Thursday, April 27, 2017

Heliga listan!

Heliga listan! Jag älskar det här, precis vad jag behöver. Tack så jättemycket Liisa.

De här platserna är heliga för mig:
Helighet tycker jag dalar ner ibland vid nåt tillfälle, litet oberoende av plats. MEN visst finns det platser också. En plats som definitivt är helig är en skogsdunge nedanför sommarstugan på Vessö, där det om höstarna växer karljohanssvamp och där mossan är djupgrön och mjuk.
Här i Åbotrakterna är det heligt dit bakom Halis, där som hästarna är. Förstås.

Den här stunden i min vardag är helig:
Jag har inte nån sån!! Är det månne alarmerande? Ibland om kvällarna är det lite heligt när jag går ut med min hund, som igår när det var blå skymning och koltrastsång. När man känner att stunden är snäll och inte har bråttom, att det nog ordnar sig alltihopa och man är sin egen vän och går långsamt och lyssnar på stegen.

Mitt viktigaste andligets-krimskrams!
Tidigare gick jag en del med smycken som jag hade fått av exempelvis morfar eller farmor, föreställde mig att de bringade någon form av lycka i och med att deras förgångna själars närvaro på nåt plan kunde tänkas vara med och skydda mig. Men sen slutade jag i princip gå med smycken, så nu kan jag inte påstå att jag har något andlighetskrimskrams. Får man säga telefonen?! Ääh, jag är så sekulariserad.
När jag var tolv hade jag en lyckoamulett med en sten och andra grejer jag inte kommer ihåg vad det var som jag knöt in i en påse. Jag hade konsulterat Häxans handbok och visst lyckades jag ganska bra med den amuletten, när jag tänker på det. Fick till privatlektioner i musikteori med min absoluta favoritmusiklärare genom tiderna.


En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla:
Jag lyckas inte upprätthålla några rutiner överhuvudtaget, så det är nog långt till de andliga veckorutinerna ännu, tyvärr.

Jag älskar när...
...jag är på gott humör, lugn i sinnet och allting ter sig självklart. Och att åka buss när det är riktigt tyst i bussen och kanske skymning, och jag har Mili i knät och den drar en lång hundsuck, det är skönt att åka och inget tvång på någonting.

Min minst heliga stund:
Då jag sitter och stirrar och är besatt framför dator- eller telefonskärmen. Då man riktigt känner hur muskeltrådarna i axlarna krampar till sig och allting ter sig klumplikt och vasst och överdrivet odrömskt.

Det här kunde jag vallfärda till:
Santiago de Compostela, vandringsleden. Den skulle jag villa gå ännu en dag. Kanske tidigt på våren, april eller nånting.

Ord eller tystnad?
Ord. Även tystnaden är ord för oss människor. Vi har bara ord.

Musik eller konst?
Alltså den här frågan!! Hade inte förutsett den och nu kom den som ett ämbar vatten direkt över huvudet. Här står jag som en dränkt häxa och håller upp med ett krokigt finger: MUSIK ÄR KONST, hörni. Det är ingen skillnad!

Musiktips?
Lyssnar just nu på soundtracket till Hamilton efter tips från en stenad Broad City-Ilana på Youtube igår. Musikal! Verkar lovande om man gillar den genren.

Ensam eller i grupp?
Ensam.

När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt...
...så slås jag av tanken på hur små vi är och att vi alla är fjärtar i universum.

Wednesday, April 26, 2017

Runt som ett mynt

Igår kom braknyheten om att finansminsteriet hade godkänt ett par festmynt med motiv där bl.a. rödgardister står på rad och blir ihjälskjutna, samt ett annat där den lilla flyktingpojken Aylan blir bortburen från strandkanten i Turkiet - bilden som etsat sig fast på allas näthinnor och blivit litet av ett minnesmärke från denna tid. De här två motiven är naturligtvis två vitt skilda saker, men har ändå det gemensamt, att de knappelunda betraktas som passande motiv för jubileumsmynt.
Varför, kan man ju fråga sig. Varför blir folk så upprörda över opassande motiv på jubileumsmynt?

Jag tror att den största orsaken till upprördhet var den genomgående känslan av brist på yrkesmässighet hos designern i fråga, och hos de som lät dessa förslag passera. Ingen hade tydligen kunnat bedöma vad ett jubileumsmynt bör stå för, dvs något som för oss samman som nation, som inte påminner om beklagansvärda tider då vi skjöt på varandra. Och är det nåt som finländare går i gång på, så är det just när nån annan finländare har missbedömt en situation och gör nånting dumt och pinsamt, som världen får ta del av.

C hade förresten bästa beskrivningen nånsin av den här företeelsen:
"Oj, det här känns som nån dansk film. Man ska egentligen ha födelsedagskalas, men i misstag börjar allt handla om nåt livslångt trauma istället. Längre än livslångt ..."

Min första reaktion var fullständig bestörtning, att hur kan dom? Hur kan man ens komma på tanken att som motiv på ett jubileumsmynt trycka en bild där finländare skjuter på varandra?
Men ju längre dagen fortskred, och ju mer jag började syna den här bestörtningen rätt upp i fejset, desto mer började jag fråga mig, alltså djupt fråga mig att varför blir jag så upprörd? Jag är väl den som borde välkomna och applådera att det som annars tigs till döds, plötsligt lyfts fram i ljuset, och på ett jubileumsmynt också? Grattis Finland, nä du har inte varit nåt exempelbarn genom historien precis, men här är du nu, hundra år gammal. Här står du med dina sår och skavanker, och vi är inte rädda för att syna dem närmare.
Det lustiga var, att designern tydligen hade resonerat litet i samma banor, nämligen tänkt att vänsterfolk skulle välkomna ett sånt här brutalt tema, medan högern skulle ha saknat sina svan- och tusen sjöars land-bilder.
Det här är väl ett typiskt "ja, nu blev det ju nästan rätt, om det inte vore helt fel"-moment.

För grejen är den, att man väl kunde välkomna ett känsligt tema på ett jubileumsmynt om det bara hade gjorts med rätt motiv. Här blev motiven luddiga: man visste inte om det där "global rättvisa" och död pojke på stranden var en ironisk kommentar på hur vi hanterar flyktingkrisen eller ett uppgivet "såhär är det". (Dessutom: Vad har avlidne Aylan med Finland 100 år att göra!? Nå just det. Ingenting.)
Ej heller var det klart om bilden av arkebusering av rödgardister skulle tolkas som "vi har gått igenom kriser, men nu står vi enade" eller "dom måste skjutas, annars skulle vi ha blivit Soviet". Det ger liksom för många tolkningsmöjligheter, varav den senare är oacceptabel. Ja, den kan till och med ställa folk emot varandra ännu idag! Det säger väl en hel del om vår historia också: att vi inte har gjort upp med den, egentligen. Att vi fortfarande inte riktigt har koll på hur nånting egentligen gick till. Det finns mycket som fortfarande ligger och spökar i det 100 åriga Finlands historia.

Men hörni, orsaken till allt ståhej igår, är väl att finansministeriet med Orpo i spetsen gick och godkände dessa mynt utan att tydligen titta närmare på vad de egentligen föreställde. Igår fick han då med svansen mellan benen gå och dra tillbaka dessa mynt. Så jag tänker enväldigt utse Orpo till den största pajasen i det här fiaskot.

Tuesday, April 25, 2017

Vårlistan

Jag fortsätter i listornas tecken här för att förhoppningsvis få lite flyt i mitt skrivande.
Besökte ÅA:s datasal igår för lite printuppgifter. Kände hur jag bara ville bli där kvar och sitta för att ERGONOMIN. Jag har inte riktigt nåt bra ställe att skriva på där hemma. Mitt eget hörnrum är bäst, men det är något knasigt med det också. Och det här soffbordet med datorgrunka är nu bara totalkatastrof. Försöker tänka att dålig ergonomi inte kan vara några hinder för att uttrycka sig.
Men likväl ville jag bli och sitta i datasalen igår.

Nåja, den här vårlistan har jag kopierat härifrån.

Mitt bästa vårtecken:
Grodorna, grodrommen vid pölarna invid ån nere vid Halis. Jag älskar hur det sprätter och lever i vattnet där, och hur solen lyser igenom rommen. Jag älskar grodor. Jag tycker de verkar vara så himla sympatiska djur.

Låt som ger mig vårkänslor:
Vårens första dag av Laleh. Den låten är bara så fantastisk. Börjar alltid gråta när jag hör den. "Och jag vill va med". Ja!! Jag vill vara med!

Den här våren läser jag:
Böcker av människor jag antingen träffat eller nyligen lärt känna. Streckläste mig igenom Laudatur av Peter Sandström. Håller nu på med Hennes Majestät Taivassalos In Transit.

Inför våren längtar jag alltid efter:
Koltrastens sång, fast den kommer rätt tidigt nuförtiden. Men när man hör den för första gången efter vintern, är det liksom något som lossnar. Man förstår att man klarat sig.

Min bästa våroutfit:
Alltså det här med outfit, jag tänker ju inte på sånt. Kämpar för att inte se ut som en lodare. Har börjat anstränga mig för att inte gå ut med mina urfula innejumppadojor, eftersom de ger ett sånt fruktansvärt slashas-intryck. Jag avskydde tidigare människor som helt uppenbart inte brydde sig om vilket intryck de gav, hur fult de gick klädda. Nu har jag själv blivit en sådan. Couldn't care less! Fast det är klart jag anstränger mig lite om jag ska träffa folk eller så. I så fall tar jag på mig snygga skor. Har man bara snygga skor så kvittar det egentligen hur man för övrigt är klädd.

Mat som jag förknippar jag med våren:
Nå eh, sallader? Vad vet jag. Glass? Struvor?


Våren doftar:
Nyupptinad hundskit, damm och motorolja. Ner mot ån sådär lätt ruttet. Jag gillar allt det där.

Om jag måste välja något dåligt med våren så säger jag:
Det här var väl ingen svår fråga? Att det snöade som attan idag när jag vaknade! Det var vitt på marken och allt. Fylldes av hat och livsleda.

Monday, April 24, 2017

Aprillistan


Nämen titta vad jag gör: jag postar en flönttig bild! Ter mig ju nästan ögonblickligen som en närapå "normal" bloggskribent, nu fattas bara 10 000 följare och litet design då. Och lite selfies.



Månadens höjdpunkt
Att jag trots allt inte var gravid! Ja. Fast det motsatta hade varit ok det också. Ser ni, jag är så flexibel och anpassbar.

Månadens jobbighet
Att följa med J:s stress. Jag fattar inte riktigt hur han håller ihop, hur han orkar med så mycket. Olika saker dessutom. Och är bara fabulous där emellan.

Månadens fail
Har varken lyckats eller misslyckats den här månaden, den har varit ljummen som avslaget kaffe.

Månadens seger
...låter som sagt vänta på sig.

Månadens om nom
J:s nya food trucks friterade blomkål med yoghurtdip och picklad blomkålsstam.

Månadens musik
Lyssnade äntligen igenom hela Kate Tempest nya skiva Let Them Eat Chaos och insåg att hon är ett fenomen, en av vår tids största poeter, kort sagt. Hon kommer att gå till historien, om nu nån sysslar med sånt nåt mer, att se till att bra saker går till historien dvs.

Månadens serie
RuPauls Drag race. Säsong 9 är in the running. Hade jag inte sagt det, hade jag sagt Skam, säsong 4. Men jag väntar med att se den.

Månadens fågel
Nåja, äntligen börjar vi komma till grejer här. Koltrasten, naturligtvis! Jag älskar koltrasten. Hur den hoppar omkring, liten och svart i riset och sen förgyller ens morgnar och kvällar med underbar, underbar sång. Koltrasten hör till mina absoluta favoritfåglar. Visste ni att honan är lätt brunaktig och hanen är svart? Insåg idag att jag sitter på en massa kunskap om djur och natur, vilket tydligen inte var och varannan gör. Trodde det var typ obligatoriskt att vara intresserad av sin omgivning.

Wednesday, April 19, 2017

Stämning i jorden

Nu ska jag göra sådär som jag så ofta gjorde innan (läs: innan instagram), att jag postar en lååång härva bilder som perfekt beskriver min dag. I det här fallet: min gårdag, då vi gick ut till Halisforsen med Mili. Där finns marker, små skogar och åstränder som är så attans bedårande. Och emellanåt stöter man på skyltar på vilka det står att det finns rester av jordbruk och bosättning ända från 1100-talet här. Det tycker jag att man märker. Det är nog så, att det stannar något i den jord som människor har bott på och brukat. Ju äldre jordmån det handlar om, desto mer tycker jag att det sitter i den. Nåt slags stäming, jag vill kalla den lite trollsk, men jag vill heller inte få det att låta som att det är nåt magiskt över det, för jag tror att det har helt naturliga anledningar.
Jag vet bara inte vad jag ska kalla det. Ni vet kanske när ni går i Rom eller nån annan riktigt gammal stad, att det finns en viss stämning där. Det är den jag talar om.

 
 
 
 
 



Monday, April 17, 2017

Revolution, säger jag bara

Det må vara enformigt för alla och envar med mina uppladdningar av samma bild på femtioelva forum, men vet ju inte hur annars jag ska nå ut med min kärlek till PRECIS ALLA PARTER.

Så idag är det annandag påsk. Jag hade för mig att det var slut på den här ledigheten och var på väg till stan för att köpa flere svarta tuscher. Men knutom min själ om inte alla promenadvägar var fullsmockade med ÄCKELPÄCKELMÄNNISKOR. Människor i träningsoveraller, med stavar, på cyklar, hand i hand, you name it. Och jag insåg att det var helgdag och därigenom allting stängt. Och jag har ett sånt instinktivt hat gentemot sånt där. Jag vet att det är ganska töntigt, klart att folk är ute när det är sol och en ledig dag, det är ju liksom inget konstigt med det. Men jag avskyr alla såna här företeelser som gör det uppenbart att vi lever i en lögn i vilken arbete håller de flesta inomhus och vid sina bojor under vanliga veckodagar och omständigheter. Och så kommer det en måndag då folk är UTE och GLADA och what not, glada över att ha "fått" en dag då de kan strolla omrking på promenadvägar. Att ordna folks liv genom att vagga in dem i en föreställning om att allt handlar om "arbete" vs "fritid", är ett jävla skämt som bl.a. hindrar oss från att gadda ihop oss och revoltera mot makteliten. Det hade varit så enkelt, om alla bara hade varit med på det. Revolution, säger jag bara.

Friday, April 14, 2017

En speciell person är på väg

Vet ni när man är så himla inspirerad och taggad, peppad och alla andra äckelord för den saken, att man inte förmår göra nånting alls, utan man typ bara sitter och huttrar och knyter nävar? Sån har jag varit hela dagen idag. (Det är då man gör sådana saker som filmar karaokevideo av sig själv, bland annat.)
Chattade med en vän om att vi borde odla vår hybris, att vi vid nästa tillfälle ska ses och ha ett obesudlat självförtroende som är så stort att vi kunde dra i gång en kult på plats och ställe. Jag var litet svårövertalad, men så småningom med på noterna. Diskussionen fick mig dessutom att tänka på ett ex som förklarade att hans mamma hade en speciell aura kring sin mage medan hon väntade honom, att en klok man hade sagt att "en speciell person är på väg, den kommer att göra stordåd". Jag bara älskar den historien, den är så brutalt egocentrisk! Jag kan inte förstå att jag har kunnat ta den där människan på något som helst allvar, men nåja: jag ska inte dissa honom heller. Han lärde mig hur det känns att vara omtyckt.