Friday, September 11, 2015

Första gången som gatumusikant

Ehehh, såattee idag är en milstolpe nådd. Jag har äntligen mött en av mina nojor och ställt mig på gågatan med min hajdare, ensam (nej, bildbevis finns inte). Man kunde kanske tro att det är enkelt att göra det, i fall man liksom jag, är van vid att stå på scen och spela i band. Men det är faktiskt en sak att ha en keikka och en publik som är där för att lyssna på en, och en helt annan sak att gå ut på stan och inta en plats, göra den till sin och dessutom – våga be om pengar för det – i och med hatten då, som man försynt placerar på lagom avstånd mellan en själv och fotgängarna.
Det var till en början, enormt nervöst. Först skakade jag bara om händerna, vågade inte titta på folk, kände mig som en apa och som något formlöst, oplacerbart som stod där och hade ljud för mig. Men sen, så småningom, kom det en och annan och slängde några små slantar i min hatt. Började känna mig allt mer bekväm. Drog igenom min korta repertoar ett par gånger, ej felfritt – det är då attan hur svårt det ska vara att spela bra på en sådan där helvetesbälg. Men mitt i allt kändes allt närapå naturligt. Folk visade också sitt tycke för Mili som låg, liksom den brukar, och såg oförskämt uttråkad ut på sin filt bakom mig. En tant poängterade att hon ger pengar åt hunden och vad kunde jag nu invända mot det – det är bra med söt hund när man spelar. Det anade jag ju förstås redan innan. Efter en halvtimme tyckte jag att nu får det väl ändå vara nog, tittade i hatten och räknade till min stora förtjusning ihop närmare åtta euro! ÅTTA EURO på en halvtimme. Förstår ni vad det här betyder? Jo, att det är ett vinstbringande intresse. Med ens var hypomanin ett faktum och jag drog iväg till nästa ställe, till åstranden, där jag än mer självsäkert placerade Mili på sin plats och erövrade min kvadratmeter till scen. Även där gick det lägligt. Sju euro i hatten efter en annan halvtimme.
Nu är det enda jag kan få min hjärna att tänka på att VARFÖR HAR JAG INTE GJORT DET HÄR HELA SOMMAREN? Timlönen är ju attan bättre än på de två senaste jobb jag har haft och dessutom blir jag bättre på att spela och får lust att öva in flera dängor. Varför skulle det vara så svårt att dra det där ur röven? I morgon ska jag spela på ett burlesque-event i stan och det känns så mycket mindre nervöst och mer överkomligt efter dagens bravader – känner mig odödlig och närapå duktig*.


*INTE duktig. Ordet är för hemskt. Känner mig OKEJ, inte duktig.

2 comments:

den elaka b. said...

har också bra erfarenheter av att spela på gatan, sång och gitarr, om man tänker att jag tycker 15 euro räcker för en dags mat (ledigt om man alltid kockar själv) så är det faktiskt en nyckel till överlevnad.

ponks said...

ja, verkligen!