Friday, February 08, 2008

Jag älskar dig mer än mitt liv

Det finns fenomen som är försvinnande i vår kultur. Ett av de här fenomenen är förmågan att skratta åt sig själv. Ett annat är att glädjas över att det går bra för andra. Ett annat är ketchup och McDonalds popularitet, men det är bara bra saker och det ska jag inte klaga på. Jag ska egentligen inte klaga alls. Jag ska bara konstatera och minnas ett ställe där jag tillbringade så förbannat många timmar av min ungdom. Bar Mary i Borgå. En bar, som nu, efter att den är borta, i minnet ter sig som ett magiskt ställe, som något helt unikt och speciellt, förlorat, antagligen för att jag har så många minnen därifrån.
Där fanns de här pojkarna som egentligen gav grunden till hela mitt musikintresse när det gäller progg och vad det fanns att upptäcka. Och mycket annat. Man satt där och var alldeles bortblandad över att det fanns så mycket bra man aldrig hade hört förut. Och ibland, mot slutet av kvällen, kunde de sätta på Backstreet Boys. Bara som en bomb, som ett skämt, som en fågel som hade flugit fel i detta pretentionernas träskvatten, jag vet inte. Men det är hit jag vill komma. Jag saknar det där så jävla mycket. Var är dom där som har så mycket sinnesfrånvaro att dom kan sätta på Backstreet Boys i en bar för musiknördar? Var är dom som kör runt torget med klassisk musik strömmande ur högtalarna? Var är dom som spontant blandar ihop saker utan att veta varför och sen ser på sin röra med häpnad?
Allt nuförtiden ska vara så seriöst på något sätt, så eftertänkt. Man ska vara så säker på hurdan man är och till vilken stil man hör. Jag blir så förbannad och är glad över att jag inte är sexton år idag. Jag hade inte klarat mig över tröskeln. Pladask hade jag fallit ner på golvet i en hög av självömkan och svårigheter.
Jag är fascinerad av världen, för att folk beter sig så oväntat överallt. Man kan aldrig vara säker på någonting och själv är man naturligtvis den tråkigaste gråa allätaren som finns när det kommer till resande. Man är beredd på allt. Man har sett så förbannat mycket, så många fantastiska vattenfall, bergstoppar och underligt klädda typer med snurrade mustascher och vandringskäppar, afrikanska kungar och besatta voodoogurun. Vi är fullmatade, apatiska, belästa och så satans toleranta. Visst är det konstigt och fel att det är de tråkigaste människorna i världen som har råd att resa, dvs europeerna, amerikanerna och australiensarna, okej snart säkert kineserna och många andra också? Vi har rest så mycket att vi nu börjar intala oss att vi vill resa för att "göra något för andra också." Det vill säga för att komma med vår kvasikunskap och berätta hur de i andra kulturer ska förbättra sina förhållanden för att i slutändan bli likadana som vi.

Jag kan vara intresserad av folk mest för att jag inte förstår dem, för att jag blir frustrerad över att nån kan tänka idiotiskt och resonera banalt, och samtidigt vara smart. Det är såna saker. ”Man slutar aldrig att lära sig” eller "Nu måste jag bara se framåt" kan vissa ha mage att komma och påstå och samtidigt se ut som om dom säger något livsviktigt, medan det bara är gamla floskler i nån annans öra.
Varför det? För att det har sagts för många gånger? För att man hela tiden ska vara så satans nyskapande, och originell och kreativ, titta-vad-jag-kan rövsparkande intressant? Vad är det för fel med att upprepa sånt som är sant flera gånger, ifall det ÄR sant? Klichéer är väl klichéer för att dom sägs jävligt ofta, och det som sägs jävligt ofta måste väl vara sant. Måste klichéer alltid vara fel?
"Jag älskar dig mer än mitt liv." Jag skulle villa kunna säga sånhäna saker på fullaste allvar. Men jag kan det inte. Jag är född i cynismens regntunna.

Ojojoj, nu kom jag på en annan sak. Lonely Planet. I de böckerna kan man läsa sånt som att "when you visit the villages, greet the people with a smile". Är det inte ett påstående som är rent åt helvete? Är det inte konstigt att komma med råd om hur man ska hälsa på andra mänskor i en reseguide, när främmande mänskor har hälsat på varandra i århundraden? Varför ska man nu behöva veta att man också ska le när man hälsar på i nån afrikansk by (vafan man nu ens har där att göra från början om man inte vet hur man hälsar på andra mänskor.) Tänk om man är ledsen?
Okej, det här leder ingen vart. Jag måste bara säga det.

No comments: