Monday, January 27, 2014

Könstänk

ÄNNU ett inlägg innan jag (lovar) börjar (slutar) med gradun.

En tanke som Nina Björk satte i mitt huvud när jag såg henne tala i Svt: det här om att det maskulina inte prompt behöver ses som det som kvinnor behöver sträva efter.
Feminister hörs ofta prata om att kvinnor måste "våga ta för sig", ska "våga göra killiga saker" och så, en liten tjej som springer omkring, är högljudd och atletisk ses som det perfekta exemplaret av tjej om man tänker ur jämlikhets-eftersträvandes-synpunkten (åh, formuleringen. Fuck it.).
Men så behöver det ju absolut inte vara. Vem är det som har bestämt att det är maskulina ideal som ska råda? Varför ska man behöva "bli som män"? Det är ju hur tokigt som helst egentligen. Bara för att kvinnor på många sätt är undertryckta i samhället, betyder det ju inte att vi behöver sträva efter att "bli som" de som har makten, så att säga. Och varför ens ta efter ett dåligt exempel?
Nä, jag tycker "kvinnliga värden" bör förespråkas, och nu skrockar jag gott åt mig själv som säger nåt så könsstereotypt. Så kan man ju heller inte säga; att det skulle finnas något sånt som kvinnliga värden, men alltså. Om vi nu tänker på det som traditionellt har fått ses som typiskt kvinnliga egenskaper så hade det väl fått bli empati, samarbetsförmåga, blyghet, känslighet, lyhördhet, nåt sånt. Dessa är ju alla fantastiskt bra egenskaper. Tryck inte undan dessa! Låt små tjejer få vara tjejer om det är det som de vill vara.

Och låt små killar också vara killar eller
tjejer eller
låt barnen vara barn.
Ich bin Jesus.

4 comments:

walopää said...

Ja, Du bist jesus :)

ponks said...

Knappelunda, :)
Hej, det var så roligt o se dig i fredags. Helt tur att du inte kunde stanna sen, vi spelade en riktigt skit keikka :)

walopää said...

oops! :)

walopää said...

yes, Condoleeza rice och Margaret Thatcher är ju bra exempel på tjejer som "vågat ta för sig". Det är no inte fler såna världen behöver.

Kanske i stället lite fler som vågar stå upp för ideal som omfattar något annat än mera makt åt sig själv och ens gelikar, som Hannah Arendt, Susan Sontag eller Naomi Klein tex? Eller varför inte Marianne Williamson, som försöker komma in i politiken i USA "with the way of the heart"?