Thursday, June 26, 2014

Illegal invandring som underhållning

Dan Lolax på ÅU bloggar bra om YLE:s påtänkta program Gå i mina skor som planeras för 2015 och poängterar att flyktingskap från början inte är någon självvald situation. Själv blir jag ganska paff över att man på YLE allt mer tycks börja sätta nåt slags sensationsvärde framför andra etiska frågor som vad det är man egentligen gör, eller vilka frågor man egentligen har att göras med. Tankarna på ett sådant här TV-program tar upp frågor som har att göra med vad underhållning och reality-teve egentligen är och bör vara. Enligt mig är tanken på ett sånt här program ett totalt knäfall för ett kapitalistiskt produktionssätt och pekar på en underhållningsbransch som blint riktar sig till vita, välbärgade människors liv och känslor, och det är här det blir ganska intressant.

Man skiter totalt i flyktingproblematiken och fokuserar istället på OSS, konsumenterna, teve-tittarna, vi som har det bra och som har tid att formulera frågor som har att göra med t.ex. huruvida vi är rasister eller inte. Man motiverar programmets poäng genom att säga att en finländare som på ett konstruerat sätt upplever samma resa som en illegal invandrare tvingas uppleva irl, kanske lär sig något av det och förstår invandrares situation bättre efter det. YLE skriver själv: Vi vill öka förståelsen för de känslor, livsöden och förhållanden som finns bakom de konstaterande rubrikerna ”300 flyktingar drunknade i medelhavet. Nå, problemet här är nu bara att det enligt mig inte är så jätteviktigt om nån finländare lär sig något av att "vara i nåns skor" eller inte, i jämförelse med flyktingproblematikens omfattning. Problemet här är liksom inte huruvida ens granne är rasist eller inte, och jag säger inte att det INTE är ett problem, det är det naturligtvis, bara inte i samma omfattning som det faktum att det finns människor på flykt i världen. Och när jag tycker att man borde ha respekt för att det finns sådana som tvingas på flykt, PÅ RIKTIGT.

Alltså: flyktingars situation borde ALLTID prioriteras framför vad vi kan lära oss av att "vara i nåns skor". Vad som dock inte är självklart är att underhållningsbranschen alltid också är av den meningen – det är ju klart att YLE likt det företag det faktiskt är vill ha teve-tittare och bra program, de skiter väl fullständigt i flyktingar. Det roliga blir bara när YLE:s mer eller mindre hjärntvättade redaktörer (inte hjärntvättade på ett direkt negativt sätt, bara kapitalistiskt hjärntvättade, och sånt kan man (oftast) inte rå för) omedvetet konstruerar motiveringar till dylika program – det är då som gullandet med värderingar och försöken att marknadsföra programmet som nåt slags "vi vill motarbeta rasism"-paket dyker upp. Det är ju så klart bonus om man kan göra program som både är etiskt hållbara OCH håvar in pengar och tittarsiffror, men herregud - det är ju skitsvårt att vara både pk och duktig på samma gång.

Nå, eftersom teve-produktion allt mer tycks handla om ett bugande för emotionella upplevelser och äventyr & lärdomar riktade till den vita, välbärgade publiken som aldrig nånsin behöver oroa sig för att råka ut för krig eller elände, så är det ju inte konstigt att program som dessa allt mer börjar dyka opp (i Australien har visst ett liknande program redan sänts).

5 comments:

M. Lindman said...

Ytterst motbjudande som sagt. Jag kom att tänka på att det här 'gå i mina skor'-joxet kan bygga på en skum idé om 'empati'. Att det viktigaste är att ha EMPATI, att på nåt sätt försöka simulera en annans erfarenhet, för det är bara då man kommer igång och engagerar sig, om man är empatisk. (Brukar bygga på andra skumma idéer om egoism, erfarenhet och blabla). Vilket så klart är en helt befängd tanke.

Som du säger, ett slags narcissism ligger på lur, det viktigaste är att vi ska "förstå". Inte så lite perverst. Vi får sitta framför teven och känna oss bra för att vi är såna där empatiska, som "förstår".

ponks said...

Just det, precis så! Det enda som for igenom mitt huvud när jag läste den där programpresentationen var att nu handlar det IGEN om känslor, av hur vi ska KÄNNA OSS och engagera oss - exakt som du säger, sitta framför teven och känna oss lite mindre skit för att vi "förstår". Det är liksom aldrig nåt aktivt engagemang eller problemlösningar som erbjuds, bara sånt här sockersött medlidandebaserat som ju dessutom grundar sig på uppfattningen att VI aldrig kan vara dom, eftersom vi har råd att göra underhållning av deras situation.

den e.b. said...

först en eloge för ett originellt tema att bli förbannad på - en bra poäng, men jag vet inte om jag helt sku döma ut försöket till nåt på riktigt gott i idén. det är ett faktum att finland är ett land där mänskor inte är så hemskt generösa mot flyktingar. den föreställning som soini i misstag spottade ur sig i valdebatten inför eu-valet (att flyktingar smiter från fronten och sviker sitt land) är han säkert inte ensam om. att då försöka få mänskor att se flyktingens lidande, genom att porträttera det med hjälp av en mänska de inte reagerar avogt mot bara för att dens hudfärg och hårstil är annorlunda än en själv, kan behövas.

jag tycker snarare att det tragiska är att det är på den här nivån man (eventuellt) är tvungen att verka på i finland. "försök nu ens förstå att det inte är så jävla lätt att vara flykting". "fast på sånt sätt att vi gör det lite skojigt och reality-tv-aktigt".

ponks said...

Mm, jag tänkte på det här innan: om vi säger att Janne är rasist och Janne får uppleva hur det är att vara flykting genom att medverka i YLEs program och blir "omvänd" och uttrycker sin sympati för flyktingar och alla gråter i tevesofforna - "så bedårande" - kan man då säga att YLE har gjort världen bättre?
Ja, på ett sätt. Men det är som att bygga en ny vattenanläggning till ett lyxhotell medan grannhuset inte ens har rinnande vatten. Liksom. Man går och skiter i fel hål. Inte för att jag påstår att YLE heller ska förbättra världen, men åtminstone visa nån form av respekt, eller?

Vet inte om det här på nåt sätt ens var en kommentar på din kommentar, men nåt åt det hållet. Har överlag haft svårt att uttrycka mig idag.

d. elaka b. said...

observera att jag diggar nivån av ilska vi rör oss på här, den invänder jag inte emot!

jag baa tänker så här: eventuellt är det så illa ställt med den allmänna opinionen i finland att det är så här man måste jobba. att förändra den allmänna opinionen kan leda till många andra, mer konkreta och mycket bra följder (fast bara det att folk öppnar sin plånbok mer eller inte insisterar på att finland ska minska ännu mera på sina bidrag). de som gör massmedia idag är väldigt mycket "själens ingenjörer" (som stalin kallade konstnärer) och där kan de kanske göra nåt gott.

att de alls bryr sig om att göra ett program som engagerar sig för nånting känns för mig lite fräscht, efter en generation unga journalister som bara var postmodernt ironiska.