Monday, April 02, 2012

Trevlighet

Det är inte förrän jag har läst den riktigt fina boken Sedan jag kom till Moskva av Anna-Lena Laurén som jag har tänkt på det här med trevlighet som en klassfråga. Laurén beskriver en av sina vänner, en engelsman som kommer från Englands överklass och talar rp-engelska, som artig, belevad och framför allt så utomordentligt trevlig. Och jag känner igen mig i det där.
Jag är ett typisk medelklassbarn, har aldrig upplevt några större komplikationer i livet och det har alltid setts som en självklarhet att man ska gå till gymnasiet och sen studera och hela det där böket, blah blah, skäms skäms. Mina mor- och farföräldrar kunde odla åkrar, mjölka kossor, bygga stugor och mura fantastiska kakelugnar och min morfar var den buttraste mänska jag nånsin har träffat.
Mina föräldrar kan inte ens kakla ett golv själva, men attan att de kan smila upp sig för arbetare som sen kaklar åt dom, snällt betala och sen själva diskutera böcker och folks egentliga intentioner till exempel, i timmar. De hör väl till nån nyintellektuell sextitalsvåg (?) eller vad vet jag. Hur som helst, så har det även i min familj prioriterats att man ska vara trevlig, framför allt. Min farmor skröt alltid med att min pappa som barn var det artigaste barn man kunde tänka sig - och visst, det kan jag tro. Min pappa är så artig och belevad att han nästan fastnar i nicknings- och bockningsrörelsen varje gång han ska hälsa på mänskor. Jag har alltid upplevt det som lite besvärande, men inte helt förstått varför.
Anna-Lena skriver nåt som verkligen öppnar ögonen för mig, nämligen att trevlighet inte kommer naturligt, utan att det är något man lär sig. Jag har aldrig tänkt på det, men nu när jag gör det så inser jag hur mycket energi jag i mitt liv har lagt på att ge ett trevligt intryck, och hur fucking utmattande det är. I tonåren revolterade jag genom att må skit och vara sur, omåttligt jävla sur och icke-leende, men ju äldre och vuxnare jag har blivit, desto mer har den där tvångstrevligheten igen smugit sig på mig. Och jag vet inte ens varifrån den kommer, men tydligen har det satts nån slags vikt på trevlighet i min uppfostran, att man alltid ska smila upp sig som fan inför nya mänskor. Är det så man gör i medelklasskretsar? Det är paradoxalt, för man kan ju slå sig i backen på att de flesta mänskor mer gillar de typerna som inte smilar så förbannat. Samtidigt är det enklare att prata med trevliga mänskor. Trevlighet funkar, det smittar av sig som en jävla epidemi. Folk gillar trevliga mänskor och vill ha dom med överallt. Vart man än går så måste man dessutom hålla upp trevlighetsmasken, för man kan ju inte visa sig vara något annat än det man redan har visat sig vara, och så måste man supa sig full för att överhuvudtaget orka vara med folk, och så vidare. Där har vi the happy middle class life i ett nötskal.
När jag träffar mänskor som är lika jävla trevliga som jag själv, så brukar jag försöka leta där bakom den där satans trevligheten och ta reda på om det finns en mänska där under. När jag träffar mänskor som inte är speciellt trevliga, brukar jag bombardera dom med trevlighet tills vi båda äcklas och måste se bort.

Ett annat uttryck som nu slår mig som ett typiskt medelklassuttryck: det här med att man mår så dåligt att man inte orkar hålla upp masken.
Vilken jävla mask? Vad är det man ska hålla upp? Sätt ner masken då, för bövelen.

8 comments:

Fredrika said...

Så sant!
Jag tycker mig se att otrevlighet kan förekomma även bland överklassens övergrädde. Dvs. de med mycket makt BEHÖVER inte vara trevliga för de har redan så mycket status. Exempel är företgsledare som suttit på sin post i 30 år. För att skapa lite "trevlighet" dras deras fruar fram för fester och hemma-hos reportagen så blir det lite mjukt och mysigt.

Caj said...

Någonting jag tänkt på flera gånger angående trevlighet är att jag upplever människor som pratar med mig som trevliga. Alltså folk jag inte känner som ändå vill prata med mig (utan att de är fulla eller nåt liknande). Bland utlänningar har det hänt många, många gånger att jag trott att folk är trevliga tills jag insett att det bara hör till deras sätt att prata med folk. Sen går jag och tror att de är trevliga i flera dagar och veckor tills jag märker att det inte alltid är så.

ponks said...

Haha. Jo, det är ju så ovanligt att folk man inte känner pratar med en så det är ju lätt hänt att man missuppfattar dom som trevliga.

Fred: Jo, men jag undrar nog ibland om inte företagsledare och sådana är otrevliga av rent andra grunder, som till exempel att deras liv är piss?

den elaka bloggaren said...

jag tycker anna-lenas mänskokännedom går helt haywire i den boken. är nån trevlig bara om den bjuder på en dyr middag? nå, då är förstås trevlighet en klassfråga. det som gjorde mig äcklad i den boken var hur anna-lena, som jag annars uppfattar som en bildad humanist, inte analyserar det faktum att hon låter sig smickras av rika affärsslynglars gratis middagar, som säkert också en arbetarklassman skulle bjuda på om han hade 10 000 dollar plus i månadslön.

skrev förresten om min läsupplevelse i bloggen för några månader sen: http://elaka.ratata.fi/post/340770/

ponks said...

Nå jo, visst tycks hennes uppfattning om t.ex. män och kvinnor vara lite föråldrad ibland, och de karlar hon väljer att träffa verkar nog vara.. öhm, lite att ifrågasätta.

Men jag gillar hennes attityd; att träffa och försöka förstå folk som man inte har så mycket gemensamt med alls. Jag har själv lite en soft spot för att träffa och försöka konversera med såna jag verkligen avskyr inombords, t.ex. banktjänstemän (men jag skulle aldrig drömma om att ha ett förhållande med dom, snarare lägga ut spikar på deras infartsväg). Så det där med att träffa kufar kan jag relatera till.

Och hon verkar lite höra till dom här moderna feministerna som är för jämställdhet och allt det där, men samtidigt ska dom ha "en redig karl" och förväntar sig blommor på kvinnodan och sånt där.

ponks said...

Och jävlar, du har nog helt rätt i ditt inlägg, hade inte tänkt på hennes "affärsmänsdejter" på det där sättet, att hon möjligtvis har lite bristande självkännedom.
Men alltså, vad är det som är förvånande med att en "intelligent humanist" skåtar på affärsmän?

Själv förvånades jag av hur avsexualiserad hon verkar ha blivit. Många singelkvinnor blir ju det, efter åratal med endast manliga BEKANTSKAPER. Att dom vet inte hur man tar fram sin egen sexualitet, men samtidigt är dom tamejtusan ute efter en karl, och ja, sen ska dom sönderanalysera vartenda litet möte. Jag störde mig på hur hon bara fann sig i att "ok, det blev int någo av det då" när det kunde ha varit vafan som helst.

ponks said...

"Men alltså, vad är det som är förvånande med att en "intelligent humanist" skåtar på affärsmän?"
Ja, du tyckte att hon kunde ha skrivit om något annat, ur nåt annat perspektiv, i egenskap av intelligent humanist. Point taken.

den elaka bloggaren said...

vad fint att du svarar på dina egna frågor så sparar jag tid!

jag tycker hon sku ha varit mycket better off på träff med män som kanske är kiva typer. istället för att slösa det på såna som har råd med dom dyraste restaurangerna i moskva.

det är nu hennes problem och mitt problem för att jag läste boken, men det ledde till min jättekiva serie "kärlek & antropologi" som fortsatte i två avsnitt till (du kan gå bakåt på elaka bloggen och läsa del 2 och del 3 också om du har alldeles för lite att göra).