest i skogen.

Imorrn ska vi dra ner papegojornas gamla hus samt ett par döda träd. Ska försöka få ett par bilder tagna av spektaklet.

Ego-utvältning

Har helt odödlig feelis, det måste vara livsfarligt. Har en känsla av att jag kan ragla mitt ut i en korsning och nån kommer bara att lyfta bort mig och föra mig till ett ställe där det serveras körsbersöl och små mexikanska tamales. Allt har bara varit så jäkla lätt på sistone. Jag inser att jag nog måste ha nån form av personlighetsstörning, eftersom det antingen är nattsvart eller roligt som satan - men egentligen, så kanske det bara hör till den finska personlighetsnaturen; att man liksom lever upp till sommaren. Jag har nu aldrig känt det såhär konkret bara. Jag tycker plötsligt att mina ungdomsår mellan typ 19-25 är TOTALT bortkastade på att ha dåligt självförtroende, att tvivla och att tveka överlag. Om nån skulle ha fuckat med mig när jag var 22 skulle jag antagligen ha börjat gråta och gå bort - idag hade jag ställt till med en sjujävlade scen. Jag känner mig just nu som den mest lyckade personen i världen, ungefär. När jag väl kommer mig för att göra saker, så blir dom ju fucking awesome, noot? Usch, jag måste vara så manisk och störande. Det är så i grunden fel att på nåt sätt vara nöjd med sig själv i det här skandinaviska samhället. Men nu ska jag basunera ut det i alla fall: jag är så helvetes nöjd med mig själv just nu. Allt jag har satt mina klåfingrar på har förvandlats till den ädlaste havregrynsgröt på sistone. Recensionerna är strålande, allt bådar gott.

Helt bövelens fin T-skjorta

Jamen sjujävlar! Dom blev ju helt überfina. Vet faktiskt int hur jag ska uttrycka mig för att undvika att låta som en självgod stropp, men dom här e nog det finaste jag har gjort, ever. Ok, så säger man väl varje gång nånting e klart, men... det kunde ha gått åt helvete. Det gick inte!

Väinö peruspaita, alla storlekar, 15 e

Väinöpaita ladyfit (finns också i svart), 15 e

Dragbagge, skatarr och trigel

Jag hade några tankar om ett blogginlägg som skulle handla om hur speciell man alltid själv tycker att man är medan de flesta nästan uteslutande är liksom alla andra (dvs gillade Roxette som 9-åring).

MEN så hände det något så mycket mer spännande; T-skjortorna och kassarna har kommit!! Jag har designat mitt första tryck, som nu ska uppenbara sig på Väinö Gröns T-skjortor. OMG OMGOMGOMG OMG.

Kan ni förstå hur spännande det här är?! I skrivande stund ligger paketet på posten och väntar på att bli upplockat, och sen återstår bara pur glädje eller total besvikelse. OM de här T-skjortorna blir ens de minsta fina så får man väldigt gärna beställa en eller sjutton av mig, men jag återkommer nog först med info.

Nattblaja

Vafan har jag varit o skrivit i natt? Det där var ju inte riktigt klokt. Får ta och varva ner lite nu, så jävla duktig är jag heller inte på dragspel, faktiskt. Spelar alltid fel när jag ska försöka imponera på nån gammal gubbe som kommer spatserande. Får ta och sova på nätterna istället för att stiga upp och blaja.

Spelsommar

Efter ett misslyckat sovförsök är jag på benen igen mitt i natten, frenetiskt letande efter låtar att sjunga, att öva in på dragspel, att leverera på Åbos gator. Jag tänker Elderly woman behind a counter in a small town, Bring on the night och When the world is running down, you make the best of what still around. Ingen av dessa omöjlig att spela på dragspel.
Efter den här helgen har det faktiskt inte varit en lugn stund alls - det är tydligen såhär som det här arbetslösa livet är - ett ständigt kringflängande, en känsla av frihet och odödlighet, romantiskt ukulelande på trottoarerna, dåligt med pengar men gott humör. Idag var vi med I och spelade fem låtar opponer, opponer. Det var Beirut, First Aid Kit och lite Florence and the machine. Imoron ska vi ut igen. Det brinner en iver i mig, jag förstår plötsligt att åren av letande efter knappar på dragspelet har burit frukt; nu löper det, nu kan jag fantamej, nu känner jag mig säker på det där. I sommar ska jag spela och sjunga utav brinnkära livet!

Tokhelg

Galenskaper, galenskaper. Jag tror att jag sällan har varit med om en helg som har känts så lång; säkert för att det har varit fullt ös sedan fredag, typ. Helgen har faktiskt nästan varit så spännande att jag vill berätta om den i detalj. Den började med att jag gick hem till en nyfunnen vän, H - satt på balkong med utsikt över andra delar av Åbo och snarvlade om folk, liv och hur man har det i allmänhet. Lätt att prata, lätt att vara - man känner sig trevlig och intressant i sällskap som tar fram ens goda sidor. Var nästan på väg hem, men så blev det ändå så att vi hamnade på danskrog eller vad man nu ska kalla det - Monk och så blev man full och lullig, karlar pokade på H med jämna mellanrum och jag kom att tänka på att det är så jäkla längesen jag ens har varit ute med nån tjej på tumanhand sådär och upplevt hur det är - att det verkligen är uppmärksamhet konstant - och så är ju H en sån tjej som har ett sånt där skimmer över sig som drar till sig karlar verkligen. Jag tycker nästan det har blivit ännu värre det där med åren - karlar är fan med hela kroppshållningen så jävla burdusa och fullständigt ignoranta inför ett "nej". I slutet av kvällen var det fan en som inte ville ge sig av alls fast H tydligt visade sitt ointresse och till och med flera gånger sa att gå bort. Hon berättade att det typ brukar funka om man tydligt visar med handen att "försvinn". Jag var full och burdus och spelade "den fula kaverin" som svär och försvarar sin vän från sätet bredvid (och som egentligen i hemlighet är kär i henne). Sen var det jatkot hos äldre man med vägg full av LP-skivor, exklusiv smak för mat och goda ölsorter. Känslomässigt förträngd, men trevlig och mån om att folk skulle bli bemötta på bästa sätt. Spelade en gammal Monica Zetterlund-skiva där hon sjöng "Herregud, ja" istället för "halleluja". Gjorde intryck på mig. H och jag sjöng första versen av modersmålets sång. Sen sjöng vi Kalliolle kukkulalle. Jag var i farten. Mitt i allt dansade vi.
Vinglade hem med fullcykeln åtta på morgonen. Ropade att herrigud vad jag är full när jag ramlade in i sovrummet. Sov hela lördagen. Sen var det mitt i allt vår skivrelease. Glada vänner överallt, svag men levande känsla, krapula som aldrig kom, oroväckande mage minuten innan spelningen. Sen en keikka som började lite sökande, men som växte. Aldrig förut har det känts sådär att spela. Aldrig förr har jag improviserat så mycket vid ett framträdande, spontant sjungit oktaver, pumpat dragspel så svetten runnit samtidigt som emellanåt gåshuden reste sig för att jag uppriktigt tyckte att det lät bra. Helt nytt för mig, det där. Till sist dansade folk och det kändes som att orkestern hade blivit till en självgående motor; vi kunde spela i princip vad som helst, ingen brydde sig längre, vi hade liksom vunnit folks förtroende. Verkligen en ny och spännande känsla.
Allmän yra på stan sen, vingliga studenter överallt, en karl som cyklade mot ett betongblock och flög i asfalten, odödlighet, os, värme och halvbekanta överallt. Spontana diskussioner med vem som helst i nattens vimmel. Allting bara funkade. Det är otroligt vad lite temperaturombyte gör med folk. Kändes verkligen inte som Finland det där som hände igår. Eller precis som Finland, det är ju sådär som det är här. Fullständigt manodepressivt.

Två nyheter att lyssna på

Två grejer idag:

1. Väinös nya skiva Lava jonka vesi vei.
Jag spelar dragspel, Ilona slår på trummor och J skriver poetisk, finsk, kritisk politisk text, framför dom och drar på gitarr. Om nån skulle gilla detta så pass mycket att dom kan tänka sig att köpa en CD så kan man beställa en av mig för ynka fem euro! Här har ni en bit finsk kulturhistoria, hehe. Snart har vi kassetter, T-skjortor och kassar också.

    

2. Hannas och mitt nya podcast-avsnitt om parförhållanden, giftermål, Marry Me, singelskap och allt världens. Det häftigaste avsnittet hittills, tycker jag. Riktigt bra musik också, med Sofia som stod längst fram i kön då Gud delade ut sångröster. Vill meddetsamma uppmuntra alla som sitter hemma och pysslar på egen musik eller vet nån som har nåt slags heimlaga liggandest, att skicka den till oss så spelar vi upp den! Vi har typ inga lyssnare eller kanske skitmånga, det där håller vi faktiskt ingen smärre koll på.