Jag var igår på en demonstration som ordnades av Röda korset, en tyst manifestation till stöd för krigets offer. Man skulle ligga tyst i 10 minuter för att minnas och uppmärksamma att största delen av offren under konflikter i dag är civila. Kanske än 30 mänskor låg på utbredda presenningar på gågatan, folk talade om att "här får man ju sola" o sånt där, jag försökte nu tänka på krigets offer. Men sen tänkte jag ändå att nog känns det fan så avlägset med krig och allt sånt när man ligger i gassande sol på en presenning utanför Stocka i Åbo. Ingen fara i världen fanns där. Ofta när folk demonstrerar för en god sak, så tycker jag att själva den där vi-andan är starkare än själva grejens budskap. Det var ingen som sa nånting om krigets offer där, och kanske det blir så just för att det är så avlägset, för att vi omöjligtvis kan föreställa oss hur det är att vara i krig, så varför låtsas?
Det galnaste jag hörde var nog av två förbipassagerande, när en från Röda korset försökte få dom att komma med och ligga/demonstrera. Nä, "jag är verkligen inte intresserad" sa den ena. Inte intresserad av vadå? Inte är det som att jag heller är "intresserad av" att ligga tyst en stund och tänka på krigets offer. Är detta ett exempel på hur ungdomar kan tänka nuförtiden, att världen är som en marknad med olika utbud, av vilka man antingen är intresserad eller inte? För att man ska aktivera sig behövs först ett intresse, ett unikt intresse från en själv. För allt kretsar ju kring en själv, så klart, vad annars?
Usch jag skriver illa idag, speciellt i början, but it's hard times right now. Hard times. Det sista jag orkar tänka på är bra svenska. Jag lär mig finska, just det. Finska.
No comments:
Post a Comment