Saturday, February 26, 2011

Pet Society forever


För en tid sedan pratade jag om Bejeweled, ett av dessa idiotiska spel jag spelar. Nå väl, jag har slutat med Bejeweled, men inte Pet Society - ett av dessa spel där man har ett djur som man ska sköta om och som man kan bygga upp en liten värld kring. Det bästa med Pet Society är att det känns som om jag är ensam där, som om jag går omkring i en värld övergiven av besvikna spelare som nån gång började bygga på ett hus, sedan tröttnade och lämnade spelet.

I cafét hittar man nuförtiden mest skitiga djur som kryllar av flugor. Då brukar jag ta hem dom, tvätta dom och ibland ge dom virtuella äppel. Jag har spelar Pet Society så till den grad att jag känner igen stilen på hur gamla prylarna är, och jag förfäras över folks omoderna inredning som jag ser att inte har blivit uppdaterad sedan 2008. De enda som fortfarande verkar vara aktiva på Pet Society är barn och tonåringar från Mexiko eller Japan. Jag hälsar på hos dessa, skickar presenter åt dom och berömmer deras inredningar, samtidigt som jag bygger upp en surrealistisk fånvärld i mitt eget hus, fullt med lägereldar, ufon, bisarra mjukisdjur och exotisk mat.

Friday, February 18, 2011

Måste man tycka om teater för att tycka om teater?

Om grupper, som samhörighet, om att inte kunna se helheter. Det är sånt jag funderar på nu. Om folk som bara vill göra saker, som involverar sig, men tydligen inte har förmågan att verkligen se saker som dom är. Att se, att lyssna, att vara uppmärksam, på riktigt. SE resultatet.
Jag ser att publiken inte trivs. Jag ser det tydligt, att dom ansträngt klappar med. Lite lojt glada miner. Jag vet att det skulle kunna vara mycket bättre. Men jag vet också att det inte är det viktigaste. Det är bra nog. Det är gemenskapen i teatergänget som är det viktigaste, att man "får göra" teater. Att man får vara med i ett gäng. Skit i skitrecensionerna, man kan alltid säga att "dom förstod inte". I slutscenen när skådespelarna dansar och bändet (inklusive mig) spelar vilt och fritt, föds en konstig känsla som inte förmedlar nånting som har något med föreställningen att göra, utan som snarare förmedlar en känsla av att publiken ska tycka att "se så roligt dom har det." Sorry för usel föreställning, men vi är i alla fall bra typer, liksom.
Premiär. Skålande, "You are all fantastic". Självgott svammel, idel glada miner. Tystnad som säger att nä.

För mig är teater en konstform som man kan tycka om. Ibland tycker mänskor om en föreställning, ibland inte. Men en sån här situation: jag säger plötsligt högt bland teatermänskorna att min kaveri inte gillade vår föreställning alls. En säger intresserat att aijaa, varför. Jag säger att nå hon gillade det bara inte, tyckte att skådisarna var skit, att det var tråkigt, och ja, så tillägger jag att "men hon tycker inte om teater". Vet inte varför jag säger det egentligen. Det ska väl vara nåt överslätande. Och då säger en att "men varför kom hon då, om hon inte tycker om teater?" Jag säger att hon sa att hon ibland kan överraskas av att tycka om saker som hon inte vanligtvis brukar tycka om. Det förstår ingen, eller så är det bara min usla finska, jag vet inte. Spelar ingen roll heller.
Varför ska man tycka om teater för att se på teater? Ska allting alltid vara en sluten krets i vilken enbart de som har förutfattade åsikter om något kan ta del av något och njuta av det? Resten kan skita i det liksom. Jag trodde naivt nog att teater var en konstform som ska underhålla lite olika slags mänskor, och som ska överraska, som ska få nån att tänka efter på ett oförväntat sätt. Som en del av en produktion ska jag ju fan sträva till att göra något som alla faktiskt ska kunna ta del av på nåt sätt.

Det att jag nu för första gången är med i en produktion, har också fött såna här följdfrågor som att om jag vill fortsätta, nästan som att "är jag frälst"? Jag kan förstå att det är en livsstil för många, teaterskapandet. Det är en behaglig drog, och roligt. Fina mänskor som är snälla med varandra. Personligheter. Drama. Allt man kan önska sig. Men jag kan inte låta bli att lägga märke till den där likgiltigheten gentemot allt annat, gentemot publiken, kritiker, problem som uppstår, saker som blir bara sämre.

Sunday, February 06, 2011

Politik

Jag tänkte skriva något om mitt förhållande till politik. Jag står för sånt som att hela jorden borde bli ett stort jordbruksfält och städerna borde brännas upp. Och köttproduktionen borde läggas ner och bilarna borde skrotas, alltså inget radikalt. Världen ser bara inte ut så som jag vill ha den. Och när jag ska lyssna på folk som pratar om politik fastnar jag alltid vid någon skjortärm som far upp och ner när någon gestikulerar, eller en konstig ögonbrynsformation. Ett sätt att säga "remarkable". En diskussionsledare som försöker få debattörerna att byta ämne. "But but". Vem ska jag rösta på?