Att ligga och kvida i en filt

Efter att nu i femtontals minuter ha legat på hundens matta och kvidit över att "jag int ens kan gråta ut mer nuförtiden" har jag konstaterat att det blir vad det blir. Jag hinner med vad jag hinner. Jag gör vad jag gör. Jag behöver inte bli klar till våren, vart fan ifrån har jag ens fått den idén? Det var nu bara nån självkompetetiv sida i mig som ville bevisa nåt fanskap igen, men int attan behöver jag bli klar till våren. Huvudsaken är ju liksom att man mår bra. Jag mår inte alls bra av att det ställs krav på mig, av att göra saker som jag inte ser nån mening med, av att ha många grejer på en gång. Okej, min stresströskel är lite oroväckande låg. Men det är nu inte så jävla underligt heller, kolla på samhället. Jag är en sund individ som reagerar helt som man ska på ett sånt här system (att ligga och kvida i en filt).

Ett virtuellt skrik

Jag har så mycket att göra att jag måste få till ett virtuellt skrik här på blögen innan jag kastar mig baklänges i soffan. SKRIIIK.
1. Jag fick tillbaka en uppgift som var ofullständig, hade "glömt" att inkludera litteratur (men hade hoppats att det skulle gå igenom ändå).
2. Jag har en uppgift om islam
3. Jag har en TENT i islam om en vecka
4. Jag har en vag uppgift om musikhistorigrafi med bristande informationskällor
5. Jag har en TENT i musikhistorigrafi som jag inte vet vafan kommer att gå ut på.
6. Jag har naturligtvis GRADUN, gradungradun som borde vara klar till vappen.
7. Och så har jag mens och dåndimpen. DÅNDIMPEN.
8. och en ful frisyr
9. och inga pengar
10. och en sossuansökning som borde skickas in i morgon.
11. och ajo, ett grupparbetsmöte i morgon på morgonen.

HUR FAN SKA JAG FIXA DET HÄR?! SÄG NÅN!!

Skitdyr frisyr med våningar och hår i tre olika röda nyanser

Är urtrött efter dagens eskapader men måste ändå lite berätta om vad jag har varit med om. Var hårmodell för en frissa här i Åbo, de testade lite klippningar och hårfärger och grejs. Tyckte lite att det var som att vara en del av nåt slags alien universe där allt handlar om kodspråk och fake laboratorier fastän det enbart handlar om HÅRFÄRG! Blev klippt och färgad i timmar, håret delat upp i flera delar, rent surrealistiskt. På kvällen var det en slags "show", en demonstration för andra frisörer inför FULLT AUDITORIUM, där stapplade vi hårmodeller in en efter en medan dom förevisade och babblade & pekade på en tavla full med detta kodspråk för hårfärger. Folk satt och antecknade, ANTECKNADE! Hade lust att brista ut i gapflabb hela tiden men det var ju bara att hålla god min, hade fått pizza och mandariner bland annat. Efteråt blev vi modeller uppradade under ett strålkastarljus och folk stod och fotograferade som vi vore nåt slags nytt experiment, genmanipulerade grodor.
Känns bara så totalt absurt att det här är en "vetenskap", en industri som kostar massvis med pengar, vill inte ens drömma om alla de pengar som går åt till att upprätthålla fånerier som detta hur folk ser ut och vad de gör med sina hår. Ska nu bara kort konstatera att jå, det var en upplevelse. Och jå, kan tänka mig att göra det igen, även om aktiviteten kanske tål att ifrågasättas. Nu har jag en skitdyr, relativt ful frisyr med våningar och hår i tre olika röda nyanser. Hoppas det där jäkla plattjärnets verkan har slutat i morgon.

Till sist: världens kanske bästa sketch om frissor:

Sandlådskanten

Efter dagens gradumöte vet jag faktiskt inte mer vad jag ska göra. Professorn sa, att det verkar som att jag i min gradu redan på förhand vet svaret och sedan mest försöker hitta saker som exemplifierar det jag redan vet. Med andra ord är det inte nån egentlig undersökning jag gör, jag forskar alltså inte i "hur genus beskrivs" som det är meningen. I princip har han ju helt rätt. Jag vet hur det ligger till, och så hittar jag exempel på det. Men fan anamma.
Nej, nu skriver vi inte mer om det.
Jag vet inte hur attan jag ska få mig själv att hålla ihop under det här resten av året. Plötsligt är det liksom redan MARS om några dagar, vilket borde vara härligt, men jag känner nästan håret falla av på mig av tanken på allt som måste bli gjort innan sommaren. Jag är så fruktansvärt oproduktiv så det finns inte! Okej, antar att det här nog är en bekant situation för många. Men när jag läser de där namnen på folk som disputerar och annat, så ter det sig liksom så långt borta. Hur fan orkar de?! Det är det enda jag tänker. Vad driver dom? Varför sitter inte folk på sandlådskanten och diskuterar vardagliga saker istället? Okej, sandlådskanten, det var kanske lite långsökt.

Det mörklagda Nordkorea

Läste en kort grej och såg bilder på hur mörkt Nordkorea är om natten. Det här med Nordkorea får alltid fantasin att ta ett krumsprång för mig. Det är så hemskt och ja, så jordnära. Att dom lever där, helt isolerade. Att ingen kan göra något. 2014. Så jävla mysko. Nå väl. De där bilderna på svarta Nordkorea fick mig att tänka på resten att världen ju också i princip borde vara släckt på samma sätt. För att spara energi. För att det ju egentligen inte finns nån större orsak att vara vaken mer efter att mörkret har fallit. Detta ständigt upplysta och strömförsedda samhälle fuckar ju med våra hjärnor. Nere på stugan blir man naturligt trött mot 22-tiden senast, eftersom allt är kolsvart och ingenting finns att göra. Ögonlocken faller för nån bok. Nu talar jag mest om mig själv men numera sitter jag vaken fram till halvtvåtiden och stirrar in i skärmen, letar, klickar. Kanske bakom nästa flik. Det är sjukt, SJUKT. Jag skulle nog måsta rehabiliteras.

Sen skulle jag...

Nöpp, här blir inga barn gjorda. Hahaha. Blev påmind om det där uttrycket för nån tid sen och det är ju bara bäst. Här är det riktigt pissljummet. Jag kan inte klaga och inte har jag det nåt speciellt lattjo lajbans heller. Mycket tankar på gång så klart, mest sånt där om vad man kunde göra, vad man borde göra.
1. Jag skulle villa ta och lära mig det där Reason en gång för alla och sen värpa ut ett par musikaliska midi-alster. I flera år har jag nu lite tummat på det där programmet men aldrig riktigt satt mig in i det.
2. Sen sku jag villa ta itu med mit låtskrivar-dragspelsprojekt. Men det är också sånt där som tar ett helt liv om man bara börjar.
3. Sen skulle jag på allvar villa börja montera tavlor, dvs köpa såna där fula landskapstavlor, riva ut innehållet och fylla dom med strunt som leksaksdelar, collage av passfoton som jag hittat, glittrande pärlor och plastdjur.
4. Och så serierna förstås.
5. Och ja, man kunde skriva en bok.
Jag är rädd för att det här livet kommer att sluta med att jag sitter på en hög med ogjorda saker.
Men nu är det sovdags.
I morgon, möte med professorn.

Från skitsur till självgod på femton sekunder

Nå idag så låsade korvaskinnet och Astra-artikeln blev skriven. J sa att jag förvandlades från skitsur till självgod på femton sekunder. Se där, se där! Det finns ingen som är så nöjd som en nöjd Lotta. Okej, eventuellt Lottas bror. När han är nöjd så är han så nöjd att han pöser så det kommer varma bull-ångor ur honom.

Torsdagskväll och poänglösa bilder

En av mina oinspirerade matdagar. Frysta grönsaksbiffar, sånt där som köttätare TROR att vegetarianer äter hela dagarna. Därför har jag en viss soft spot för dessa, de är så söta i sin fyrkanthet.
Men jag stekte inte dom som dom ska och de blev tråkiga och svampiga. Smakade som nån form av kokt grönsaksröra.

J:s fenomenala quornrätt. Den var så god att jag drog in ångorna ännu vid disken.

En samling dockdelar vid datorn (och tillhörande saftburk med flavonoider. Undrar just vad flavonoider ens är? Vad ska man med dom till. Låter som nåt man får superkrafter av.)





Idag klockan 11.15 kom jag på att jag har bihåleinflammation. Har alla symptom. Förklarar också varför den här eländiga flunssan inte går över utan snarare bara blir värre. Det var ju fiffigt att komma på det idag, dagen före min jobbputki, ska jobba i morgon och hela helgen. Nåja. Det finns Coldrex.
På måndan blir det läkare.

"En slagkraftigare inledning och några klatchiga rubriker"

Oj, gud vilken förmiddag. Såhär är det. Blev tillfrågad att skriva en liten grej om min gradu till Astra, eftersom de ska ha nåt musikspecial snart eller nåt. Och min forskning är ju faktiskt lite intressant i det avseendet, eftersom den handlar om hur man skriver om genus och musikartister. Nåja. Hur som helst, så visade sig att det var svårare än jag trodde att komma från det där vetenskapliga resonerandet och akademiska skrivandet som jag ju nu håller på med i samband med gradun. Jag blev alldeles kallsvettig när jag märkte att det inte gick, att jag är fast i mina låsta formuleringar som ska anknyta till forskningen, inte till mig, inte till molnen utanför, inte till något annat. Och det värsta av allt var att jag sen trodde att jag hade skrivit en rätt intressant och hyfsad text, för det kändes lite så när jag väl kom i gång. Det rullade liksom ur mig, tyckte jag. Och när det rullar, så brukar det bli bra text. Nå väl, professorn svarade och sa att texten mest tedde sig som en fucking rapport över min forskning. H sade ungefär det samma, men formulerade sig snällare (för H är snäll:): "En slagkraftigare inledning och några klatchiga rubriker och det är super läsning!" Men nu känns det som att jag inte kan.
Och förbered er, för nu kommer det värsta. Idag i kursen "Att skriva kulturkritik" (så passande då!) så var Merete Mazzarella föreläsare och hon höll en fantastisk liten presentation över hur man skriver intressant, blandar egna iakttagelser med fakta, att man liksom borde fånga läsaren, hur det akademiska skrivandet ter sig som ett "lik som man har täckt över ansiktet och könsorganen på". (Gillade speciellt den där formuleringen). Och så, när det kom till studerandena att presentera sig själva och berätta vad de höll på med, så hörde jag mig själv fullständigt explodera av angst över den här Astra-artikeln, berätta om mina våndor att vända det akademiska till något intressant, tuta ut om mig själv och mitt medan jag märkte att händerna bara skakade och svetten rann. Alltså jag tappade fullständigt fattningen. Detta inför Merete och ett trettiotal andra studeranden. Jag vet inte vad som håller på att ske med mig. Jag bryr mig inte längre, ser varje litet tillfälle som ett tillfälle att reflektera, öppet angsta, välta ut av mig själv och dividera. På Facebook också. Allt mer blir mina statusuppdateringar långa beklagande rants om min plats i livet, min frustration över att inte nå dit jag vill, över att känna sig meningslös. Istället för att tacka Merete för hennes inspirerande och fina föreläsning, såg jag alltså istället tillfället att klaga på mig och mitt. Och nu skäms jag. Och har en riktigt usel text att ta itu med, deadline på fredag.
Nu måste jag fan ta mig samman.

Min första stöld

Som sexåring stal jag kassanycklarna från bysbutiken – det var lätt. Bara att slinka in bakom kassan och plocka på sig nycklarna. Det var väl mycket kunder i butiken och ägarna var nu på sina håll, ingen lade märke till ett litet barn som hade fått en dum idé. Jag minns ännu hur kassa-apparaten tornade upp sig som en stor skalbagge ovanför mig och hur jag sträckte mig upp efter nycklarna. Dagen därpå blev det ett jäkla rabalder i byn och en plansch hade hängts upp på tallen utanför butiken – den som visste något om var nycklarna var skulle få en glasstrut som belöning. Folk roade sig över det där, en glasstrut! Så snålt! Jag som naturligtvis hade berättat åt mina kompisar vad jag hade gjort, såg snart situationen som ohållbar och var tvungen att berätta för mamma att det är jag som har nycklarna. Hon trodde först inte på mig, men sen visade jag lådan jag hade lagt nycklarna i. Då tog hon mig med nycklar och allt till affären och så fick jag skamset leverera tillbaka dom. Butiksägarfrun var lättad och glad och så var det jag som fick en glasstrut, vilket jag tyckte att var oerhört pinsamt. Butiksägargubben satt och bligade på mig från andra sidan rummet med misstänksam och grubblande blick, minns att jag tänkte nåt om att han nog såg igenom mig, att han såg att jag egentligen var en ganska ond, förvirrad och splittrad typ.

Min kleptomani utvecklades sen hos mig av nån anledning, jag kallade det "mitt själanproblem". Stal också grannpojkens cykelnycklar och gömde dom i sanden utanför på gårdsplanen, vilket resulterade i mera pinsamma konfrontationer med vuxna människor. Stal andra betydelselösa grejer, hade ingen respekt för någons ägande överhuvudtaget. Det kan jag tänka på idag, undra var det kom ifrån.

Facebook-diskussioner och barn & vuxna

Hamnade igen i en hetsig Facebook-diskussion, eller hamnade och hamnade; jag gick helt självmant dit och började ösa ur mig dravel, den här gången om abort och mot de där dönickarna som än idag orkar vara motståndare till en sån företeelse. Men det var nu inte abortfrågan jag skulle skriva om. Det var om hetsiga diskussioner på Facebook. Det är något så barnsligt i dom. Jag blir så arg själv för att jag orkar hålla på och argumentera på det där sättet. Helt som om nån mitt i allt i en Facebook-diskussion skulle kunna säga "ja, i och för sig; det har du rätt i. Det har jag inte tänkt på."
Idag var där en typ som uttryckligen sa att "sedan ett barn väl blivit till, kan man inte längre tala om kvinnans rätt till sin kropp." Mänskan argumenterade på det där ödmjuka sättet som kristna mänskor ofta argumenterar på, de kunde lika gärna säga att "när klockan slår sju, då har inga bönder längre tillträde till affären", de kunde säga vad som helst, för det enda som för dem spelar någon roll är de Guds ord som de någon gång lärde sig och som kanske räddade dem, och som de nu krampaktigt håller fast vi för de känner inte till något annat. Att argumentera med nån som är övertygad om att abort is an evil thing to do, är som att argumentera med just nån som har fått för sig att bönder icke ha tillträde till affärerna efter klockan 19. Det finns ingen logik i vad de säger, Guds lag är skriven och så är det. Och så kommer man där PÅ FACEBOOK och försöker säga nåt som har nån betydelse. Jag borde sluta med sånt. Men man hoppas ju att nåt frö ska sås nånstans.
Det värsta (eller ibland bästa) är nog den där like-funktionen; den triggar folk att diskutera ännu mer, då likesen kommer får folk vatten på kvarn och babblar ännu mer. Mermermer. Jag blir alldeles matt av såna där diskussioner, ändå ser jag mig själv gå in i dom och blanda mig i saker som jag inte ens skulle behöva blanda mig i. Varför? Ja, kanske nåt behov av bekräftelse. Men på Facebook? Nää-ä. Jag skulle så mycket hellre diskutera öppet, i vakna livet, med ord och med människor av kött och blod. Då skulle man märka vem som verkligen har nånting att säga, vem som har orden formulerade klart i mun. Föreställer mig att det finns räddharar som bara sitter och lurar bakom skärmen och kastar sig in i hetsiga diskussioner för att uppröra, för att provocera, för att testa sin argumentationsteknik. För det händer nog sällan att nån skulle ändra riktning spontant i nån fråga.
Nåja, end of rant.

Idag har jag varit så trött på att vara flunssig att jag mestadels har gått runt här hemma och surat. Var ute med hunden på morgonen, vilket tog kraften ur mig totalt och sen har det bara varit lite korrespondens med professorn om gradutexter och annat, inte så mycket mer. Åt det sista av min fenomenala böngryta, smakade på J:s försök att utveckla en nudelrätt med quorn, den var rent fantastisk. Jag vet inte varifrån han drar sina kulinariska kunskaper.
Sen hade vi en bra diskussion om hur vi var som barn. J sa att han som barn inte upplevde sig som barn, att han kunde manipulera och få vuxna att tro än det ena och det andra, eftersom alla naturligtvis såg honom som ett litet barn. Som fyraåring hade han besökt ett dagis och upplevde redan då att han förstod mer än alla barn och alla vuxna som fanns på det där stället. Jag upplevde aldrig att jag var smartare än nån annan när jag var liten. Okej, jag tänkte att ingen annan förstod hur jag tänkte, men det var det. Jag minns dagistanterna som ganska hotfulla mänskor som spelade med sin makt, människor som jag inte hade nånting att säga till åt och som jag sedan först långt senare insåg att kanske inte var världens mest kloka individer. Jag berättade om när jag skulle fåna mig inför mina vänner och snurrade in mitt huvud i ett tuggat tuggummi, vilket han överhuvudtaget inte kunde förstå. Jag sa att jag var som andra barn när jag var liten; ganska dum, med respekt för vuxna och auktoriteter och full med impulser att göra tokiga saker.
Vi insåg att en avgörande skillnad mellan oss två som barn, var min respekt för auktoriteter och hans avsaknad av den. Fortfarande upplever jag att mänskor befinner sig på nån slags rangskala, men jag försöker aktivt skaka av mig såna föreställningar. Jag vet att min chef inte är nån bättre, smartare eller mer värd människa än jag, men ändå märker jag hur jag gör mig liten inför människor som på nåt sätt har konstgjort högre status än jag.

Äta bättre, islamiska lagskolor o sånt där

Sitter och lyssnar på Lill Lindfors i Värvet och håller på att somna, antingen för att hon är lite tråkig eller för att hennes röst är så behaglig. En dag som började som en katastrofartad livskris blev sen sist och slutligen rätt så bra; fick undanhafsat ett par uppgifter, lagade en god, hälsosam soppa. Min plan nu efter att flunssan slog till tredje gången gillt, är att äta bättre, att faktiskt laga mat med eftertanke varje dag och inte slarva ihop nåt halft ätbart som består av piimä och mjöl. Hittills har jag lyckats (men det är ju bara två dagar än så länge).
Var det något jag egentligen hade på hjärtat här? Jag tror inte det. Jo, jag är lite nervös inför islamtenten. Allt om islam verkar vara så fruktansvärt komplicerat. Historien består typ av att nån bestämmer nåt som nån annan direkt sen inte är nöjd med. Dom stiftar en lag, nej den var inte bra, den måste ändras. Alla viktiga gubbar heter "ibn" nånting och alla viktiga begrepp heter underliga saker som det är närapå omöjligt att komma ihåg. De islamiska lagskolorna inom sunni heter hanafi, maliki, shafi’i och hanbali. Kom nu ihåg det sen, liksom.

Mer om ljudmän

Har funderat mer på ljudmän hela dan och hur många spelningar som har varit dåliga till stor del på grund av att det har suttit nån klant bakom spakarna. På en festival i somras var där en som hade sin flickvän med, som konstant satt och hånglade, som var i fyllan, som inte bara rent ut sagt förstörde vår spelning utan också alla andra bands som spelade på samma scen. Han hade inte packat ihop grejerna ens efter att festivalen var slut utan bara stuckit vind för våg, hörde jag efteråt. Säger en hel del om vad det är för mänskor som har hand om ljud ibland.
Har mer eller mindre kommit fram till att det inte finns nån form av "kvalitetskontroll" på ljudmän för semibra band (som vi) – det är alltid bara att hoppas att typen är snäll, att han lyssnar, att han har nån form av grundkunskap och att han är någorlunda villig att samarbeta. Man vet seriöst aldrig vad det är för typer som har hand om ljudet inför nån spelning och ärligt sagt, så oftast verkar dom inte bry sig så jäkla mycket om att få till ett bra ljud heller. De gånger då man råkat på en dedikerad ljudman som tar sitt arbete på allvar, är intresserad av att veta vad för slags ljud man vill ha och som till exempel frågar hur man brukar ställa in nivåer för dragspelet (för det är inte så jäkla enkelt med dragspel – och inte så fruktansvärt många som spelar det heller, tills vidare) så har man ju hoppat i luften av glädje. Och det är ju inte så det ska vara – som att gräva i sanden efter guldkorn då man förväntar sig nånting som borde vara självklart. Okej, vi är verkligen inte så jäkla duktiga själva, men inte förtjänar vi ju att bli behandlade som piss för den sakens skull heller.
Faktiskt så har ljudet alltid blivit mer hyfsat då det varit nån som bara har fått en ljudanläggning och inte haft en aning om vad man ska göra med den – nån som hjälplöst står och säger att hen inte alls vet vad man ska göra. Tänk hur lätt det går att lära nån som vill lära sig nånting, liksom. Sen att lära nån 30+karl som anser sig kunna allt som finns att kunna om ljud och mixning nåt nytt – försök det. Bara testa att berätta nånting för honom. Kolla om han lyssnar. Be honom upprepa vad du just sa. Ett skojigt experiment bara, säger mycket om vår samtid.

Öppet brev till alla ljudmän

En grej som jag kan bli så fruktansvärt irriterad på, är LJUDMÄN som helt oberört anser sig råda över sitt enväldiga ljud-imperium, män som varken lyssnar eller bryr sig och som bara är måna om att själva få härska över sitt fåniga knappbord, som de oftast anser att ingen annan förstår sig på (allra minst en tjej, herregud ja). Har under min korta karriär som semi-musiker råkat på så många korkade, arroganta, fulla eller totalt självuppslukade ljudMÄN (för ja, de är så gott som alltid män) att jag nu känner mig manad att skriva en kort lista åt dem.

1. En kort diskussion med bandet innan soundcheck kan lösa en massa problem och spara en massa tid och frustration. Det är ju inte DIN personliga musik du ställer nivåerna för - vilket alltså inte heller betyder att det är din föredragna ljudvärld du ska återskapa.

2. Då nån säger att det gärna får vara lite reverb här eller att du gärna får ta bort lite reverb där, så BETYDER det att det gärna får vara lite reverb här eller att du gärna får ta bort lite reverb där. Att du inte från början har råkat ställa ljudet precis exakt så som bandet önskar sig, är INTE en personlig förolämpning mot just dig.

3. När nåt band vill "peta på dina knappar", ge råd eller visa hur de brukar ställa in sina ljud, så innebär det inte att dom vill vara cocky och trampa dig på tårna. Istället betyder det till exempel att du slipper en massa huvudbry och att du eventuellt kan lära dig något nytt.

4. Om nivåerna är okej under soundchecken, så betyder det inte att du har friheten att gå och mixtra med dom exakt hur du önskar under spelningen. Det är en sak om du märker att nånting måste ändras på under spelningens gång, att sången eventuellt ska vara lite högre eller nåt, men att börja skruva till nåt helt bisarrt ljudlandskap som det aldrig ens talades om vid soundcheck-tillfället, det är bara inte okej.

5. Om någon säger att gitarren är på linje fem, så ÄR GITARREN PÅ LINJE FEM, goddamnit. Du behöver alltså inte själv prova igenom alla linjer för att uppfinna hjulet igen och hoppsan - hitta gitarren på linje fem. Lyssna på folk, det händer ibland att de kommer med helt relevant information.

Sjukbloggen

Jahas. Sjuk för tredje gången den här vintern. Började med lite smygande halsont på en föreläsning, behöll halsduken på och tänkte att det var lite drag bara. Kom hem, somnade, vaknade, hade 38 grader feber. Låg i sängen hela gårdagen & natten och yrade och drömde om att man antingen vek ihop människor eller vecklade ut dom. Vaknade idag, känns som om nån varit och lekt med rivjärn i halsen. Till råga på allt lyckades jag också slå pannan i badrumsspegeln i förrgår, så jag har också en nätt spurgubula med skorv i mitten av huvudet. Och idag är det meningen att vi ska spela på den alternativa årsfesten, för ÅA:s studeranden. Har inte riktigt hjärta att lämna dom utan bänd, så får väl ta och medicinera mig riktigt hårt och sen bara ta mig igenom pärsen. Tänka på American Idol; "hundreds of thousands may have paid to see your concert, and they don't wanna know if you're sick or not". Det är nu bara ingen alls som betalar och knappast nån som heller ens sku betala så hemskt mycket för att se en, hehhehehe hehe heh.

Dönickar, lögnhalsar, dårar, bestämmande organ, kontorslandskap.

Ibland när jag på måfå surfar omkring på olika bloggar, så blir jag nästan mörkrädd över saker jag hittar. Det är för att det finns sånt här här ute, nån typ som kallar sig Blondinbella och är "stolt kapitalist och moderat". Det där inlägget är nåt av det mest bisarrt idiotiska jag har läst i år. Man kunde skratta gott om det inte vore så att den där tjejen har makt och inflytande i samhället. Det är när jag läser såndäna inlägg och dess kommentarfält som jag fattar hur pass liten grupp människor det är som faktiskt förstår nånting, som faktiskt har förmågan att tänka efter och resonera. När man bara rör sig med goda vänner, belästa och analyserande mänskor, besöker samma favoritbloggar opp och ner, så är det ibland lätt att glömma att det finns en värld där ute; en värld full av dönickar, lögnhalsar, dårar, bestämmande organ, kontorslandskap. Jag lever i en skyddad värld. Det är bara lite skrämmande ibland, det är typ det jag ville säga.

Bilstolshyssen

Alltså excuse me, det må kanske vara barnlösa jag som har missat något, men vad i hela fridens namn ska barn behöva sitta i särskilda stolar i bilen för? Är bilsätet liksom inte format efter ett barn? Spädbarn kan man ju ha i famnen och är det lite större barn, så ska dom väl attan kunna sitta själva i baksätet väl? Alltid emellanåt får man läsa om att nån behöver låna en bilstol och då är där genast tio stycken som tycks ha oanvända bilstolar som står och skräpar och som kan låna ut dom. Bilstol är enligt min mening, ursäkta nu bara, en sån typisk välfärdslyx att ha; ett sånt västerlandets påfund som vi har intalat oss att man måst ha, annars faller barnet ihop som en säck i baksätet, eller nått.

P.S. Nu har jag spelat nätmahjong så mycket att texten åker berg- och dalbana när jag läser den. Upp och ner och upp och ner.

"Herregud vad jag är fiffig"

Idag har jag hör och häpna haft ett sånt där "herregud vad jag är fiffig"-moment medan jag skrev lite på en artikel om gradun som så småningom ska till Astra (HUMBLEBRAGGING, märkte ni?! Jojo – här händer det!). Det betyder antingen att

1. Jag är fiffig

eller

2. att jag har blivit/är eller alltid har varit en idiot som plötsligt får sådana tankar i huvudet.

Högst antagligen är jag en idiot, eftersom en fiffig människa aldrig anser att hen själv är fiffig på något som helst sätt.

Kälke i Schotschki

Satte på OS i Sottschki en stund. Dom åkte kälke ner för en brant ränna. Jag fattar inte vad världen håller på med.

Wally eating his almond on Jax

Haha, inser nu att jag snöade in på Arnel Pineda likt nånting som nästan kunde kallas gummsjuka, vem vet? Hahaha. Men lovar; dokumentären är bättre än musikexemplet där nedan. Man får liksom mer en inblick i hela historien.... äh, nu ska jag sluta.
Ny vecka, nya tokigheter. Idag ska jag springa runt Halis eftersom isen på gångvägen tycks ha smultit så till den grad att man kan röra sig normalt. Drömde om en stor katt som hade lärt sig att pissa i en vanlig toalett. Symboliken? Äh, vi vågar inte gissa.

Istället: en ekorre som äter en mandel på en hund. Märk väl hundens uppgivna "det här är nu min lott i livet"-min.

Don't Stop Believin'

Jag känner mig tvungen att skriva något om Arnel Pineda innan jag går ur tiden. Såg en dokumentär om honom igår och det är nog igen längesen en dokumentär har berört mig så starkt.

Det gamla rockbandet Journeys sångare stack från bandet nån gång på nittiotalet och sedan dess hade bandet förgäves försökt hitta en sångare som höll den standard som fantastiska Steve Perry. De höll på att ge upp, då en film från Youtube fick gitarristen Neal Schon att sätta kaffet i halsen. Det var Arnel Pineda, en cover-sjungande pöjk från Filippinerna, vars KAVERI hade satt upp en video på eftersom kaverin nu tyckte att Arnel behöver upptäckas. Dokumentären handlar om hur Arnel åker på audition till USA och sedan för Journey till helt nya sfärer, turnerar, sjunger för utsålda konsertsalar, hoppar, springer omkring som en duracell-kanin, och karln är över 40 läser jag sen. Jag har sällan sett en människa med en sån hängivense, en sån total kärlek för det han gör och en inlevelse som inte är av denna världen. Och hans fullkomligt underbara inställning till livet smittar av sig – man märker hur resten av Journey-medlemmarna inte kan annat än bara låta stormen dra fram, liksom. Det hjälper inte att managern efter första showen säger att han inte kan hoppa omkring på det där viset, att det inte hör till imagen. Arnel rår inte för vad han gör, och han är ju attan upplyst. Jag tycker inte ens om Journey, men när jag ser en live-show med Arnel sitter jag som fastnaglad i stolen. Yes, I fucking believe.

Det som känns ännu mer rätt på något sätt, är att Arnel kommer med något nygammalt som det känns som att den där gamla, dammiga rockscenen har förlorat. Han kommer med en uppträdarglädje som känns som om den legat och väntat på att explodera sedan 70-talet, som alla gått och hoppats på men som ingen på årtionden har lyckats ta fram. Och sen när den kommer så står alla musiker bara och gapar, medan publiken faller i trans av extas. Det är som att han sätter eld på nån slags gammal, västerländsk rockslentrian som innebär att man nu bara gör sitt för att tjäna pengar, men utan att egentligen vara glad för att man får göra det.
Här kommer jag också att tänka på en parallell till Asien överlag och "why they are on top": de har studerat och lyssnat på västerländsk popmusik i 20-tals år utan att vi har en aning om vad de gör eller vad de håller på med – de har antagligen målmedvetet tagit efter, övat, strävat efter att bli som sina idoler, blivit helt jäkla superba, medan vi här i väst ofta har någon slags föreställning om att man antingen är född artist eller så inte, att inte hårt arbete lönar sig. Att det liksom hänger på att känna rätt mänskor och att umgås i rätt kretsar för att man ska bli känd och berömd, inte att man ska vara en mästare på vad man gör; i det här fallet att sjunga.
Att sedan dokumentären på ett så jordnära och ärligt sätt skildrar Arnels upplevelse av hela grejen, hur han berättar om sin barndom som delvis gick ut på att sova i parken i Manila, att samla plåtskräp för pengar, att sjunga vid gathörnen – och hur det sen kom ett mail från USA som de hade svårt att ta seriöst – ja, hela storyn är nästan lite för bra för att vara sann. Men det ÄR den! Det här gör mig så JÄKLA GLAD.

Till sist, ett klipp från en konsert i Manila 2009. Här är karln 42 år gammal.

WE LOVE THE WRITTEN WORD

Det pratas ofta i negativa ordalag om folk som "bor på Facebook" och syns mycket där, kommenterar allt och alla, "bygger upp sin identitet" via sociala medier och sånt. Att använda Facebook för mycket, är liksom alltid fel. Det som det talas mer sällan om är vilka olika slags Facebook-användare det finns och hur till exempel vi som älskar skriven text och att skriva lätt tar till oss ett sånt där forum som om det vore gratis gräddtårta. Jag kan glädja mig åt en välformulerad statusrad i dagar. Det finns folk på Facebook som jag bara går och hoppas på att ska uppdatera sin status så att jag ska få läsa ett par rader välskriven text. WE LOVE THE WRITTEN WORD, hörni. Är det så konstigt att man blir lite extra påtänd av ett forum som rätt och slätt består av SKRIVET ORD (och bild)?

When nature does it, it must be right. Or?

Något som kan uppröra mig så evigt (för att ta till C:s uttryck: "så eeevigt") är hur folk ibland ser på det som försiggår bland djuren och i naturen som något "naturligt" och därför använder det som en ursäkt till att själva missbruka droger. Till exempel det här med att delfiner tycks suga på blåsfiskar för att bli höga. "After chewing the puffer gently and passing it around, they began acting most peculiarly, hanging around with their noses at the surface as if fascinated by their own reflection." Jaa, det är lite det samma med älgar som blir fulla och till synes glada av att äta gamla, jästa äpplen som innehåller alkohol. Man ser på djuren, och eftersom djuren gillar att intoxikera sig, så "måste det liksom vara rätt", resonerar man.
Nåja, vad jag vill säga här, är att det absolut inte behöver vara "rätt" i det avseendet att man genom djurens exempel får en ursäkt för att sitta inne och röka på eller doka, försumma sitt liv och frångå allt ansvar man har som människa. Det verkar bara som att det är de människorna som har mest benägenhet för att just hellre sitta inne och röka på och skita i allt ansvar, som ser det som relevant att påpeka att djuren minsann också gör det. Bear in mind; delfinerna är ändå delfiner, de "sköter sina uppgifter" som i det här fallet råkar gå ut på att vara delfin, även om de suger på blåsfisk ibland.
Skit i ganjan, get a job. Skrev jag först. Nu har jag hittat en bättre slogan: Skit i ganjan, get a purpose.

Musikupplevelser och åldersnojor

Jag har egentligen ganska mycket på hjärtat efter helgen. Det var bland annat en emotionell upplevelse jag hade i samband med att jag såg på Kaikukasti. Det var den där samspeltheten, den där glädjen, speciellt bland blåsarna, en sån lekfullhet i samband med spelandet, en sån spelglädje att jag blev rörd till tårar, bokstavligen. Jag stod nästan hela keikkan och bara stirrade på blåsarna; en saxofonist och en trombonist. Inte vet jag om musiken ens egentligen berörde mig så speciellt mycket. Jag tycker bara om att se på folk som trivs, det är något sakralt i det, när det funkar i ett band. Kaikukasti är stort och ljudet fylligt; det räcker för fan för mig. Men när jag lät blicken svepa över publiken i vilken vissa var i nån slags extas, dansande, blundande, viftande med armarna, ja då kom en slags melankoli och andra tårar trängde fram. Jeebus, vad det nu blir emo det här. Kan inte riktigt förklara det; får ibland en sån där iakttagarkänsla av avskildhet, försöker tänka att det nu är min lott bara; att jag nästan alltid är på två platser på samma gång – jag är med, men jag är alltid vakande, alltid analyserande av situationen. Så jag kan sällan riktigt fullt få allting ut av något. Jag antar att det är sånt som långsamt driver folk till vanvett om man inte kan handskas med det. Funderar, att ska man ge sig totalt hän eller ska man hålla sig på sidan om och bara iaktta, skulle det vara hälsosammare att bara ta nåndera av "rollerna"? För jag känner mig liksom inte emotionellt stabil att handskas med alla fucking känslor som ibland rörs upp likt en kokande mjölkkastrull när det på en plats finns 1. en sakral musikupplevelse, 2. ett hav med folk som alla har sina egna bekymmer, men som för stunden lyckas uppgå i ett nästan icke-existerande flow – nåt sånt där som jag på nåt plan saknar.

Ja, värst vad det där nu blev djupt. Men jag har känt mig lite lätt rubbad en lång tid redan; haft känslor av att vara utanför vilket ju aldrig är nån kiva känsla när man är mänska, samtidigt som jag nog helt tar till mig den där utanför-rollen. I samband med att se på ett band som är samspelta och älskar det de gör, finns ju också ett slags avund; jag vill själv också ha det sådär när jag spelar! Sen har jag fått grymma åldersnojor på sista tiden – ja, nu låter vi det komma bara, vad ska jag annars med en sån här blogg till om inte välta ut mig själv? Hahahah. Jag står ibland om nätterna och studerar mina rynkor i spegeln. Jag är i panik, för att kroppen blir äldre och snart inte kan göra saker den alltid har kunnat. En av mina största rädslor är att se äldre ut än jag är, jag vet inte varför. Det händer att jag frågar främmande människor på offentliga toaletter hur gammal dom tror att jag är. Oftast tror dom att jag är äldre än jag är, vilket ger mig hjärtklappning. Det är mitt ansikte, inte min kropp. Jag undrar om "mitt lidande" syns i mitt ansikte, om folk kan skåda något sånt där illamående som jag inte själv är medveten om? Fy fan.
Sen å andra sidan, så är jag egentligen inte rädd för att bli äldre, det är lite paradoxalt. Skulle jag bara vara rejält äldre medelålders, dvs över 50, så kunde jag bära upp den rollen med glans, det har jag inga tvivel om. Jag rentav ser fram emot att bli en värdig dam. Men det här 30 something, det är en sån konstig situation att vara i. Man står med ena foten i ungdomen och andra foten med tanterna som går med barnvagnar och citymarketkassar. En full flicka i 20-årsåldern frågade mig senast på Klubis vessa om jag tycker att det är för mycket teinin där? Nä, inte tyckte jag det. Men sen å andra sidan, så ser jag alla de där människorna, både de som är teinin och de som är mellan 20 och 25, som nån slags homogen grupp "yngre människor". Jag identifierar mig lika mycket med 40-50-åringar som med 20-30-åringar. Jag ser rentav ingen större skillnad mellan dom, oftast. Men för varandra ter sig dessa grupper totalt olika.

Ljusare tider eller någo

Efter en ganska spretig helg med mycket skoj, bra musik i Klubi (Kaikukastin), besök av god vän och ett sönderrivet golv i tamburen (hundens senaste) känns det nu inte alls bra att "ta itu" med en ny vecka imoron. Ärligt sagt, har inte ens lust att se i kalendern vad allt jag hamnar ta itu med men det är kursarbeten, grupparbeten, ansökningar, dragspelande och den.. där... attans... gradun. Som jag nu tycker att jag börjar älta mer över än jag faktiskt jobbar på. Men hej, vi går mot ljusare tider eller någo.