Saturday, September 24, 2016

Nutiden och underhållningsmaskinen

Förbered er på det värsta spoiled brat-ilandsinlägget.

Alltså jag är så uttråkad. Jag är så UTTRÅKAD så uttråkad, så uttåkad och uttråkad så jag inte vet vad jag ska göra av mig. Ändå vill jag inte riktigt göra något. Det är väl en besvärlig kombination?

En sak jag tänker på nästan varje dag, är att internet nog inte i längden är bra för sådana som jag. Nu ska jag inte leka otacksam, för det är jag inte: jag är väl medveten om de otroliga fördelar som finns i att ha www hemma i vardagsrummet. Men jag tänker alltid bara, att nog satan hade jag fått så mycket mer till stånd om jag t.ex. hade varit född på 50-talet istället.
De som är födda på femtitalet verkar för övrigt ha fått ALLT, har ni tänkt på det? De har vuxit upp i och med efterkrigstidens positiva framtidstro, jobb har alltid funnits, internet kom sådär passligt när de redan var för gamla för att snöa in på det totalt och nu är de så småningom pensionerade och kan sitta hemma och masturbera o spela Candy Crush hela dagarna.

Nå väl. Om nån hade sagt åt mig som fjortonåring att jag 20 år senare skulle ha en underhållningsmaskin med alla världens filmer, teveserier PLUS alla slags SPEL man kan tänka sig, hemma i mitt vardagsrum - då hade jag nog blivit så exalterad att jag typ hade börjat tugga fradga och sketit på mig. Men nu: jag gör ju fan ingenting! Jag sitter här som en förkroppsligad fjärt och surfar igenom listor med filmer och dokumentärer som jag KANSKE ska se på. Ibland känns bara det där att bestämma sig för vad man ska se på, som mer spännande än själva tittandet. Det enda kriterium grejerna ska ha är att de ska BERÖRA på nåt plan. Alltså, ser jag på nånting, är det bra om jag berörs, om jag glömmer tid och rum en stund. Börjar jag gråta är det megabonus. Spelar jag nåt spel, så gäller det samma: det är bra om jag blir så involverad att jag glömmer bort mig lite. Vafan är detta med att glömma bort sig? Varför vill man det? För att man är så arma uttråkad och opåhittig att man helst bara vill att nästa dag ska ta över och förinta den förra?

Har jag, liksom idag, än 10 timmar för mig själv så sitter och jag prövar olika spel, ser på dokumentärer och är TOTALT onödig. Jag tänker alltid nån gång att jag ska ta mig samman och typ sy nånting eller brodera eller rita eller musicera eller vad det nu var man gjorde innan internet kom, men det blir aldrig till nånting. Till och med en bok är för ansträngande. Jag tycker det är så synd bara, så mycket livstid som går till spillo. För jag vet att det heller inte är nån idé att "tala sans" med mig själv, jag tar ändå alltid bara den enklaste vägen ut. Samtidigt har jag accepterat att jag inte gör så mycket, tycker till och med det i sig är ett ställningstagande emot detta samhällets ständiga prestationskrav. Och sen när jag väl GÖR nånting (dvs nån har bett mig om något) då är jag ju nog sen å andra sidan ganska effektiv, förvånansvärt effektiv ska vi säga. Och då kommer jag på (som om det vore nåt nytt) att jag verkligen gillar att hålla på med saker och tänker att "det här ska jag sen också göra självmant."
Njet. Det händer aldrig.
Under veckorna har jag en stor lapp där det står NU SATAN ARBETAR DU DITT BORTSKÄMDA SVIN på kylskåpet - annars hade jag aldrig fått nåt till stånd då heller.
Därför tycker jag uppriktigt att det är synd att jag inte var född 20 år tidigare. Jag kunde ha åstadkommit saker. Hahhah snyft.

2 comments:

Koko said...

Hej! Hittade hit via diverse klick, hur ironiskt är inte det?

Jag känner så igen mig i det din text, inte minst det där att jag egentligen vill göra något helt annat, men kommer mig inte för. Värst är det om jag är trött eller stressad. Och inte blir jag ju mindre trött av att hänga på YouTube i flera timmar...

ponks said...

Vad roligt att du känner igen dig, att du hittade hit o att du kom dig för att kommentera!