Thursday, May 06, 2010

Såhär gör 30-åringarna

Det värsta med den här vintern (fy satan vilken vinter) har varit den här känslan av att ingenting spelar någon roll. Att allt är pissljummet, att man inte kan känna nån genuin glädje, att glädje alltid på något sätt ska förknippas med prestation, att andra gör si och så, och därefter tanken på att man inte ska jämföra och att man ska köra sitt eget race och allt det här som man vet, men som man inte får till stånd i praktiken.
Nuförtiden går jag sällan ut och dricker jag så blir jag inte i fyllan och blir jag i fyllan nån gång så ställer jag till med nån scen som jag får ångra.
Jag har blivit så trött på den allmänna uppfattningen om hur ett liv ska te sig i vårt land. Inte vill jag jobba 5 dagar i veckan o betala röven av mej för att få bo nånstans på hyra för att nån annan äger en eller femton lägenheter för mycket.

Sen har jag också upptäckt att tio år har gått sedan jag officiellt började leva som jag gör nu och jag trampar på i samma gamla spår, okej jag har haft mitt första ordentliga jobb och verkligen fått göra saker, men vad händer? Jo, jag tappar naturligtvis intresset för även det och har ingen lust alls att vidareutbilda mig och "satsa på" speciallärandet eller vafan som helst man kan göra i "branschen". Jag ska studera nåt helt annat för att det är intressant och för att jag har några år kvar att lyfta studiestöd, och jag tänker att nog attan måste man väl få göra vafan man har lust med, även om det inte är det smartaste av beslut? Även om det inte ger bröd på bordet i längden? Jag skulle långsamt tyna bort om jag hade fortsatt jobba, om jag hade varit tvungen att tänka målmedvetet, så som man tydligen ska göra nuförtiden - allt man gör ska ha en mening, man ska veta vad man gör och varför man gör saker, vafan? Isåfall är jag fortfarande 18 år och har precis slutat gymnasiet och är nyfiken på utbildningar och livet i största allmänhet. Varför är det underförstått att man ska rota sig och hålla på med "vettiga saker som är lönsamma" när man närmar sig 30?
Jag ger fullständigt fan i sånt som "arbetsgemenskap". Jag vill inte vara med, och jag har inget intresse av att sätta största delen av mitt livs timmar till nån konstgjord samhörighet med mänskor jag inte har valt att lära känna. Tycker att det är helt fånigt att det har blivit ett helt gängse påstående att "det är viktigt att man trivs på sin arbetsplats" när jag för det första tycker att ordet "arbetsplats" låter helt tillgjort och konstigt och om man nu sen måste arbeta så varför skulle det måsta vara en trevlig upplevelse? Dom vill liksom lura en till att tro att det inte finns nån annan möjlighet för oss än att arbeta, arbeta intill pensionen. Så det är bäst för oss att det är lite roligt då, va? Nä.

Jag har ett par illsinniga papegojor som inte älskar mej det minsta, dom bara äter det jag sätter dit åt dom och biter mig hårt i fingret när jag ska ta bort en klämmare som fastnat i näbben. Att det är tacken.
Jag skulle så gärna bli av med dom på något sätt, ge dom ett annat liv, ett bättre liv, men samtidigt vet jag ju att det inte finns ett bättre liv för dom än det jag ger dom, haha. Ingen skulle låta sina fåglar flyga fritt på det här sättet i lägenheten, men själv håller jag på att förgås i en hög av fågeldamm och skit som dom sprider omkring sig. ALLT blir dammigt på nolltid, fick höra att det på två dagar samlas lika mycket damm i min lägenhet som på 1 månad i en fågelfri kämppä.
Jag känner mig som en illustrerad bild av en klen gammal man som konstant bär en 20 kilos sten på ryggen.

Nåja, här mitt i trettiårskrisens svallningar tänkte jag komma med en lista (surprise!) över vad jag tycker att är typiskt för såna som är i min ålder (och i min samhällsklass.) Helt onödigt såklart, men kanske det sätter sordin på krisbrötet.


Trettiåringar som liknar mig:

1. får sitt andra barn. Har dom sitt första barn så har dom i alla fall ett graviditetstest på vessan, "ifall". Och "ifallet" skulle inte innebära nån katastrof, det skulle bara tas med ett "hoppsan."
2. har kaffeabstinens hela tiden
3. har avslutad utbildning bakom sig
4. kan inte tänka sig att jobba för 10 euro i timmen
5. funderar på vad dom ska ärva
6. går på zumba eller vad som nu råkar vara modernt på gymet
7. äter happy pills
8. forskar och är bra på det
9. åker bekvämt
10. är väldigt beroende av sammanhang och lever in sig i idéer om hur dom vill vara, t.ex. sover bara på billiga hostell om dom är på en sån resa då dom tycker att man får bli lite skitig och vara lite äventyrlig, annars sover dom alltid på hotell.
11. åker taxi hem från krogen
12. har hittat sin stil, ofta nåt mode från typ 2002
13. har ingen kroppsuppfattning och har ofta viktproblem
14. tjänar ordentligt med pengar som dom slösar
15. har problem med allt som man kan bli beroende av
16. diskuterar högt flygande drogupplevelser men kollar på teve hela eftermiddan
17. jobbar för mycket eller för lite
18. klagar och skvallrar
19. är besatt av tankar på om "det här e det?"
20. lyssnar plötsligt på Don Huonot, Apulanta och Calling Mr. Vain igen
21. är plötsligt helt ok med all gaykultur
22. vet inte vad dom ska rösta på för parti
23. jobbar inom flygindustrin
24. går med i grupper som handlar om deras barndom på FB, typ "When I was a kid, blabla used to be called blabla."
25. postar bilder av sina barn på FB
26. postar bilder av sina barn på FB
27. postar bilder av sina barn på FB
28. postar bilder av sina barn på FB
29. postar bilder av sina barn på FB
30. postar bilder av sina barn på FB

5 comments:

M. Lindman said...

Fin text! Den gör mig glad för att du skrivit den men förbannad på all skit. Jag funderade på en grej:

Du skriver om den där uppfattningen att man helst ska trivas på jobbet. Att det är en ganska rutten idé som döljer allehanda lurendrejeri (det är "kreativt" och "roligt" att jobba - öh). Jag håller med dig om att en cynisk attityd till arbete på ett sätt ifrågasätter ett slags påtvingad inställning till arbete - "du jobbar ju inte i nån kolgruva utan du har ett INTRESSANT ARBETE ELLER HUR?!"

Å andra sidan tycker jag inte att några arbetsgalningar och -ideologer borde få patent på vad det betyder att arbete är viktigt. Jag tycker inte att samhället är bra när arbete är ANTINGEN åtta timmar (eller mer) av monotoni man ska orka sig igenom ELLER så är det nån jävla kreativitetsegoboost för de lyckligt lottade.

Poängen är kanske att hela retoriken kring att "trivas på jobbet" inte handlar det minsta om att man är engagerad i en vettig verksamhet där man uträttar något som på riktigt är viktigt.

För att uttrycka det drastiskt: trivselretoriken skiter i om du jobbar på ett missilföretag eller byråkratipulpet eller om du är lärare eller sopåkare.

ponks said...

Oja, där sa du det allt! Fick inte tänkt till det själv men det är såklart precis det som det handlar om, att trivselretoriken skiter i vad du gör bara du trivs.
Man ska ju sträva efter att komma så enkelt undan som möjligt i sitt arbete, dvs det ultimata skulle då enligt den modellen vara att bli chef nånstans och bossa på alla andra anställda medan man själv sitter strumpfota på kontoret och ser på video. Och folk ser ju inte ens ner på såna, utan bara klappar dom på axeln typ "du har allt fixat det bra åt dej du, grattis". Vilken äckeljävla modell!

Micke H said...

Hah haa, suverän lista, mitt i prick! Sådan klarsyn borde det på nåt vis gå att tjäna pengar på! :)

Kan i någon mån känna igen mig i varje punkt, sorgligt men sant tänkte jag först. Men den avgörande skillnaden ligger i början av punkt 10: "är väldigt beroende av sammanhang och lever in sig i idéer om hur dom vill vara"

Kanske det är mina hela 5 år över 30 som gör skillnaden, men trots att jag känner igen sammanhangstanken så är den rätt irrelevant för mig.

Jag har vid det här laget hittat mina sammanhang, och därmed har de blivit s.a.s. en non-issues och har ingen betydelse längre. Lite som klyschan över att lära sig reglerna och sedan bryta dem. Eller att då man har pengar slutar de vara viktiga.

Hade också en stormig 30-årskris, men den ebbade ut så småningom. Och sakta kröp insikten fram att de stora sammanhangen är rätt irrelevanta, det är de små som är viktiga.

Så jag väller gladeligen i nostalgi från barndomen, det är roligt, skiter blankt i om det inte är cool. Och är en del av en arbetsgemenskap, utan att behöva bry mig om spelregler, då jag inte kan påverka dem gör jag mina egna. Unnar mig att resa och åka bekvämt då det går, därför att det är bekvämt, är ingen masochist. Unnar mig att äta och dricka gott, även om det sku synas lite på midjan. Är väl något av en medelklasshedonist antar jag.

Fast å andra sidan kan jag känna mig lika äcklad som du verkar vara över en småborgerlighet som jag kanske främst förknippar med min föräldrageneration, och som många av också min generation anammat.

Äh, nu spåra jag ut som vanligt.

ponks said...

Jo, det är ju sådär Micke, att allting har två sidor men korven har oändliga.
Den här listan var ett försök att sammanställa saker jag iakttagit både hos mej och hos andra i min omgivning. Jag är nog kanske lite småbesatt av sammanhang, därför gör jag sånhäna listor också.

Nåväl, det hjälpte att bli hemlös mot 30-årskrisen.
En grej med att bli äldre är nog såndänt som att sätta värde på ett glas vin om kvällen, istället för att söka efter nån slags plats i samhället.
Blabla.

Micke H said...

Just det, blablaa, det är essensen i det mesta. Men det behöver inte vara så illa det :)