Tuesday, May 12, 2015

Att lyckas eller inte

Sitter här i hemmets loja brunhet och scrollar mig igenom dagens rubriker och FB-flöde då jag stöter på en bekant som har ett helsidesuppslag nånstans, skapar konst och kläder och uttalar sig klokt om mycket. Ett citat är stort uppblåst som rubrik över sidan: "Konst och kultur borde vara en självklarhet för alla oberoende klasstillhörighet" eller nåt liknande. Det låter vettigt. Men jag tänker på annat, till exempel att vissa får spaltutrymme och får uttala sig om saker eftersom de har "lyckats" med nånting, medan en annan sitter hemma och läser och funderar på varför vissa lyckas och andra inte. Och vad innebär det ens, att lyckas?

Att lyckas innebär för mig att man når något mål man har satt upp för sig själv och att man sen också kan upprätthålla ett liv i vilket man håller sig kvar i det där uppnådda, det som gör en lycklig och fungerande. Tänker mig också att det finns människor med en starkt uttalad vilja att nå fram till sina mål, en människotyp som kanske också gillar att arbeta sig framåt mot målet och rentav älskar processen, vägen dit. Samtidigt äcklas jag av hela tanken på att "lyckas", eftersom den ter sig så fruktansvärt kapitalistisk – att varje människa liksom bär ansvaret för sin egen framgång. Varför i hela fridens namn skulle det behöva vara så?

Nå i alla fall – det som förvånar mig med mig själv är att jag trots storslagna drömmar om än det ena och än det andra, helt tycks sakna viljan och kraften att faktiskt arbeta mig nånstans. Jag funderar vad detta kan bero på? Är det nån slags stagnation som beror på yttre omständigheter, eller är det helt enkelt så att jag egentligen inte ens vill komma nånstans eller åstadkomma något, eller har ett behov av det? Det är kanske lite av bådadera. Jag har så många drömmar om vad jag vill hålla på med att jag ofta inte kan ta tag i nån av dom och sen bestämma mig för att arbeta mig ditåt. Dessutom är jag är så himla kräsen med vägen till mina vagt uppsatta milstolpar – vilket leder till att jag oftast avbryter nåt jag har börjat med pga minsta motgång eller så fort det börjar kännas besvärligt. Jag har aldrig ens tyckt det är speciellt roligt att hålla på med något – däremot gläder jag mig över resultat. Helst skulle jag leva på så vis att jag skulle knäppa med fingrarna och så skulle grejer fixa sig automatiskt. Ungefär.

Nå, det är nu heller inte hela sanningen. Jag har OCKSÅ kommit fram till, att det finns en liten nisch inom vilken jag gärna arbetar och fungerar, nämligen då när jag ostört till exempel kan hålla på och plantera grejer eller sköta om djur eller fixa på nånting som är mitt och som gör mig glad. Eller det behöver ju inte vara mitt heller – skulle flera människor sätta sin del i nåt arbete som t.ex. skulle resultera i att min stadsdel skulle få en egen häst som alla skulle måsta vara med och ta hand om, skulle jag minsann också vara där och jobba. Teorin är här att jag tror att jag är en sån där som fungerar utmärkt så länge jag får rå på mig själv och sköta om min egen täppa och utföra de arbeten som helt enkelt behöver utföras för att jag inte ska behöva gå hungrig eller så att taket inte ska ramla ihop över mig. Hänger ni med? Jag avskyr känslan av att jobba för att nån annan ska få nånting eller för att något för mig totalt likgiltigt ska kunna fortsätta ha sin gilla gång. Jag vill vara min egen arbetsgivare. Tror jag.

Jaha, det vete fan om jag kom fram till något i och med det här inlägget. Grundtanken var i alla fall att jag undrar hur folk gör för att komma dit dom kommer, hur deras "fananamma, nu gör vi det bara" ser ut eftersom jag har så svårt att få tag i den attityden. Sen kom jag in på något i stil med att den som inte har några tydligt uttalade mål, kanske gör bäst i att bara jobba så mycket den måste, för sig själv, typ självhushållning. If that makes any sense.

2 comments:

M. Lindman said...

Jag tror för egen del att tanken om att lyckas, när den slits bort från specifika grejer som en håller på med, är rätt skum och väldigt knuten till hela kapitalistköret; att lyckas i livet. Jag tror att det här systemet skapar en mängd destruktiva nojor kring vad det öht betyder att hålla på med saker, typ att vara disciplinerad eller hängiven, och att det genom det blir SVÅRARE att tänka klart kring t.ex. vad det är att sätta upp mål för sig själv vilket, i sig själv. Kan t.ex. komma på mig själv med att oroa mig för om jag Uppnått Något i Livet. I nyktrare stund: att lyckas är att kräla upp ur bädden om en måst, göra nåt bra av dan och ägna sig åt meningsfulla och bra grejer.

ponks said...

Precis! Jag har bara så svårt att hålla mig till det där vettiga sättet att tänka - halkar liksom så lätt in i de där banorna i vilka jag våndas och jämför mig med andra, oroar mig för framtiden, undrar om jag just nån gång ska LYCKAS med någo etc hujädamej. Liksom hur zen ska man vara för att bara kunna vara nöjd över att lyckas ta sig upp ur sängen? Undrar jag ibland. Att hur mycket kan man styra med enbart viljestyrka och hur mycket är det vettigt att ge efter för samhällets press.