Här sitter jag och skriver gradu (det går ganska bra) och kan av nån anledning inte undgå att tänka på pängar. Det är inget nytt, det är bara den där klichén i att den där pruttiga känslan av frihet växer i och med att siffrorna på kontot blir bara mindre och mindre.
Tänkte på det här: tidigare då jag, lik den snåljåp jag är, hade samlat på mig en ansenlig summa pengar på mitt konto efter två års heltidsjobb (det var över tietusen, tänk, nu kan jag skriva det – jag hade över tietusen) så hade det känts som en fruktansvärd förlust att bli av med alla dessa pängar – jag tänker på ett rån eller ett läckage eller nåt sånt där som hade tagit alla ens besparingar. Nu då man inte har så mycket pängar kvar, så gör det liksom inte så mycket om nån Krösus skulle få för sig att ta allt man äger. Det är ju inget nytt med det, som sagt – har bara inte konkret känt av det där förut – det där med att man inte har nånting att förlora. Plötsligt begriper jag det där absolut uppsluppna i hemlösas storleende när de dansar till proggmusik på nåt evenemang på stan eller vad det nu kan vara. Jag har aldrig förut förstått vad det kunde vara som är sådär jäkla roligt, på något sätt. Det är så klart glädjen i att finnas till och att inte ha nånting att förlora.
Nå, med den insikten ska jag utav ren uppfinningsglädje skriva ner några fåniga metaforer för hur kontot krymper:
- Pengarna sinar likt en utspilld cokis i Sahara.
- Kontot krymper likt brevutdelningens utveckling sedan 1992.
- Kontot sinar likt fettet som sugs upp i slangarna från fettsugningscentralerna i Amerikatt
- Nu är det inte mycket kvar av någo, sa käringen som sydde ett tält av sin stopparock
- He int mychi, men he koncentreerat, sa den som glömd kafipannon på över helgen.
Vill nån betala mig för att skriva och rita om pängalöshetens pängafunderingar? Jag skriver för betald hyra och en smörgås per dag.
4 comments:
(visst håller du med om att så snart man pratar om penningen så MÅSTE man applicera ett riktigt, riktigt brett åländskt uttal - det måste varit ålänningar som uppfann päängar, tror jag.)
jag känner lite likadant, och speciellt nu när jag är arbetslös tycker jag mig också ha fått smak på den pruttiga frihetskänslan. jag kan inte riktigt förklara vad det rör sig om, men någå, någå. Märkligt.
Ja, som du märkt har jag tok-kopierat dig helt enkelt, när det kommer till stavningen av pängar. Visste inte var det kom ifrån - antog bara att man knappast nånsin med allvar i tonen kan skriva om pengar, så det blir liksom PÄNGAR. Nu förstår jag - det är åländska! Ännu bättre!
Ja, du känner också av det? Först är man smått i panik, men sen när man lugnar sig så är man fri som polibisin i lingonskogen.
hähä! googlar man pängar+åland hittar man den mkt talande rubriken "identitet skapas både av 'pängar' och kultur". Åländskt entreprenörskap i ett nötskal. Och för att ta ett annat kärnfullt uttryck som google hittar, och som man säkert kan höra spörjas på Torggatan i Mariehamn: "ligger det någgi pängar i det?"
Min själ, det finns ju en hel drös av artiklar om fenomenet pängar från Åland! Fantastiskt!
Post a Comment