Friday, June 22, 2007




Jag sitter här och tittar på mina händer och tänker på om nån katastrof kan tänkas vara på väg. Jag gillar att vara domedagsprofet. Jag gillar det för att jag vet att mina profetior är bara effektsökeri och inget allvarligt och att allting högst antagligen kommer att fortsätta bara att vara mycket bra, i alla fall en tid.
Det är midsommar idag, och tänk - det märks ingenstans. Så är det när man alltid är nån annanstans nuförtiden, nån annanstans än man var de tio första åren i sitt liv. De som satte avtryck och ramar för hur saker sen skulle fortsätta att vara - vilket de naturligtvis inte fortsatte.
Jag har varken en plan A eller en plan B. Har en Becks-öl och ett ritblock i väskan och det får räcka som plan. Ett par oklara tankar om hur jag vill att saker ska bli och vara, och en fräknig och fjantig näsa. Tacka vet jag farmor Oma som idag igen kom med en påse kläder från 70-talet. "Für die zarte und liebe Lotta" stod det på en lapp hon hade satt med. Är så full av kärlek så jag har funderat på sopsortering. Gud, du kan få det hela, det är mest brunglas.

Sjöräddningen rapporterar om en livlig katt, men utan svårare tillbud.





Vem bryr sig om midsommar när man kan ha det helt jävla skit istället?


Sitter ensam hemma och ritar en teckning åt tyska pensionärer. Det är midsommar. Jag ger fem stjärnor åt allt jag lyssnar på i Itunes. Varför ska alltid jag hamna i sånhäna situationer? Är det för att jag har en sådan endlös humor, så att jag till och med kan vända den här situationen till något komiskt? Jag kämpar verkligen. Är det för att jag aldrig protesterar och alltid bara accepterar accepterar och lite fantiserar? Jag som vill ut och älska och leva och vara för helvete, granna mörka män och puls.

2 comments:

Loser said...

Vart flyttade du efter de tio första åren?

ponks said...

jaa du olle. sibbo - borgå blev det väl.