Thursday, June 30, 2011

"Och sedan, och sedan och sedan." Papegojorna! Dom e tillbaka!!

Halleluja! Papegojorna är hittade och vid livet, fånigt nog på andra sidan viken, inte alls långt från deras uteplats. De hade blivit upptäckta av ett äldre par som inte trodde sina ögon när de fick se sådana här fåglar i skärgården.
Nefi hade blivit infångad på något sätt (jag undrar just hur:) men Fjutte hade inte låtit sig fångas in, och därefter blev Nefi förd till Tolkis katthus. Där hade han fört ett jädrans liv så blev snart vidare förflyttad till Faunatar, en djurbutik i Borgå. Och sedan hade tanten från katthemmet sett det där blogginlägget (som jag av undermedvetna anledningar faktiskt lät publiceras i Borgåbladet) och ringt, och så var det pappa som hamnade till Faunatar för att konstatera att jo, det var Nefi.
Och sedan hade mamma åkt tillbaka till "hitteplatsen" med Nefi i buren och Nefi hade skrikit som en vanvetting, varefter Fjutte inom kort hade uppenbarat sig vankande på gräsmattan. Sedan hade det bara varit att lyfta in Fjutte i buren, mänskorna som hade försökt fånga in den tidigare hade sagt att det var "som i en film", hahahaha.

Skit som jag gör

Efter en tid på varje nytt arbete jag får kommer den där känslan av att vad sitter jag här för och sätter min dyrbara tid på sånt som inte tillhör mig eller intresserar mig. Sen svarar jag själv fort på den frågan, att det är så man gör - man arbetar oftast för andra och får pengar till pasta och bröd, hyra och allt det där man är tvungen att betala för.
Och sen kontrar jag igen; ja men om jag skulle bruka min tid till att göra saker som andra kanske skulle betala för eller behöva på något sätt - skriva visor, måla tavlor, bygga fågelholkar, vafan vet jag vad man skulle kunna koka ihop, ja då skulle kanske något vettigt bli gjort. Och jag skulle må bra, och jag skulle klara mig.

Och sen svarar jag fort på den saken, att vem är jag att tro att nån behöver mina tavlor, eller musik, eller text eller vadsomhelst skit jag gör? Vem är jag att tycka att jag ska ha rätt till att göra vad jag vill när största delen av mänskor tydligen arbetar för andra och är helt okej med det? För att inte tala om dom som svälter eller jobbar femton timmar per dag vid någon maskin eller sånt?
Så vad klagar jag på, jag hör till femprocenten av världens mest lyckligt lottade mänskor, eller hur det nu var.

Ett problem är kanske att jag kallar det jag gör för skit. Eftersom jag gör det, så har jag ju underförstått redan till en viss grad nedvärderat det jag gör och minimerat chanserna till att verkligen nån gång göra något bra och behövligt, fint och som folk skulle betala pengar för.
Inte för att "sånt som folk skulle betala pengar för" måste förlikas med sånt som är "fint" heller, men fy för fan när man på ett sätt har blivit uppfostrad till att resonera så.

I Finland klarar man sig ju dessutom alltid, har jag hört. Det finns understöd och det finns galenskap man kan peka på, det finns socialbyrån och arbetslösheten, det finns många saker man kan göra för att kunna göra vad man vill och samtidigt leva ganska bra. Men fy fan då jag inte tycker att jag har rätt att lyfta något stöd. När jag ser på mina helt fungerande armar och ben samt springer flera kilometer ut till Halisbron och tillbaka utan problem, vafan ska jag då lyfta "arbetslöshetsunderstöd" för? Det måste väl för fan alltid finnas arbete till mig och hur mycket kan en mänska klaga över ett arbete liksom? Mitt illamående över ett arbete jag inte trivs på är väl en pytteliten banal skitsak som det aldrig kommer att tas någon som helst notis om någonstans.
Nä fy fan. Jag vet inte vad jag ska göra. Faktiskt. Jag har aldrig vetat det.

Wednesday, June 29, 2011

Mauerhase



Vet ni kaninerna som hamnade mellan Berlinmurarna? Ja, när dom byggde Berlinmuren så blev där ett grönområde mitt emellan murväggarna och en hel del kaniner blev inkapslade där i fred och utan fiender i 28 år. Dom blev feta och lata.
Dom har gjort en fin dokumentär om dem också.
Att sån känner jag mig idag.

Tuesday, June 21, 2011

Det knapriga ljudet av cornflakes som brister (Papegojnekrolog)


Det finns en slags död som kommer när man minst anar det, som tar ifrån en något man håller kärt och som lämnar en ensam och svarslös. Det är den döden som till exempel trollar bort papegojorna ur sin utebur, fast de alltid har varit där flera somrar i rad, utan problem. De har suttit och mediterat i skuggan, vankat omkring på marken, brett ut vingarna i regnet, kvittrat om morgnarna, sönderdelat kottar som fallit, skalat blåbärsris så bara risskelettet har funnits kvar, helt enkelt levt ett sjujädrans kvalitetsliv. När föräldrarna förra veckan i vanlig ordning kom ner till stugan, så var buren tom och papegojorna försvunna. Vi misstänker att gojorna har blivit byte för något djur som trängt sig in i buren och farit iväg med dom, eller så har de själva i vild äggläggningsiver trängt sig ut genom en springa på jakt efter nya boplatser. Hur som helst så står buren tom nu, med gapande öppen dörr i hopp om att fåglarna mirakulöst skulle uppenbara sig på gården igen, men våra önskningar äro förgäves. Papegojorna lär vara ett minne blott.

Jag visste ingenting om fåglar när jag av en slump började ta hand om Fjutte och Nefi i Malmö. Vi utvecklade i alla fall någon form av fungerande samhörighet och när jag flyttade från Malmö åkte fåglarna med mig först i tåg, sen med Viking Line från Stockholm och slutligen av och an med bil i Finland. Fåglarna blev med tiden så vana vid att sitta i bakluckan att de under dessa resor förnöjt började putsa fjäderdräkten, dricka och äta. De utvecklades till ett par extremt orädda och självsäkra kakaduor. Det var klart att jag fäste mig vid dom. En stor del av mitt välbefinnande har hängt på vetskapen om att "fjuttarna i alla fall har det bra", hur det nu än har gått med allt annat. Det har varit en form av livsuppgift för mig att se till att gojorna flyger tillräckligt, att det finns mat i kopparna, att det finns vatten att bada i och ja, att se till att fåglarna har allt som en fågel kan tänkas behöva för att ha ett så bra liv som möjligt, trots fångenskapen.

När jag bodde i Helsingfors flög de allt som oftast fritt i min etta, vilket ledde till att det fanns fågeldamm mer eller mindre överallt. Liksom det om sommaren dalar omkring luddiga maskrosfrön i luften, dalade det omkring fågeldun i min lägenhet, men det berörde mig inte mycket. Man fick tömma dammsugarpåsen ofta, men att vakna till Nefis improviserade trudelutter fick mig att le om morgnarna. Ingen av papegojorna lärde sig egentligen att härma någonting eller att bli handtama, så som såna här fåglar mycket väl ska kunna göra, men jag tyckte nästan ännu mer om dom för den sakens skull. Mina fåglar brydde sig inte om mänskor eller om att vara till lags på något sätt. De sjöng sina egna sånger, och de satte sig på ens huvud om man åt cornflakes, för att de gillade det knapriga ljudet av flingor som brister. Jag strödde ut cornflakes på golvet som gojorna i all förtjusning plockade i sig, alldeles vimmelkantiga av glädje över godsaker i kombination med ljudet.
Enligt Fjutte och Nefi var de två de enda exemplaren av släktet nymfkakadua som fanns kvar i världen, och deras huvuduppgift i livet var naturligtvis att föra arten vidare. De började häcka under badkaret, ruvade turvis på två ägg, som jag sen efter en tids övervägande tog bort. Jag kröp omkring på badrumsgolvet och försökte vispa ut fågelägg under badkaret med en avbruten trälist. Jag duschade i ett badkar som hade fågelskit på kanterna.
I vardagsrummet hängde fåglarna ibland i gardinerna, eller spatserade av och an uppe på gardinstången, tuggade ner mina salladsplantor till roten och bökade i krukmyllan. Vad dom än hittade på, så kände jag mig lycklig som hade den äran att ha ett modernt fågelliv mitt framför näsan på mig. Fjutte fick en egen Facebook-sida där vänantalet bara växte dag för dag. Hela världen tycktes vara full av papegojor och på Fjuttes Facebooksida gav jag mig själv lov till att spela idiotiska spel och idka nonsensaktiviteter. Det var ju ändå Fjutte som gjorde det.

Jag älskade dom här fåglarna lika mycket som dom inte älskade mig, och jag hade hoppats att ha dom med mig ännu ett par år, oberoende av all irritation och allt städande de förde med sig. Deras öde ville annat, men jag är tacksam för de år vi fick tillsammans.
Skaffa aldrig fåglar!

Thursday, June 16, 2011

no hyi vitsi siili



Johan: Vitsi ja måst få tibaka dedä håre!
Rakel: NEJ, du så kasvattaa INT de tibaaks !! =0
Johan: Visst :D
Rakel: NEJ
Johan: why not, it's cool
Rakel: du passaa bättre i siili!
Johan: no hyi vitsi siili
Rakel: hyi vitsi långt hår -.-
Johan: No hyi vitsi själv har du långt hår så va har du o säja
Rakel: joo, men ja e flicka :D men heltsamma de e ju du o ditt hår -.-
Johan: va har de fö skillnad om man e fast hermafrodit... bara för att man har en dicki betyder väl int att man int ska ha hår... dessutom e hår manligt.
Rakel:‎:D okejj okejj chilla nu :D




:::::
Aj lav fjortisar.

Wednesday, June 15, 2011

Guidens angst

Jag trodde inte att man kunde guida värre än jag.
Sen kom det en ny guidning, och jag guidade ännu värre.

Behöver fräschas upp, behöver en hårtvätt, behöver fem dagar ledigt, behöver en utanför-kroppen-upplevelse, behöver en intensivkurs i finska, behöver finska vänner, behöver nog vänner överhuvudtaget, behöver en ny början av något slag, behöver sluta tänka på mig själv, behöver bry mig mer om alla andra kanske eller något annat överhuvudtaget, behöver en stark thai-inspirerad gryta, behöver nu att klockan ska vara åtta och jag får gå hem och jag har guidat färdigt och det gick bra.

Tuesday, June 14, 2011

Om att vara stark nog att ge upp och sånt skitprat

"Giving up doesnt always mean you are weak, sometimes it means that you are strong enough to let go."

En FB-status. Jag blev och tänka på det där påståendet, att vem skriver sånt, vem tar en sån mening till sig? Jo, sådana som redan har fått en massa saker till stånd, en sån som antagligen jobbar röven av sig exakt hela tiden och får ångest när hen inte orkar med en enda liten uppgift. Jag tänkte på det där påståendet, att just sånt där borde en sån som jag aldrig läsa. Att läsa en sån där sak innebär för mig att jag utur intet får för mig att jag kan avsluta allt jag håller på med och istället drischa i tre veckor. Jag tar vartenda litet budskap om att ta det lugnt på största allvar. En sån som jag borde bara läsa saker om "hard work" och "lön för mödan" tror jag.
Sen funderade jag på det här med "strong enough". Är man verkligen "stark nog att ge upp nånting"? Är det inte bara tjafs egentligen? Ger man upp så ger man upp och orkar man till slutet ja, bra, då orkade man. Det kommer hela tiden nya saker att ge upp med, som till exempel syprojektet, låten jag har hållit på med i tre månader, dragspelandet, pianospelandet, fotograferandet, tecknandet, skrivandet, matlagandet - jag kan ur ärmen dra upp femton saker jag har gett upp med. Vad är det för starkt med det? Är jag så förbannat stark för att jag vågar säga att ok, nu orkar jag faktiskt inte mera med det här, nu tänker jag släppa en prupp och koka kaffe istället? Skitprat.

Sunday, June 12, 2011

Att minnas bara

Finlandssvensk körfestival;
en tant försöker kränga på sig en rödgul banderoll, men det går inte för att hon helt enkelt är för fet. (Vi kollar sen igenom banderoller, ser om de är av olika längd, konstaterar att nä, dom är alla lika stora.)

En engelsman kommer rusande och säger att "someone is feeling sick", det är en tant som sen spyr i papperskorgen som vi får fram. Jag går sen ut med roskisen som jag tömmer i bioavfallsbehållaren. Tanten har ätit pasta.

En tant kommer fram med en bukett rosor, undrar om hon kan få lite vatten till dom. Jag säger att jag ska leta reda på en "vad är nu vas på finska." En maljakko. Jag hämtar ett stort glas vatten.

En italienare pekar på en CD och undrar vem Leevi Madetoja är och jag säger att han är en finsk kompositör som skriver "lite modernare" musik. Sedan läser jag att Madetoja är från Österbotten och skriver folkinspirerad musik.

En gubbe frågar "om det finns nån tupp här." Jag säger att jo, rakt fram och till vänster. Ingen tycker att det är nånting konstigt med det. Det är inget konstigt med det.

En från Vasa sångargille frågar sjungande var vessan är. Jag svarar sjungande att den är fram och till vänster. Ingen tycker att det är något konstigt med det. Det är inget konstigt med det.

Dom delar ut lergökar och små glasbollar till dirigenter och solister. En tant tycker att karlarna ska få lergökarna och damerna bollarna. Alla tycker att det är en bra idé.

Jag samlar ihop en massa vattenflaskor som folk har lämnat omkring sig, säger att jag ska köpa jobbkaffe för pantpengarna. Sen går jag till K-Extra med kassarna och såklart söndrar jag pantmaskinen genom att inte sätta in burkarna och flaskorna lugnt och långsamt, utan snabbt och hetsigt. Kassapojken svär högt och ingen kan fixa maskinen. Vi får ändå pantpengarna och köper mat, glass och cider för dom. Kaffet får bli till senare.