Flyttvånda

I februari kommer jag att lämna det här stökiga hålet för att förvandlas till det som man kallar sambo, för bövelen (vuxenpoääääng!). Vi var idag och tittade på en lägenhet, och den var lagom sketen och närapå lyxigt stor åt två personer - vi tog den utan att reflektera desto mer. När vi sedan gick hemåt var vi tysta, som om båda tänkte att "vafan har vi nu gjort?" Att flytta ihop med sin käraste, det är som dödsstöten för ett förhållande, det är det dummaste man kan göra eller det bästa, det är avgörande för ens potentiella framtid, det blir ett helvete eller som att konstant vada i glass. Jag - en obotlig såskock och råddare, ska flytta ihop med en städare, en ordnare, en OCD-drabbad perfektionist. Vi har olika åsikter om typ allt; han vill ha gardinerna fördragna, jag vill ha det ljust, han vill bara ha nyttoväxter, jag vill förädla pelargon och föda upp ett kaktussällskap. Han vill äta kött, jag vill äta grönsaker och nudlar, han går och lägger sig tidigt, jag sent. Jag studerar han jobbar, jag har hund, han avskyr hundar, jag lyssnar på radio, han avskyr radio, jag vill ha svalt, han vill ha det överdrivet varmt, han har tre garderober med utsökta, strykta kläder, jag har en säck med lumpor, jag vill läsa böcker innan jag somnar, han vill lyssna på ljudbok, han gillar rap, punk och all möjlig skränmusik, jag gillar smörig fånmusik, det här kommer antagligen att gå åt helvete. Men det är värt ett ärligt försök! Hälsningar bara!