Hej, jag heter Lotta och kommer från Finland men jag inte prata finska. Jag inte förstår när dom säger sortotoimiaan eller kavertaminen. Jag hatar dessa ord, uppbyggda av små delar, enkla små stavelser ta-te-ti-to-va-ve-vi-mi-ko som blir till en lång harang oförståeligheter som jag nu efter 30 år har förstått att det hade varit skäl att sätta sig in i, en logik som jag helt kallt har skitit i under hela mitt liv, för att jag helt enkelt har varit rädd för den, avskytt den, tagit avstånd från den, rymt från den. Löjligt nog får jag fortfarande en klump i halsen när det pratas på finska, skammen över att jag inte satt hemma och lärde mig som liten, över att jag skrämd sprang bort när de finska grannarna frågade om jag ville vara med och hoppa twist (men jag hade nog blivit lika rädd om dom hade pratat svenska). Men det fanns ju aldrig nån som uppmuntrade mig till att inte vara rädd och misstänksam, tvärtom kanske.
Borgåboken:
1. Du skall icke nola ut dig
2. Du skall icke skilja dig från mängden
3. Du skall göra så som alla andra gör, ty annat leda dig på villovägar
4. Du skall lyssna på välproducerad musik
5. Du skall sträva efter en fast inkomst och en fast bostad, handla på Citymarket eller om inte där, så S-market går också bra
6. Du skall icke bete dig avvikande, eller om du gör det så kan du ansluta dig till hippigänget i Gamla stan och läsa deras regelbok
Det finns finska och finska, och just nu stångas jag med en svårare variant av finska och det känns för jävligt, på gränsen till att bara ge upp är jag faktiskt, på gränsen till att öppet förklara min avsky över både språket och mest mig själv så klart, som inte har kunskapen eller tålamodet att lära mig. Och skammen, skammen-skammen över att sen stå och hacka framför en grupp som antagligen förväntat sig en guidning av nån som ens talar landets starkaste språk, och så frågar jag mig att varför har jag ens satt mig i den här positionen (igen) att jag hamnar göra saker som gör mig förtvivlad och fysiskt illamående? Det sker minst en gång på två år och det har alltid med jobbsituationer att göra. När ska man som människa godkänna sig själv liksom, i ens lättja och med ens brister? Nåja, utmaningar gör gott och sådär, och har nyligen förstått att jag nog är en sån som aldrig ens på riktigt har antagit nån utmaning egentligen (bla blabla) men här satan, här är utmaningen! Suomea vihdoinkin, ja ei ole edes alkanut.
Jaha. Kavertaminen lär inte vara något ord ens, för när jag googlar det kommer jag bara till min egen blogg. Just så.
Ordet är kaventaminen. How to tell the difference?
No comments:
Post a Comment