Första augusti, den naturliga godheten och den tokiga hallondrömmen

Idag är det första augusti och det känns nästan som att allting utanför vill markera att det är det, genom att idag vara mulet och blåsigt, med vissa gula löv som har blåst ner på borden utanför också. Ja och BLA BLA BLA. Jag är så trött, så infernaliskt trött i huvudet, så trött att jag inte orkar lyssna på folk om de inte har nåt tydligt meddelande att komma med, typ "försvinn, du är dum i huvet!" eller "en kaffe, tack". Andra diskussioner undviker jag.

Ja, vi har ju haft öppet sen midsommarn med en ynka dag stängt där emellan, så tröttheten har liksom en orsak. Jag har väl inte nåt nytt att komma med egentligen heller, förutom att ö-magiken har hållit i sig och jag nog fortfarande är helt överrumplad av all god vilja, givmildhet och positivitet som man är omgiven av. Eller nåja, positivitet är fel ord. Snarare nån slags "naturlig godhet", kanske. Folk som lever efter karma-principen utan att ens vara medvetna om dem. Så går de omkring och ger körsbär och rökugnar åt andra, är på gott humör under lönnarna och undrar knappast ens varför.

Men ja, det känns ju som sagt verkligen att juli är över sen igår och det också genom mängden kunder. Hela juli var i princip en kavalkad av människor som kom och gick här i kafét. Vi har sålt över 800 tallrikar lunch och haft närmare 2000 besökare här i juli, vilket är helt sjukt verkligen. Det fanns nog ett rejält hål här som kunde fyllas av typ blomkålssoppa. Det känns så otroligt meningsfullt att ha varit med om att fylla ett behov, eller komplettera ett ösamhälle - hur man nu ska formulera det. Hela den här sommaren kan kort och gott beskrivas som en tokig hallondröm. Jag känner mig närmare den människa jag egentligen är, trots tröttheten. Jag känner mig mer i kontakt med världen än på länge, och det måste ju vara naturens förtjänst, bristen på trafik och att vara omgiven av syrsornas spelande om kvällarna. Pokemon-fenomenet har jag bara hört vaga anekdoter om. Nej, jag saknar inte stan men ser samtidigt fram emot den; hösten och allt det där. Men det känns som att jag har fått en ny basuppgift faktiskt: att hålla det här kafét levande. Så vintern kommer definitivt att innehålla en hel del förberedelser inför nästa år.

Nu ska vi bara drischa här i två veckor till, kundmängden är ynklig och båtarna har sökt sig någon annanstans än till vår lilla hamn. Vi fick vår sista matbeställning i torsdags och nu blir det bara att koka soppa på det vi har kvar, vilket är en del, så det torde gå väl. Sow long, farväl.