Det är en helt ny slags vilsenhet jag känner. Eller det är i och för sig samma gamla vilsenhet, men varje gång den gör sig påmind är den så mycket allvarligare än då den kom senast, eftersom tiden igen har tagit ett skutt framåt och man inser att vilsenheten har uppgraderats samtidigt som omständigheterna har förändrats något kolossalt. Förut kom vilsenheten alltid i samband med hoppet, hopp om att skedet jag befann mig i bara var nån slags paus mellan utbildningar eller att jag nog skulle få nåt slags jobb ändå, på något sätt nånstans, snart. Men nu ter sig allt bara hopplöst! *tre-på-natten-panik*. Jag har gått igenom alla jobbannonser som finns och konstaterat att det antagligen är nån slags brevbärare som ligger mig närmast till hands. Brevbärare! Eller så ska nån typ be mig om att komma och jobba för dem. Arbetsmarknaden ter sig klibbig och ovänlig, trasslig, hotfull och bara till för übermenschen. Jag tänker tillbaka på år 2008 typ, när jag sökte jobb som skolgångsbiträde i Helsingfors. Sådär bara fick jag det. Jag tror att jag var den enda sökanden till och med. Idag känns det som att jag antagligen hade tävlat med sexton andra, duktiga jäkla människor med nyuppdaterade CV:r och sprittande humör. 80 % hade varit yngre än jag.
Har skrivit en massa tappra inlägg idag och det här är liksom kronan på tårtan då, klockan 2.39 efter att jag har gått igenom alla jobbannonser som finns och bokmärkt en och till sist bara på måfå googlat "jobb åbo". Så kommer desperationen.
No comments:
Post a Comment