Tristessanfallet drev mig ut i lördags: ja UT, bland folk, i stan och så. Det var ganska uppfriskande. Tog ett par öl med J på Tinatuoppi där det alltid händer grejer. Träffade på en trevlig trummis, snackade om gentrifieringen i stan och vi frågade oss vem alla dessa nybyggen egentligen är till för? Bra fråga. Läste annars en himla bra grej om just detta också, entreprenörsurbanism tycks det kallas. Fiffigt.
Sen slank två nötöbor plötsligt in genom dörren och jag kände hur jag riktigt fylldes av en sån där glädje som kommer oanmält, överväldigande. Vi drack så mycket att jag till sist började må illa och spydde i munnen men det märkte ingen och sen for vi hem.
Gårdagen var en katastrof. Jag har fallit för alla, ALLA Candy Crush-varianter. Jag som trodde Candy Crush var för töntar eftersom alla spelar det. Det var naturligtvis helt tvärtom, dvs jag som var tönt för att jag inte spelar det. Jag vann till mig nåt pris med obegränsade liv och sen låg jag i fosterställning och spelade till kl. 4 på natten. Yup, it's my life, it's now or never.
No comments:
Post a Comment