Vår icke-magiska månresa del 2

Månen ja. Igår var det blodmåne. Eller vänta nu, det var ju faktiskt idag. Total månförmörkelse och supermåne på samma gång. Hände senast år 1982 och nästa gång om 33 år. Jag var ju fast besluten om att se spektaklet – moln eller inte – med väckarklocka inställd på 4.40. Och ja, jag hade ju dessutom hypat upp alla jag känner om det här ända sedan förra veckan, så till den grad att till och med brorsan var involverad. Så det var överhuvudtaget inte konstigt att hela huset var fullständigt vaket kl. 4.43. Bara mor, alltid lika vettig och balanserad, drog ett extra varv täcke runt kroppen och önskade lycka till medan jag och farsan sådär yrvaket gick omkring och ramlade över spinnrockar och sågbockar medan vi försökte tala normalt och låtsas att allt var helt som vanligt, det var bara en måne som fångat vår uppmärksamhet den här morgonen. Jag anade dock en tillstymmelse av trött uppgivenhet i farsans snack om molnighet så jag visste att det gällde att vara extra konkret med det där att VI SKA åka nånstans och se på månfan. För att jag var hos mina föräldrar, för att dom har bil, så annat kom inte på fråga.

Klockan 4.48 befann jag mig i korsningen av Brunnsgatan och Brinkgatan och konstaterade att fan, det lyser rött mot Näse, nu brinner blodmånen för fulla muggar men vi är alldeles för inklämda mellan för många hus, vi måste bort, vi måste ut. Jag sprang fort hem tillbaka och min entusiasm smittade av sig, på nolltid var brorsan inkopplad från Nordenskjöldsgatan och snart satt vi i farsans blåa bil med riktning mot skärgården. Det hela gick, som vanligt när det har med farsan att göra, mycket omärkvärdigt och icke-omständigt till. Ingen termos som bereds, inga initiativ till smörgåsar och bekvämligheter. När klockan var tio över fem åkte vi ner till Vessö för att se på en måne och det var inte något konstigare med det.

Vi konstaterade att en och annan annan människa också var vaken för att se på månfan: parkerade mörka bilar invid vägstumpar och busshållplatser. En trött buss ålmade sig ner för Alexandersgatan, upplyst som en offentlig toalett full med trötta grårockar och Nestearbetare. Där åkte dom som vilken måndag som helst. Folk som åker till jobbet. Inget konstigt med det. Ny asfalt ända fram till Ebbo-vägskälet. Sen bara mörker och plötsligt skränig gammal-asfalt. Slingrig väg som tedde sig än slingrigare och kusligare i morgonmörkret (det är ju alltid mörkast just innan soluppgången, som ni vet). Hela tiden det där ljusröda skimret mot sydväst. Månen som lurade nånstans där bakom. Tanken på att kanske, kanske den visar sig. Samtidigt en annan tanke på att vi högst antagligen gör den här utflykten totalt i onödan. Fick syn på en grävling som sprang över vägen alldeles vid Långholmsvägskälet. Mitt livs första syn på grävling, har jag för mig. "Nu åkte vi inte helt i onödan", konstaterade brorsan torrt från baksätet.

Kom fram till ett spöklikt Vessö med nattgungor och välta blomkrukor. Gungor ser alltid så himla skräckinjagande ut i mörker, jag vet inte. Hemska saker. Välbekanta sommarstugor i nattvila. Farsan fiskade fram ficklampor ur nåt skrymsel. Bror lyste vant med mobiltelefonen, den där nya generationen. Jag tillhör en mellangeneration som vet att det finns en ficklampsfunktion i min telefon, men som bara inte har hittat eller använt den. Lomade genom höstbitna blåbärsris, rönnkrakor och lurande svamphattar fram till grannens berg (som vätter mot väst). Neste, oljeraffinaderiet bredde ut sig som det brukar bakom Emsalös kustlinje, spred sitt röda fabriksljus ut över fjärden, varpå vi samtidigt insåg att det röda ljuset hela tiden hade varit just Nestes, eller heter det Fortums, nuförtiden. Nobody knows. Månen. Ingenstans. Jag placerade försynt min kamera på en av grannarnas sittstubbar och tog ett par olyckliga och överexponerade bilder av brinnande himmel och Neste. Vi spanade och konstaterade att månjäveln, den är ingenstans. Ingen vet var månjäveln lurar.

Vi stod välan där att en tio-tjugo minuter och talade om fan vet vad, himlar och rödljus och kamerainställningar. När brorsan och farsan redan hade vänt sig och börjat gå tillbaka mot vårt berg kastade jag ännu en sista förstulen blick mot himlen och satan i mig om jag inte fick syn på en rund månskiva som skymtade fram under molnen, mycket högre och helt på ett annat ställe än vi innan hade spanat efter den. Jag rentav skrek ut att där har vi den, månen, är inte det där månfan, sa jag? Och visst, plötsligt var den bara där. Röd och intetsägande, tyst och självklar, spred inget som helst månsken kring sig. Det är väl klart när man tänker på det nu, att en förmörkad måne inte skiner i rött, men alltså. Lite fantasi måste man väl få ha, när man gick och trodde att blodmånen skulle sprida ett rött ljus kring sig? Molnen fladdrade ständigt förbi och slukade tidvis månen totalt, varpå den igen visade sig, nästan skamligt skymtade den fram där, röd och bakfull som om den vore lite besvärad över att ha varit uppe sent och svirat och levt loppan och därför dök upp lite för sent i strumplästen och skitiga kalsånger en sån där morgon som denna. Jag tryckte på avslutarknappen som besatt, kameran sa tjirp och sen, efter flera sekunder, tjorp. Långlång slutartid. Vinglade till på sin motvilliga stubb-pedestal. Digitalskärmen lyste upp halva berget, taadaaa; en kaskad av orange, överexponerat ljus. Hej, fotografen. Att öhm, 800 ISO? Nobody knows. Efter ett par bilder insåg jag även att man måste ställa in fokus också på såna där kameror. De hittar ju inte sin automatiska fokus i sånt där mörker och bla bla.
Men månen!! Alltså. Vi var sådär inåtvänt överväldigade av stunden. Stod där ytterligare i ett tiotal minuter innan månen totalförsvann och jag genom kameralinsen konstaterade att nu var det fråga om ett moln större än fattigårets största moln och nu är månen för evigt stulen för den här gången.

Hemresan gick som i en dröm, jag minns inget av den. Vi kunde ha kört rätt in i en familj älg, jag hade knappast blinkat. Men vi kom hem. Och vi gick i säng. Nu har jag hela eftermiddagen kollat på andra månbilder och konstaterat att jag inte vet om någon annan i vare sig Nyland eller Åboland som ens skulle ha sett skymten av månen. Fina bilder har tagits från Björneborg och uppåt. Men att vi idag överhuvudtaget fick syn på månen, på Vessö, det var resultatet av pur envishet, tålamod och en jäkla massa tur, tror jag.

Och så, resten av bilderna.