Såhär i augusti då himlen blir sådär märkligt ljusare blå än normalt, då kommer de där vaga "back to school"-känslorna av olust tillbaka till mig, de ligger på lur nånstans i ryggmärgen. Även om jag nuförtiden älskar hösten, så kommer jag att tänka på hurtiga nittiotalsreklamer i tidningar, bilder på överdrivet glada barn med nya skolväskor, fåniga gummin, penaler och pennor och hur jag själv redan då avskydde hela den där rhumban, tampades med motstridiga känslor om att villa sätta mig på tvären och aldrig sen riktigt lärde mig att trivas i skolan, i förskolan, ens någonstans i hela den där ordningen. Och så minns jag vad skolstarten innebar för mig. Den innebar medvetandet om att mänskan lever i ett samhälle; om att det finns folk som vill bestämma, folk som tenderar att hamna efter, folk som mobbas, folk som mobbar, folk som är duktiga och motiverade hur tråkig rubriken än råkar vara, folk som kastar snöbollar, vuxna som är underbara, vuxna som är tafatta och glåmiga, och man själv som står där sen, hjälplös och oförmögen att påverka alltings gång. Och som jag sen längtade efter sommaren, redan dag ett, varje jävla skolår, varje jävla dag.
Till min första skoldag hade jag fått en gul, ny jacka med ljusgröna kanter och ställdes upp på gården för fotografering. I skolan var allting konstigt och märkvärdigt. Minns ingenting av vad vi gjorde, minns bara en tjock kille som grät och grät och inte ville att mamman skulle gå och att jag tyckte synd om honom och tänkte på hur svårt det skulle bli för honom det här med skolan överlag (men även han vande sig. Nu är han säkert direktör nånstans).
No comments:
Post a Comment