Sunday, November 19, 2017

Medelmåtta

Jag har typ tappat livslusten. Ja, det är SÅ SVÅRT att motivera sig till något som helst just nu. Det här evinnerliga mörkret. Tanken på att det MÅSTE FINNAS NÅGOT som rycker en upp ur den här dvalan, men att man inte vet vad det är. Känslan av att alla är i ens väg, hela tiden. Att man gör sig bäst ensam, eftersom man då inte förmår uppröra eller störa någon.
Jag kom typ sist i poerty slam. Gick inte vidare i alla fall. Sån jävla besvikelse, fast jag ju medgav att jag inte är nån poes. Man vill ju ändå tro och tycka att det man läser är av nåt slags kvalitet. Nej. Sen fick jag en refusering. Från ett större svenskt förlag, så det var ju liksom väntat. Sjukt, att jag ens skickade dit! Men tycker att man ju måste. Testa lite, pröva vingarna. Men så klart, avslag. Plötsligt tror jag mest bara att jag kommer att få avslag överallt ifrån. Mitt tillfälliga självförtroende var just bara tillfälligt, och nu börjar sanningen mejslas fram: jag är en medelmåtta, en alldeles vanlig odugling.

Sunday, November 12, 2017

Rikssvenska äldre borgarmän

Oj, vad jag har fått nog av rikssvenska, äldre borgarmän under den här helgen. Idag kom det igen in en på mitt jobb, han ställde sig sådär äckligt nära och smilade som om han var på porrfilm och babblade om att han är operabas och att operabasar alltid sjunger för någon, en vacker kvinna till exempel, och så såg han menande på mig. Lite som om jag hade varit en lampa liksom, en vacker lampa, titta, du finns. En sån kan man sjunga för. Jag ansträngde mig för att inte stiga åt sidan, jag gör inte det längre. Jag står awkward kvar med nacken rak och ett hjärtligt smil i ansiktet. Det är inget tillmötesgående smil, det är ett titta-du-är-sådär-förlegad-smil, ett roat smil är vad det är och jag njuter av det, att få skratta åt de här patetiska karlarna. Jag vet att de knappast begriper innebörden av mitt leende, men det kvittar faktiskt. Jag får fan stå där jag står, även ifall någon på grund av sin imbecilla, slentrianmässiga vana att vara i centrum hela fucking tiden, med- eller omedvetet försöker få mig att stiga ett steg bakåt.
Måste faktiskt säga att det är mera sällan sånt här händer i Finland, känner mig oftast ganska respekterad av äldre män här. Visst händer det här också att någon kommer sådär nära, men inte sådär regelmässigt, sådär genomgående. (Flera gånger den här helgen, medan jag har jobbat med dem.) Har en teori om att det här bottnar i en osäkerhet och att vi finnar i grunden ofta är skadade i våra självförtroenden, det är nämligen något med hållningen hos dessa svenskar också. Det där totala välmåendet, överlägsenheten. Fattas bara kronan på huvudet.

Thursday, November 09, 2017

Poetri

Ja, här händer inget överraskande, jag skriver och skriver. Ibland undrar jag nästan om det inte är kontraproduktivt, att man rentav hade skrivit saker som hade varit mer läsvärda om man inte hade skrivit så mycket hela tiden? Lite som ripuli, ett fast kakkalass är alltid intressantare än en sprinkler, okej usel metafor.
Jag ska ju läsa opp egna dikter för det finlandssvenska foltschi om exakt en vecka, och grejen är att jag ju inte är någon särdeles diktmänniska överhuvudtaget. Jag har svårt med poetri* för att det är en så bestämd genré, det måste liksom vara så hujsigt bra för att funka. Bakom en sång kan man alltid gömma sig med hjälp av harmonier och stämningar - hade faktiskt hellre skrivit låtar till nästa vecka än läst upp dikt, för låtar är tamejfan enklare för mig.
Men nu alltså, bara ord. Och som jag har våndats över detta. Nu tror jag gudskelov att jag har fatt i en svans.


*
Enligt J heter det poetri och man är en poes så länge man bara är på besök i genren.

Tuesday, November 07, 2017

B A R B A R E R

När någon frågar efter snabbmatstips på fejjan och man inser att man är omgiven av barbarer.






WHO THE FUCK EATS SKINKSÅS??????? Är ni gjorda av bensin och ruttna kotletter?

Grannens kamera




Jag har lånat grannens kamera och det är nu bara så festligt igen med en systemkamera efter att ha gett bort min egen till mamma. Så fint djup i sånt där system, jajjamen.
Är så sjukt tom i huvuet.

Sunday, November 05, 2017

Frihet är ett tomt dokument som man får fylla med vad som helst

Jag tror inte det blir så många inlägg här under den här månaden, pga Nanowrimo, vilket tvingar mig att klämma ur mig ungefär 1700 ord per dag. Jag försökte skriva fokuserat och kring en karaktär till en början, men sen spårade jag självfallet ut och nu skriver jag bara om precis vad jag vill, dvs my favorite thing in the world, kanske. Frihet är ett tomt dokument som man får fylla med vad som helst. Bland annat stora ord som dessa.
Idag har det varit litet ruljangs kring en text som jag skrev om att tacka nej till det där jobbet. Det är alltid konstigt det där tycker jag, att plötsligt vara nån som kväker ur sig saker i media. Har aldrig betraktat det som annorlunda på nåt sätt, än att skriva här till exempel. Nätutrymme som nätutrymme, fast när jag skriver för Yle så börjar folk tydligen diskutera i kommentarsfältet, emedans här brukar vara rätt tyst. Det tycker jag nog att var något av det festligaste med den här dagen, som annars var en krapuladag, det att mitt lilla inlägg fick ett eget liv och folk såg till att det sen flöt vidare kring andra diskussioner och själv stod man där vid sidan och tänkte att jasså det här vill ni prata om, just så, just så.
För övrigt tycker jag att min lilla skrivelse var medioker, om det nu måste sägas. Den var lite krystad till en början och det märktes att jag krånglade med vart jag ville komma och vad jag ville ha sagt. Så borde det ju självfallet inte se ut som slutprodukt, men alltså ibland får man nöja sig med nästan-bra, tycker jag. Vem fan är jag att producera 5/5-grejer HELA JÄVLA TIDEN? Nä, just det.
Om ni undrar vad jag traggar i Nanowrimo, så är det just sådant här. Opp o ner.

Friday, November 03, 2017

Hyenan svarade "katt"

Jag har tryckt i mig en pose Pollys och känner på riktigt att jag håller på att bli så fet att magen blir "en egen grej" mellan mig själv och mig själv, när jag böjer mig ner mot golvet. Vet ni känslan? Näää.
Annars då? Börjar lite komma ner från molnen eller var det nu är jag har befunnit mig under de senaste dagarna. Det där Nano-skrivandet är ganska sjujävla fantastiskt, har fan fått i gång en liten romanbörjan igen, vilket ju är helt sjukt? Där kommer det bara. Haha, nu låter jag självgod, men nåt ska jag väl få va riktigt bra på, dvs poopa ut text då. Jag var på väg att ge upp här för än 45 minuter sen när jag insåg att jag inte hade skrivit något för idag, men oj så man kan ändra sig.
Joakim sitter och ser på Kjell, imoron ska jag vara ensam hela dagen, kommer typ dansa av och an genom lägenheten och levitera i luften i många minuter säkert.
Idag gjorde jag en mysko guidning på Youtube, man skulle följa en hypnos-anvisning och sen möta sitt totemdjur, "spirit animal". Först skulle man slappna av som attan medan rösten räknade ner från tio, sen skulle man stiga in i en imaginär hiss och åka långt ner i underjorden. Sen skulle man börja vandra, till sist sätta sig ner vid en lägereld och när man sen vände sig skulle man möta sitt totemdjur. Jag mötte en hyena, närmare bestämt en hyena med svart rygg. Först trodde jag det var ett lodjur eller nåt slags panter, men nej det var nog en hyena. I och för sig frågade jag vad det var för djur och det svarade "katt" men det är väl inte så enkelt för hyenor att veta vad de är.

Wednesday, November 01, 2017

Mossa

Ett inlägg som bevis för mig själv att jag lever.
Jag är så in i smeten, känns som att det växer mossa på mig. Känns också tämligen obotligt.

Tuesday, October 31, 2017

Nanowrimo 2017

Jag har anmält mig till årets Nanowrimo! Egentligen avskyr jag hela alltihop det där, att man ska klämma ur sig ord på en månad, skriva en 50 000-ords roman alltså. Och bara namnet. Nanowrimo! Hör på det. Töntighet galore. Prestationssamhälle så det skriker om det.
Men
om
att...

Jag tänkte såhär. För att nånting överhuvudtaget ska funka för mig så måste det vara kravlöst. Jag tänker alltså skriva under rubriken 1. november, 2. november och så vidare. Det får handla om VAFAN DET VILL. Det är alltså inte innehållet som är det viktiga, utan att jag skriver. Nu är det ju inte som att jag skulle ha uppfunnit nåt hjul genom att ha kommit på den här lösningen, men jag tänker mig att det kan vara rätt skönt att skriva av sig 1667 ord varje dag. Jag har ju sysslat med inktober och ritat en skruttig bild varje dag nu under den här månaden så varför inte fortsätta i skrivandets tecken i november?
Jepp, det ska jag göra.

Måndagar är egentligen alltid parenteser

Jag hatar inte alls måndagar sådär av principskäl. Däremot är det nåt sunkigt som inte riktigt vill lossna på måndagarna, eller så brukar det vara. Så var det i måndags igen. Både J och jag har snöat in på våra egna håll och ja, det är egentligen inget att snacka om, det är mest bara pinsamt. Det är pinsamt att vara en människa som bara ÄR och inte producerar/är/jobbar på nåt sätt, men härrigud, det är det enda jag ber om just nu. Att jag bara skulle få VARA. Människa.
Jag gick igår förbi Koroinen och kikade in i en sån där smedja, skulle det väl föreställa. Det är något med sådana där ställen som gör mig närapå gråtmild. Jag tänker på hur det nån gång var i byarna (medeltiden kanske) när samhällena var samhällen med snickare, smeder, byggare, sömmerskor, jordbrukare, handelsmän och ja - folk som liksom hade yrken. Nu är det liksom bara en enda röra av människor där ute. Vi galopperar omkring mellan glasbyggnader och har tappat uppgiften i tillvaron. Jag har en djuprotad längtan till ett sådant samhälle där folk arbetar sida vid sida, utbyter tjänster och lever, helt enkelt.

På tal om gamla tider, så serien Vår tid är nu! Den är helt fantastisk. Okej, drama och sådär, kärlek och sånt så jag fattar att serien inte passar för de flesta av mina vänner (som av nån jäävla anledning inte står ut med kärleksdrama, haha). Men den är förankrad i en tidsperiod som ter sig väldigt äkta och färgstark. Efterkrigstiden i Sverige.

Nu förvandlades det här inlägget helt mirakulöst till en rekommendationsrunda, så vi fortsätter. Youtube-serien med Katya och Trixie, UNHhhh. Se fast det senaste avsnittet. Guld för den som älskar att uttrycka sig. Går ibland så fort att inte jag hänger med i engelskan och ärligt sagt så ser jag inte så mycket på den här serien (det är mera J som gör det) men vet ni ibland är saker liksom så otroligt bra så man knappt kan se på det för att det typ skulle ta över ens liv då? Ähh, bullshit.

Vice-serien Epicly Later'd. Handlar om före detta skaters eller sådana som hörde till den scenen, alltså folk som var stora under skateboardvågen på nittiotalet. Jag bara älskar personporträtt i vilka äldre mänskor får berätta om "hur det var" och det här är exakt en sån serie. Tänker inte länka här, det är bara att söka på Youtube.

Men nu! Nu skulle jag måsta få styr på en text. Bara en vanlig text som *urk* ska publiceras, tror jag och jag är lite angstig för detta, det handlar om det där när jag tackade nej till jobb. Det känns personligt på ett krypande plan och dessutom har jag bara skrivit med nåt jäkla "direkt ur livet"-stuk och inte med vetenskaplig anknytning alls.
Andra saker jag nojar inför:
1. har lovat planera en Nötö-infoskylt som är jättestor och jätteråddig. Innehåller kartor och whatnot. Fattar nada.
2. Ska poetry-slamma i Helsingfors om cirka två veckor. Där är typ teven och en massa författare och vad vet jag. Dom har typ fått för sig att jag är "en sån där lustig typ som kan dikter" (sådär som Yle alltid formulerar sig om människor, att du är sån o sån) och jag har inte ens skrivit något ännu men klart att jag måste naila den skiten.
3. Bokajäveln. Skickade ju in den här i slutet på förra veckan och nu ska man vänta i månader trenne då. Om jag skulle orka? Nej! Jag skulle ju vlla kapsla in mig i koma och vakna först när första "vi är inte intresserade"-mailet dimper ner i min inkorg.

Thursday, October 19, 2017

Firmor och struntarbete

Ahh, livet återvänder. Jag var skakig hela dan igår, beskrev det sådär som om man skulle ha varit på båt i hård storm och varit livrädd, men sedan kommit hel och behållen i land. Tänk att en arbetsplats, en simpel arbetsplats som dessutom beskrivs som "extra kiva" kan skaka om en människa så i grunden. Det här gör mig nog litet rädd, får mina farhågor om att jag är förändrad på djupet att växa. Klarar jag liksom av nånting längre, eller har jag degraderats till en soffmupp som endast klarar av att hoppa över mina egna ribbor, som ligger på än sisådär 2 centimeter?
Nåja, men man ska inte ta skit, det har vi lärt oss. Man ska inte ge sig in i onödigheter som man inte behöver. Det slog mig hur jävla långa jag tyckte dagarna från kl. 9-17 var, och också en sån sak som att man drog ut på grejer onödigt mycket, man försökte liksom skapa en trevlig stämning på arbetsplatsen, gjorde det till ett slags ställe man kan vara på hela dan. Det där är så främmande för mig, jag tycker självfallet att man ska sköta saker så snabbt och effektivt som det bara går, så att man sen får gå hem och har tid med andra, viktigare saker.
Jag har varit med om det flera gånger, den där läsh-inställningen på en arbetsplats, det där att man stryker omkring med firmans penna i skjortfickan och liksom är nöjd över att man får gå där på jobbtid just i den där firmans korridorer, utan att jobba. Wtf? Jag blir alltid i panik på såna där ställen där brandet och firmans namn liksom är viktigare än det jobb man egentligen gör, för det vittnar om nåt slags korrupt struktur, det vittnar för det första om att det egentliga arbetet görs någon annanstans och för det andra, att firman är ett luftslott som kanske egentligen inte ens skulle behövas, förutom i nån form av statistik.

Både mamma o pappa skrev så fint sen när jag hade sagt åt dem att jag sket i jobbet, trots allt. Mamma: "Ok, då var det helt enkelt så det skulle gå. En lättnad på något sätt ändå. Nu behöver jag inte tänka på att du har det illa." Pappa: "Ja inte ska man börja med skit om man klarar sig ändå. Jag vantrivdes på flera jobb innan jag kom till Bbl, så nog vet jag hur det känns."
Undrar vad de tycker om att jag outar dem på det här sättet? Nå men det är så fina meddelanden bara. Jag har så bra föräldrar. Ladila.
Nu dricker jag kaffe och skulle måsta läsa igenom det där manuset nu en gång för Allah, så att jag skulle få ivägskickat det nån gång.
Sen har jag nya, SJUKT SPÄNNANDE GREJER PÅ GÅNG, men ingen orkar höra om det så vi tar det i den rad de kommer.

Wednesday, October 18, 2017

The life of ponks i tvättstugan, fortsättningen

Idag morse när jag vaknade halvåtta för att ta ut hunden och göra morgonyoga, så gick jag bara ett par varv i mörk lägenhet och lade mig sen ner tillbaka i sängen. Där låg jag sen och kände hur livet rev i alla lemmar, haha, bildligt talat alltså, men jag låg där i nån smärre ångest. Och sen sa jag det högt att nä det här går inte, tänkte bara att inte fan ska en mänska göra något som tar så mycket emot, när hon egentligen inte måste. För det är ju det som är grejen. Min situation är på inget sätt akut, det är inte som att jag finansiellt går under just nu heller, har inga barn att försörja (isåfall hade jag gladeligen och med gott humör tagit emot det här jobbet, utan att blinka) och har bokstavligen EN MASSA andra saker att göra.
Grejen är den att jag faktiskt mest har angstat över det att säga nej till dem, att avbryta arbetsutbildningen efter att först ha tackat ja. Det är sådant som jag angstar mest över, och sen när jag hade skrivit mitt "unfortunately i can not continue"-mail och inte ringt (fy fan för att tala i telefon) så hamna jag gå ner i tvättstugan i mörkret och hyperventilera, för jag visste ju att de kommer att ringa efter mig strax efter kl. 9, vilket de gjorde. Jag satte min telefon på tyst för en signal skulle typ ha tagit livet av mig, och så satt jag i ett hörn o stirrade på skärmen och andades som ett jävla psycho. Och så ringde det, fan vilken skräck, dessa numror på rad. Och jag visste att jag måste svara, att det är så man gör. Och så svarade jag med pipig röst, stadig normalröst i andra ändan, inställsam o trevlig, fullt beredd på nån dårfink som har sammanbrott. Och så gick jag bara där i mörkret, talade och snyftade om vartannat i luren, svamlade om att jag inte kan forstätta längre och vad allt det var, utbildaren ville veta vad exakt det berodde på och jag sa att jag tror att jag inte klarar av jobbet med min usla danska och att jag har fått så mycket annat att göra, alltså det vete fan vad jag egentligen sa, det gör det samma. För när hon svarar att "nå bra att du säger om du märker att det här inte funkar för dig" och jag bara känner en sån ENORM lättnad skvalpa över mig, samtidigt inser jag att va tusan håller jag på med, står nere i TVÄTTSTUGAN (?) och angstar?! Så inser jag alla de där självklara sakerna på en gång: att livet ju bara är livet, och sånt här händer varje dag, att de på inget sätt är de är i pisse pga mig, och att det inte är något brott att följa sin egen intuition. Det är ju ingen stor sak överhuvudtaget, men för mig är sånt här som att säga nej till nån, speciellt när man redan har gett sig ut för att vara helt med på noterna, ETT STORT JÄVLA PROJEKT.
Insåg samtidigt att jag har varit en fucking pain in the ass överlag när det t.ex. har kommit till att göra slut med nån. Jag har bara låtit saker hålla på allllldeeeeles för länge och sen fegat ur som en gummimask och inte tagit ansvar för mina egna känslor eller nån annans: Jag är en fucking fegis och barnrumpa. Men det finns hopp, för jag förstår det här, sakta men säkert.

Tuesday, October 17, 2017

Nu kommer papprena

Okej. Det här har varit en helt SJUK dag. Det där jobbet, arbetsutbildningen, Jag sa att jag inte skulle skriva mer om det men ok, jag måste ändå.
Medan vi satt där idag. Ett krångligt jävla system. Jag tänkte bara, att ett sånt här megamaskineri finns till för nåt totalt meningslöst. Jag såg liksom igenom mönstret, hur mänskor luras och är shoppingberoende och tystas ner med små rabattkuponger när de har gjort några misstag, att ursäkta nu då, här kan du köpa ännu mera. Det är så svinaktigt, på så många plan. Och den där totalt oironiska inställningen till det! När pappren börja gå runt idag, såna där papper med avtal och ens uppgifter o sånt, så kände jag bara ett sånt starkt obehag, att okej, nu kommer det här som jag INTE borde göra. Nu kommer papprena, ett och ett landade de på bordet framför mig. Först låtsades jag inte om dem, jag lät dem ligga. Sen fyllde jag i dem, bristfälligt. Och sen lite mer. Till sist, förde upp dem. Och sen kände jag bara gråten, den höll på som en bångstyrig jävla get bakom mina ögonlock. Jag såg omkring mig, försökte se om de andra också hade det på samma sätt. Det verkade inte så. Det var så mycket bara, det att folk gör sånt här. Heltidsjobb. Att man gör sånt här. Och utbildningsledaren fånade sig och höll på och berättade om semesterdagar och att hon ska till Thailand för att hon har så många. "Jei" sa hon om sina semesterdagar, tänkte bara, att nå om semesterdagarna är så himla jei, varför är du här då? Alltså jag vet svaret, jag fattar väl. Folk tar jobb de står ut med för att kunna leva, men för mig känns det bara mer som att jag inte tar jobb av exakt samma orsak. Det kanske är så enkelt, faktiskt. Andra trivs och står ut, jag ser mig själv bara vittra sönder. Det känns så elitistiskt också att säga så, varför skulle jag vara mer känslig än andra, jag kan väl för fan jobba o stå i jag också?
Så hörde jag utbildningsledaren säga något om att arbetskontrakten kommer imorgon. Jag insåg att jag ännu har en livlina, har inte skrivit under nåt kontrakt. Tog allt med mig hem, alla papper och häften, lämnade ingenting kvar för imorgon. Tänkte att risken är stor att jag aldrig kommer tillbaka.
Grät i luren så fort jag kom ut från dörren. Sån jävla svada, snorade o lipade hela vägen hem, vet inte ens över vad egentligen. Överlag bara en sån maktlöshetskänsla, rädsla över att misslyckas också, över att jag hade trott att jag skulle kunna hantera nåt, men sen helt tydligt inte kan.
Höll på fram och tillbaka hela kvällen, grät ännu mer, ringde till sist till mamma. Brukar konsultera henne som sista röst i frågan om saker jag helt enkelt inte kan bestämma mig för, och så sa hon ungefär att "du tar saker för allvarligt, ta det nu bara." Att det ju bara är några månader. Att jag nog klarar det där. Hennes röst gör mig lugn, faktiskt. Hon är en vettig människa, sådana lyssnar jag på.
Så nu är det så för jävligt att jag nog kommer att gå dit imorgon i varje fall.

Monday, October 16, 2017

Med fascistisk rutin

Jaa. Jag är typ i chock, skräckslagen. Vad man nu ska kalla det. Det är det här jobbet, det nya. Jag vet inte hur man ska beskriva det annat än att det är som att få en drös ankor hällda ner i nackhålet på en. Gummiankor såklart. Skvattrande jävla reklam-gummiankor. Ett sånt jävla fåntratteri! Och på fullaste allvar. Idag, en sån där mänska som presenterar sig med orden "jag är nu inte normal. Jag är lite speciell, ni kommer att märka". Och så märker man: hen är så fullständigt normal så molnen grånar av bara tanken. Hen handlar på webbshopp, supernormal. Hen är hetero. Hen drar heteroskämt som är från 1989. Hen är "beroende av Adidas". Öhm, what? .... *gapa tomt*...
Att leva i den stunden, att finnas till. Nej gud, jag skriver bara klyschor. Jag kan inte få ord ur mig som med rättvisa skulle beskriva det vi har hållit på med idag. Vi har utbildning en vecka nu, vi ska bli experter på något totalt meningslöst. Jag var fem centimeter från att idag bara maila dit och säga att sorry, jag fick ett annat jobberbjudande (lögn) och att det här var inte för mig. Ärligt sagt så överväger jag det ännu också. Mina motiveringar för att stanna kvar är
1. Utmaning. Bra för själen. På riktigt!
2. Pengar.
3. För att jag faktiskt inte riktigt har nåt speciellt annat för mig just nu.

Har en känsla av att jag måste sluta skriva om det här nu, för det kan gå för långt. Jag får ju egentligen inte berätta om någonting, känner mig jagad redan nu, när jag bara har blickat in i systemet för ett antal sekunder.
Så jag har bestämt mig: med fascistisk rutin ska jag klara av det här. Jag ska inte tala om det här längre. Varje kväll tänker jag röra ihop en havreröra med banan och chiafrön åt mig. Varje morgon tänker jag stiga upp vid halvåtta, göra morgonyoga, ta ut hunden. Sen jobb.
HELA ---F U C K I N G--- DAN.
För det är så man gör, när man heltidsjobbar. Man går dit och så är man där hela attans dan och intalar sig att man inte har något bättre att göra. Man kommer hem och drar ett andetag och så är klockan halvtie och man går ett blint varv runt kvarteret med hunden, gråter, rör ihop en ny havreröra och somnar.
Sen är det helg och man lever i två sekunder.

Saturday, October 14, 2017

Wieder nicht schwanger sein

Wieder nicht schwanger sein. Det var en punkt i en lista över bra saker som jag snappade upp i ett tyskt ungdomsmagasin i slutet av nittiotalet. Jag tyckte om det, det där var så jag. Phew, igen inte gravid.
Jag tog risken och var i fyllan igår och idag fick jag mens, så nä, i wasn't pregnant. Det börjar gå upp för mig varför folk väntar med att säga sådana här saker först när de är säkra på hur det ligger till, för om man sällskapar och är lite oförsiktig sådär, så går man ju tamejfan nästan varje månad och tror att man eventuellt går och bär på ett nytt liv, hehehe. Så är det nu inte.
Nu lovar jag att sluta tjafsa om den här saken och nu är det nog lättande (igen) att inte va gravid för att 1. vin och öl och 2. det skulle ha varit så himla dålig tajming med tanke på sommarcafét.

Fylle-inlägg 4:06

Alltså hah, jag hade just nåt sånt där infall i vilket jag kom hit som en okänd människa o började läsa som om det här inte var min blogg alls, o jag tänkte bara att wtf? Det är ju liksom inte såhär man skriver blogg.
Vad ska vi nu hitta på?
Vi firade julfest idag med Good Sås, för i restaurangbranschen har man alltid jul omåttligt tidigt eller sent, eftersom man alltid jobbar under julsäsongen. Det var lyckat, vi grät lite över våra daddy-issues och så klättrade en upp i en bokhylla och så gick vi åt olika håll, kort sagt. Jag var lite konfunderad när vi gick hem och alla bara försvann utan vidare hälsningsbetygelser, sa att "så gick dom bara?" varpå J svarade att "så gör vuxna människor". Så jävla befriande.

Thursday, October 12, 2017

Ett mellanmål, ett tal, en bal.

Jaha, jag trodde jag var färdig, men det var jag inte alls. Jag hamnar ju skriva om hela texten nu också, med mina egna förbättringsförslag (konstanta 'vad menade jag här'-infall). Och så kommer jag ju hela tiden på ytterligare bättre förslag och alltså BLA BLA NU KAN JAG INTE MERA men jag måste nu plöja igenom textfan ännu en gång. Jag kan inte förstå hur folk får till över 200 sidor, själv har jag ju nåt i kortaste laget, typ en liten pocket kanske.
Nåh, intresseklubben, vad sägs? Ingenting så klart, för det här inlägget är mer meningslöst än ett fruset bananskal.

Alltså sådana där knarriga, självsäkra karlaröster i radion, sådana där som låter som att de drack vin till klockan fyra om natten igår, jag AVSKYR dem.

Wednesday, October 11, 2017

Att börja och avsluta

För de som inte visste det, så jobbar jag ju med ett manus, skönlitterärt dåh ska det bli, handlar typ om en kvinna och gaah, det där ska jag tids nog redogöra litet mer för. Det är en kärleks- och uppvaknandehistoria dock, utan nyandliga inslag (tror jag). HUR SOM HELST, nu satte jag precis punkt för den sista redigeringen. Jag har printat ut, läst igenom och för hand skrivit om och skrivit nytt, och nu känns det nog som att det inte finns så mycket mer jag kan göra.
Det är både skrämmande och lättande, alltihopa, för 1. jag tycker inte att det blev lika hisnande bra som jag någon gång mitt i skrivprocessen tyckte att det var och 2. jag är ju överhuvudtaget inte säker på om den ens kommer att ges ut nånstans, nån gång vilket gör mig mörkrädd och 3. jag har hållit på med det här i över ett år nu och jag vet inte när senast jag så passionerat och av fri vilja skulle ha hållit på med något så pass länge, så 4. det är till och med svårt att avsluta det här, jag vet inte ens om jag riktigt vill lämna det ifrån mig, tänker att ytterligare ett år hade satt ytterligare en prägel på texten och ladida, men man måste väl sluta nån gång? Jag var bara en sådan novis i början, gjorde mycket misstag och hastade mig framåt, mycket litet av det jag skrev i början finns kvar just nu och jag tänker bara att jag hade skrivit med ett helt annat grepp om jag hade börjat på något nytt nu.
Så det får jag väl göra, helt enkelt. Arbetsplatsen, jag ska skriva om den!
Men mest är jag bara nojig, sover så jävla uselt att det är en fars, vaknar av minsta lilla, inte klokt detta nånting. Vet inte vem jag är nåt mer.

Tuesday, October 10, 2017

Nyheter och icke-nyheter

Det var väl ett lustigt sammanträffande att jag här i förra inlägget skrev "som om man skulle ha fått beskedet att man är gravid", för nu tror jag fan att jag är det. Jag är ju inte säker, såklart, jag går nu och tror att jag är gravid varje gång som min kropp visar tecken på att bete sig annorlunda, så antagligen är jag ju inte det. Jag vet också att man inte brukar snacka om sånt här vitt och brett i offentligheten, normen är ju att man väntar tills man är alldeles hundra procent säker på att man har ett friskt, växande barn i magen och SEN basunerar man ut nyheten som om det var något stort och mirakulöst: jag väntar barn. Men jag är nu inte normen, så ska det vara sagt. Antingen är jag gravid, eller så inte, det var väl en nyhet? Alla älskar nyheter.

Saturday, October 07, 2017

Kommer dra i spaken

Nämen, nu fick jag jobbet. Och tackade ja. Jag blev lite panikslagen efteråt, ungefär som att man skulle ha fått beskedet att man har blivit gravid, som att vafan har jag nu gått o gjort? Vad håller jag på med? Konfronterar mina största rädslor mitt på ljusan dag? Tar den svårare vägen när den enklare vägen såklart skulle ha varit att fega ur och aldrig ha brytt mig om den arbetsplatsen mer. Men när jag nu är lite intresserad av just sånt här, dynamik på arbetsplatser, system, mänskor sånt. Det kommer en nödbroms i mitt liv emellanåt, den kommer farande och man vet att det vettiga skulle vara att inte gå och dra i den men likaväl vet jag direkt när jag ser den, att jag satanmä kommer gå och dra i den spaken. Bara för att se vad som händer då, få lite omväxling.
Sen såg jag Maidentrip, dokumentären om 14-16-åringen som slår världsrekord i att segla jorden runt och yngst och ensam. Och förstod allt. Man gör saker för att man måste göra dem. För att vara i ständig utveckling. Nu talar jag som nån gamal hippiemommo som inte vet bättre. Men den dokumentären var så otroligt fantastisk.

Thursday, October 05, 2017

Taggad på fruktskål

Men usch, idag är jag plötsligt helt säker på att jag har klantat till det totalt igår i arbetsintervjun, även i testfrågorna på danska idag. Nu väntar jag bara som ett fån. Var tvungen att göra upp regler för mig själv idag när jag var ut o gå, fick bara kolla mailen när jag hade kommit till olika landmärken, som efter Halisbron, vid palstorna, etc. Så jag inte skulle gå o kolla i luren konstant. Jag har redan kommenderat min sambo att bli hemmafru så jag får fara ut i arbetslivet. Jag är så TAGGAD på de där fruktskålarna att det inte finns någon hejd på det. Har inte förstått hur uttråkad jag har hunnit bli på att hänga här hemma. Inte klokt, detta.

Wednesday, October 04, 2017

Här jobbar coola människor

Så jag har varit på arbetsintervju i en sån där glas/betongkoloss i utkanten av centrum. Det var ju nog en upplevelse, må jag säga. Det började ju bra, jag hade glömt namnet på den jag skulle träffa och visste inte om jag skulle tala finska eller engelska. Karln som öppnade dörren fick sätta orden i munnen på mig.
Sen får jag en sån där bricka kring halsen och får skriva under ett papper där det står att jag inte ska fotografera eller skvallra, att det är ytterst konfidentiella saker detta. Den där overklighetskänslan planteras, man är en del av nåt konstigt sammanhang som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Får vänta i en soffgrupp, "vesiautomaatti on siellä". På bordet obligatorisk skål med hårda karameller - såklart - med företagets namn. I en teve invid snurrar bilder som ska ge ett intryck av arbetsplatsen, att vi är så kivoga o dynamiska o unga o LYCKLIGA o fräscha här, och vi ler alltid fast vi sitter med datorerna framför oss, och vi är så goda vänner också, vi skrattar i kafferummet och vi går i neutrala casual kläder och handlar på Zara o HM osv. Den där färgskalan som är sådär avmätt men ändå glättig, som en eftermiddag i juni.
Sen kommer en typ, en sån där "international" typ med lång tröja och glimten i ögat. Jag blir placerad vid ett bord medan hen går efter kaffe, smygläser i pappren hen lämnar på bordet att man från en skala från 1-5 ska avgöra hur snabb jag är att svara på frågorna, vilket helhetsintryck jag ger, om jag svarar kort och koncist, hur pass förberedd jag är och andra såna där saker som inte ens gör mig nervös, tvärtom, jag blir bara på ytterst skojfriskt humör. Jag är helt inställd på att dra mattan under fötterna på alla jag möter - med lagom inställsam övertygelse ska jag få hen att inse hur klippt och skuren jag är för ett sånt här sammanhang.

Intervjuaren frågar lite om mig, antecknar och jag pratar ganska fritt och ledigt. Mestadels går allt ut på att hen berättar om företaget. Det handlar om företagsimagen och hurdana folk är här. Man jobbar men det är liksom en bisak. Huvudsaken är att man har ett team där man stöder varandra och ladidaa, så har man fester och glögg och jättetrivsamma kafferum med gratis kaffe, massör och kultursedlar. Får en känsla av att det inte går att komma hit bara med inställningen att man ska jobba o gå hem - nej, den här firman är snarare som nåt slags familjeföretag, man ska helst gifta sig med det. Arbetstiderna är också satta på det sättet att man fan spenderar hela dagarna där, tar typ morgontofflorna med och placerar dem bredvid datorn. "Ilman huumoria ei täällä pärjää". Jag blir bara pyttelitet iskall.
Så fort intervjuaren pliktskyldigt har sålt företagets image och förklarat hur många det är som "bara blir här för att de trivs så bra" så kommer allvaret: Kunden. Den vi arbetar för. Det är seriöst, det är europeiskt huvudkontor, det är punkterna på rätt ställe. Jag nickar med spelat gravallvar i blicken. Jag kan såna här ställen, det känns som att jag inte gjorde annat än jobbade med sånt här i 20-årsåldern. Kunden är den man tillber, hänger alltid som en mörk skugga i faggorna. Hur jobbet görs är inte det viktigaste, bara det görs och levereras. Kunden ska vara nöjd. Det känns som att det fortfarande är samma människor som jobbar här. De där uppsluppna, översociala människorna med överböjliga leder. Lätt faller de in i sina små rangskalor och regelmönster.
Så händer det där tjusiga, standardfrågorna kommer fram. "Beskriv dig själv med tre ord." Intervjun går på finska, så jag drar till med "seikkailuhaluinen, sponttaani ja kiinnostunut monta eri asioista".  Beskriv dig själv som arbetstagare. Vad gör dig stressad? Dina bra och dåliga sidor. Jag ger standardsvar och fnissar. Jag får hela tiden hålla mig för att inte brista ut i gapskratt. Det är så sabla fånigt! Skulle bara fattas att frågan "om du var en frukt, vilken hade du då varit" och jag allvarligt och eftertänksamt skulle ha svarat att jag nog är en ananas: Rivig på utsidan men mjuk och söt inuti. Frågan kommer inte. Allt känns så klichémässigt att jag vill doppa tungan i sockerskålen. Men det händer. Intervjuaren är uppmuntrande och avväpnande, jag kunde säga vad som helst, det är ändå kroppspråket som avgör. På frågan om min inställning till alkohol och droger blir jag ställd. "Kyllä minä alkoholia nautin, höhöhö" säger jag och sen svamlar jag. Det är hemskt. Hon frågar om jag är van med datorer. Jag svarar att jag skriver snabbt som fan och att jag är "vanhan koulun tietokonekäyttäjä". Hon skrattar.
En dansk kommer in muina miehinä, de ska kolla om jag kan danska. Jag hör på accenten att han kommer från Jylland, jag blir clown, jag babblar konstant, det känns hur konstigt som helst, jag breder på om mina år i Danmark, börjar ställa honom frågor, brister ut i skratt, det kunde lika gärna handla om ett arrangerat bröllop.
Så går vi en runda med intervjuaren, vi går från team Sverige till team Finland till team Norge. Får en känsla av att befinna mig på ett rymdskepp i vilket folk jobbar intensivt och tillsammans, till skillnad från att man inte söker efter liv i rymden här - nej, man utför kundtjänst. Avdelningarna har sina flaggor och fåniga collage coolt uppmonterade. Igen: Man ska fatta att på den här arbetsplatsen har man roligt. Här jobbar coola människor. En typ vräker i sig sallad vid datorn. Folk har limmat upp klistermärken. Stämningen är skönt avslappnad, många språk och accenter bildar ett dämpat sorl i luften. Skärmarna lyser, kafferummen är som såna där designmoln med konstiga soffor, allt är fint och nytt. Fräscht, liksom. Och så ser jag: Fruktskålarna. Jag får anstränga mig för att inte gapa. Jag har alltid drömt om en arbetsplats med fruktskålar. Jag ser granny smith-äpplena på långt håll. Här kan man få dagens vitamindos, sådär bara kan man det.
Det är här man utför meningslösa töntarbeten åt multinationella företag - för en struntsumma. Man gör sådana där otrevliga uppgifter som företagen inte själva orkar ta itu med, som att svara i telefon och på kunders mail. Till råga på detta ska man vaggas in i tron om att man tillhör nåt slags "coolt team". Egentligen skulle man be dem dra åt helvete, de där företagen som betalar åt andra för att de ska utföra skitarbete. Men det gör man inte. Man tackar o tar emot. Jag ska njuta av det här, så in i hela fridens namn ska ja suga in varje minut av overklig arbetssamvaro. Jag ska bara få det här jobbet först. Ge mig det.

Tuesday, October 03, 2017

JAG TÄNKER INTE BÖRJA ANGSTA ÖVER ARBETSINTERVJU TJUGOTVÅ TIMMAR INNAN, NEJ NATURLIGTVIS TÄNKER JAG INTE DET.

Grunkor på väggarna

Idag morse (okej, morse, morse, Klockan ELVA) kom en sån där dude med grunka som skulle installeras på väggen i vår lägenhet. Det kom någo papper om det för någon månad sen, det handlar om nån plastmojäng som ska mäta temperaturer eller vad vet jag. Tänkte bara, att om man hade haft minsta benägenhet för foliehatteri, så hade det här varit ett utmärkt tillfälle. För vad är mer mysko än att en främmande karl kommer in och monterar upp en diskret grunka på väggen i ens lägenhet? Så jävla mysko är det. Håller de på såhär också när man äger sin lägenhet? Tycker att det händer sånt här med jämna mellanrum i en sån här hyresbastardfirma. De hugger de ner träd på gården och bygger om helt funktionsdugliga lekparker bara så de ska få höja hyran med ytterligare femtio euro. Och så installerar de grunkor på väggarna åt en. Sånt är det. Jag vill flytta.

Monday, October 02, 2017

Jobbintervju coming up

Rrrr, augh, skrik, vrål från underjorden. Jag ska på arbetsintervju. Hur gör man? Jag kan väl inte ha mina hamburjarbyxor på dit? Hela byxor är vel okej fastän det är så modärnt med söndriga? Vad säger man? Tar man i hand? Är det okej att fnissa högljutt eller att brista ut i gapskratt när man ser kontorlandskapet? Eller att bara åbäka sig över det? Kan jag tillräckligt bra engelska? För att inte tala om danska? Jag söker ett jobb i vilket jag ska kommunicera på danska. Nu måste jag hitta på lite stories om hur levande min kontakt med det danska har varit sedan jag flyttade från Danmark nån gång i mitten av 2000-talet. Det är ju verkligen fruktansvärt längesen, folk har fötts, utbildat sig och vunnit nobelpris sedan dess. Det gör väl inget? Jag måste låna danska böcker! Hur ska jag vara mig själv och ge ett bra intryck på samma gång?
Genomgående poäng: Jag minns fan inte hur man rör sig ute bland arbetande människor längre. Jag kan vara bland dom, men jag känner mig alltid så awkward så det inte går att snacka om det ens. Jag hoppas SÅ att jag får det här jobbet så jag kan ta mina iakttagelser ännu till en ny nivå.

Friday, September 29, 2017

Danska

Ja här sitter jag och funderar på vad man ska göra av en sådan här helg nu igen. Har ni också ibland känslan av att allting antingen kommer att barka rent åt helvete, eller sen gå helt attans bra, men liksom ingneting där emellan?
Det där var för övrigt ett klichémässigt påstående utan huvud och fötter.
Igår natt fick jag ett mail som hade kommit till mig via arbetsförmedlingen. I någo grumliga papper står det tydligen att jag behärskar det danska språket, för nu togs det kontakt med mig om en tjänst i vilken man ska kommunicera med danska kunder per e-mail. Det är frågan om nåt sånt där "ungdomligt team" (urk), antagligen i glasmonter, som sitter hela dagarna och utför arbete åt nåt megaföretag för en stuntsumma. Hur väl beskriver det här inte tiden som vi lever i, att en svensktalande finne i Finland potentiellt besvarar en fråga som ställs på danska, i Danmark? Nå väl. Jag blev så klart förskräckt, men var på morgonen bombsäker om att det här jobbet måste jag få. Nu ska jag hoppeligen på träff dit till kontoret, övertyga dem om att min danska är skrupelfri och sen får jag börja jobba (på heltid, satan!) från och med november. Det här ser jag mer som ett äventyr än som ett jobb, eller mest som en möjlighet för mig att samla ytterligare stoff för skrivade från.
Euhoj.

Wednesday, September 27, 2017

Behov av rablander

Har ni sådana där dagar då man bara har ett sånt EXTREMT BEHOV AV ATT UTTRYCKA SIG? Då man går och brötar på alla sociala forum och i alla grupper och kommenterar på allting, ALLTING och har så mycket på hjärtat att inte orden ryms i ens mun och man länkar till tusen grejer och beter sig som den största tönten ever?
Hmm, alltså tanken på detta nu får mig nog att fundera på om jag inte borde träffa nån, öhm, typ, vän snart?
På tal om det, har ni vänner? Jag menar vänner som ni träffar med jämna mellanrum, såna som inte befinner sig innanför en datorskärm? Jag har inte det. Är det måntro alarmerande? Jag älskar min hund och min man. Hej hej.

Att glömma sig själv

Läser om en nyskild kvinna, som efter skilsmässan för första gången i sitt liv bakade bulla och brast ut i lyckotårar. Jag kan förstå känslan, men samtidigt tänker jag att nåt sånt där aldrig skulle hända mig. Jag skulle liksom aldrig bli riktigt lycklig över att allt är sådär klichémässigt fint som i katalogerna och bullan bakas och hemfrid råder. Har ofta frågat mig varför det är just det där som folk tycks villa ha, den där vaxbordduken och radion som står på och halvnians nyheter och familjefrid? Tänker alltid att man måste ha haft det otroligt hemskt innan om sånt där ska kännas givande. Samtidigt är det en liten jävel som frågar sig om det inte är nånting jag förnekar här, att ett sånt där "riktigt hem" kanske är precis vad jag längtar efter? Jag kommer ju från ett "riktigt hem", med lite strid och matchande porslin och sånt där. Jag kan minnas hur jag just älskade fredagarna, för att stämningen var så attans varm då, alla var på så gott humör, man fick godis och man kunde ligga och spreta med benen i nattlinnet och se på teve. Men det fanns nåt oerhört ruttet i det där också, en slentrian som stör mig. Det fanns liksom bara nån sån där enformig vilja att upprepa en koreografi som man tyckte att hörde till en normal familj, det fanns inga spontana initiativ, ingen genuin vilja att göra någonting för någon annan. När jag tänker på det idag, så fanns där ingenting som tydde på att det rådde genuin kärlek mellan nån annan än just mor och barn, för den kärleken är väl universell. Nå väl, kommer i varje fall från en fruktansvärt normal familj, en medelklassfamilj där det jobbades från 8-16 och serverades mat kl. 17. Trots lugnet och tryggheten i detta är det absolut inget jag strävar efter, och jag får väl lov att kalla det nåt annat än ungdomsrevolt nu när jag närmar mig 40? Nå, det är väl inget märkvärdigt att vara annorlunda än sin familj, men alltså nu när brorsan har gift sig, så märker jag hur lätt han också har till att bara falla tillbaka in i nåt mommorutigt mönster och dricka kaffe vid köksbord ur någo fina koppar, wtf. Mänskan som bodde i en fucking svinstia som jag städade när han bara stack till Sverige för att leva ut sin fullblommiga mani. Just saying. Det här var egentligen inte alls vad jag hade tänkt skriva om, men såhär blir det ibland. Jag är trött på mänskor. Har funderat en hel del på sånt där som vad som egentligen gör mig lycklig, och det är flow. Det är att glömma mig själv, det är - hör och häpna - arbete. Inte då arbete som arbete, som olyckligt arbete åt nån annan, förstår alla väl, men det är att vara fullständigt uppslukad av något jag gillar. Och ja, sex då. Och knark. Och meditation och yoga. Så var vi där igen. Jag gillar att glömma mig själv.

Tuesday, September 26, 2017

Nojar

Jag skriver för många inlägg här på raken just nu men jag har ingen talang för bloggskrivande, 17 euro på kontot, kan inte sova om nätterna, får aldrig nån rätsida på mitt romanförsök och nojar, nojar, nojar. Det svåraste just nu är att försöka få till formuleringar som är korrekta - liksom helt on point - eftersom texten liksom i princip är färdig, det är bara det där finstilta som ännu ska slipas. Och är jag i form att ta itu med nåt finstilt? Nå, aldrig!

Inktober 2017 is coming

En grej bara. INKTOBER är på väg. Det betyder att man får börja kludda med kulspetspenna igen. Det ger upphov till kommande julkalender och allt fan. Jag ÄLSKAR inktober och ska självfallet vara med i år igen. Tror inte att jag tänker dubbelposta grejer här på bloggen men kolla in min instagramprofil för att se klottet.

Symptom på ankdammsnoja

Usch, jag har drabbats av en släng av ankdammsnoja. Symptom:

- Man börjar oroväckande se sig över axeln av ingen orsak alls
- Man börjar lusläsa grejer man skrivit/publicerat/gett ut ur tusentals olika synvinklar och perspektiv för att luska ut hur nån annan fågel eventuellt tar till sig det man har gjort
- Man börjar plaska runt så det stänker kring fjäderdräkten
- Man kollar statistik och siffror med överdriven noggrannhet
- Man börjar tänka på sig själv som "ett namn" eller funderar kanske till och med på ett alias eller åtminstone ett fräsigt tilltalsnamn som osar av coolhet och något man absolut inte är, typ Lode .
- Man undrar hur man hade emottagits i Sverige
- ...eller på finskt håll
- Ens nattdrömmar går typ ut på att Kjell Westö slår sig igenom ens bostadsdörr så flisorna strittar och skriker att vafan tror du att du e?
- Man skriver syftningsfel i föregående mening, märker det direkt och hatar sig själv innerligt pga det
- Man lusläser YLE:s kommentarsfält
- Man tänker att en dag ska jag dricka kaffesump tillsammans med Janne Strang

Hej hej.

Friday, September 22, 2017

Uppåt och neråt, haha nej ja.

Men usch, jag har varit så oproduktiv den här veckan. Försöker att inte vara så hård mot mig själv för den sakens skull, tänker alltid att jag på nåt sätt behöver veckor då ingenting händer för att sen jämna ut det genom min enorma skaparkraft *himla med ögonen*. Men jag tror det är bara undanflykter. Jag faller så lätt in i hjärndöda aktiviteter som onlinespel och sen lider nattsömnen och jag blir en pina att umgås med och sånt. Då menar jag inte att man spelar lite slentrianmässigt i 20 minuter, utan att MAN SPELAR I FEM TIMMAR och glömmer bort att dricka vatten.
En positiv grej är i alla fall att jag har börjat läsa igen och gör det med glädje. Har nyligen plöjt igenom Chimamanda Ngozi Adichies (jag kunde det! stava hennes namn!) Americanah och den var så bra, så sjukt bra, så inihelvetes berörande och upplysande och fint skriven att hohho.
Idag ska vi göra nåt spännande, dvs gå och titta på en lägenhet! Ja. Det har bara blivit så att dessa Satos hyreslägenheter blivit på tok för dyra (över niehundra) och eftersom det inte ser ut som att någon av oss kommer att dra in någon storkova på länge så vore det klokare att hitta nån billigare hyresbostad. Den vi ska se på idag har 400e billigare hyra (FYRAHUNDRA!), ett rum mindre och finns kanske 10 minuter längre bort med cykel. Inte paha.
Överlag tycker jag nog lite att allt känns kanske lite för slentrianmässigt för att jag ska vara helt nöjd. Vi jobbade så mycket under hela sommaren och det här med hösten och Åbo blir tydligen alltid ett pladask-landande och man får försöka hitta sina egna styrkontroller igen vilket tycks ta en jävla massa tid. Jag är typ himla trött på både mig själv och det jag gör men samtidigt mäkta intresserad bara av regnväder och höst så jag vet inte hur jag ska styra upp det riktigt. Både uppåt och neråt på samma gång, liksom. Ja, nu ska jag sluta.

Wednesday, September 20, 2017

Fårskräp och ko


Underhållningen

Jag har börjat med geocaching. Det är ungefär så spännande och totalt icke-spännande som en sak kan vara på samma gång. Det är häftigt att klura ut koordinater, med hjälp av kartan ta sig fram till nåt namnlöst buskage och sen faktiskt - HITTA nånting som en mänsklig person har gömt där nån gång, och inuti en liten burk eller låda, faktiskt vika upp ett litet häfte där namn och datum har plitats ner sedan år tillbaka. Häftigt, som sagt, men samtidigt lika poänglöst som det mesta här i livet nuförtiden är. Man känner sig som en förprogrammerad maskin som också KRÄVER underhållning emellanåt för att inte rosta. Och sen, när underhållningen är där framför en, så nickar man igenkännande, säger "aha, jamen så trevligt", men ÄR man underhållen? Tja.
Höll på att skriva att "ja men i alla fall kom jag mig ut i regnet igår och det var skitroligt" men så slog det mig att jag låter som en pensionär på prosac.

Saturday, September 16, 2017

(Också min Facebookstatus idag. Ursäkta tårta-på-tårtigheten.)

Ibland tänker jag på sånt här, som att ens gamla Myspacekonto till exempel ligger nånstans och skräpar på näte, fullt dugligt, fullt nåbart. Och så tänker jag på hur många sådana där inaktiva konton som bara kommer att leva och leva fast folk blir vuxna och gör annat och skaffar familj och inte spelar gitarr nåt mer. Och så tänker jag på när generation efter generation dör och lämnar efter sig dammiga bloggar med tonårsangst och plutmunnar och dikter och vem vet. Snart kommer internet att vara som en begravningsplats som består av stenar av folks forna liv.

Alla klappar det ekar inte hej hejdå sälar är fina djur

Ja, här är det fredag o jag har just fört J ut på öl efter att ha ätit lite mjölkckoko och sen sketit hela röven ut så den lossna och jag kunde bära den som en hatt på huvudet. Ja, det är något med den där antibiotikan som har tagit kol på hela magbakterieartilleriet - både bra och dåliga bakterier dåhh, ja ni vet hur det fungerar, vafan pratar jag om ens?
Jag vet inte, det är en konstig tid detta. Mycket roligt händer, överraskande jobb som bl.a.  att skriva en teaterrecension och översättare o sånt och det går överlag bra för mig, tadaa, alla klappar, det ekar inte i bankvalvet. Var för övrigt så jäävla ballitjohejsan att skriva recension igen, jag har gjort det senast nån gång på 90-talet tror jag och blivit ganska rejält nojig inför det sedan dess. Men samtidigt som man är nojigare så är man, hoppeligen lite klokare i sina invändningar - med mer kunskap kommer mer nojor eftersom man förstår på vilka alla sätt det är möjligt att fucka upp grejer, var det någon klok fan som sa - oj, det var jag. Alltså jag vet inte varför jag pratar som nån 70-åring på sockerfylla just nu, med långa meningar och ingen reda med något. Tror jag ska vända mig åt nåt annat håll och göra nåt mer oproduktivt än detta.

Thursday, September 07, 2017

Stå ut med mig

Vad ska jag berätta? Jag är en gummibåt som flyter omkring på ett vindstilla hav. Det blåser inte, alltså kommer jag ingen vart, men jag är ändå i en gummibåt. Jag skulle typ villa i land, eller nåt. Jag är så otålig! Jag orkar inte vänta, jag vill skriva mera! Satan!
Måste stångas med otåligheten. Vad har hänt? Det har blivit höst, jag har fått lite småtrevliga jobbuppdrag och min texthärva har skickats till handledaren som jag ska träffa i slutet av den här månaden. Ärligt sagt, så måste jag säga att jag nog inte gör annat än väntar på den där arma handledarträffen. Så har det blivit, att det där skrivandet har blivit min drivkrft i tillvaron, jag förstår liksom inte vad jag höll på med förut? Visst, jag kunde göra annat, jag har arbeten som är på hälft och så vidare, men vad tänker jag på? Jo, jag går och funderar på uppföljaren till den bokfan jag nu har skrivit. Uppföljaren! Och då har jag inte ens skickat in mitt nuvarande manus nånstans. Så kan det gå.
Himla tråkigt skulle det ju vara nu om det visade sig att den text jag skrivit inte duger för att ge ut nånstans, men alltså vet ni när man har en sån där magkänsla att det här fungerar, satan? Ibland har man det, eller man tror i alla fall att man har det. Man vill ju tro att ens egen intuition är att lita på och sådär, men tyvärr så är det ju ändå så att det är andra som är med och bestämmer och ger riktlinjer för hur det går för en.
UFF jag är så tråkig när jag bara skriver om skrivande, vem fan orkar läsa om nåt sånt? Jag menar, LÄS BOKEN istället. Läs boken. Men nu då boken inte finns någonstans och inte kommer att finnas någonstans på länge heller, så kan jag knappt annat än å tragga opponer om bokafan här på mitt eget, personliga nätutrymme. Stå ut med mig.

Friday, September 01, 2017

Det är en bra känsla att göra någonting man gillar

Alltså, jag har blivit en sån everything-is-fine-gurka att jag knappt själv orkar med mig själv. När jag bläddrar tillbaka i den här bloggen årsvis så hittar jag en massa angst och existenstrubbel, förstås. Riktigt innerlig sådan. Och jag minns, det var sådan jag var. I många år höll jag på sådär. Vet inte - det är inte som att min livssituation har förändrats makabert eller så, men jag känner nåt slags passion för livet just nu. Jag skriver en attans roman, jag gör nånting jag tror på och jag kommer snart att få reda på om det bär eller brister. Och vet ni, det är en bra känsla att göra någonting man gillar och att ge allt man har för det. Närmare droger än så kommer man inte i den här världen, och så är det dessutom hälsosamt. Jag är så tacksam över att jag får leva och vara inspirerad ännu, för som L sa här i veckan, så är hens största rädsla att tappa ivern, att helt enkelt inte kunna bli intresserad av något längre.

Thursday, August 24, 2017

He knows me too well

Jag, övertygad, självsäker: "Det är egentligen inte så viktigt för mig längre, om den där romanen blir utgiven eller inte. Jag är liksom så himla nöjd bara, att jag har fått en sån grej gjord."
J: "Det där vet vi alla att är fullständigt struntprat."

Wednesday, August 23, 2017

Hej igen, bloggen

Jag ska göra ett försök att återuppliva den här men jag lovar inte att det går vägen.
VAD HAR HÄNT? Jo, vi drev Café Skolan utan smärre motgångar i år igen. Det var lite deja vu och lite svårt faktiskt - att göra något andra gången. Allt är bekant och man har liksom känslan av att man borde förnya sig på nåt sätt. Men ja, sommaren är kort som Ledin sa och nu är det snart höst och jag trivs så inihelvete. Jag säger det varje höst, men hösten är den enda årstid som verkligen fungerar för mig: i get shit done. Jag lever och kommer antagligen alltid att leva efter skolåret snarare än kalenderåret: när skolorna börjar är jag som mest på g och i januari efter nyår är jag redan så slutkörd att jag helst skulle lägga mig i en jordkällare tills vårens första strålar igen skulle väcka mig.
Har åkt ner till sommarstugan på Vessö för att försöka få ordning på romanen och skogen fullständigt bongnar av svamp, lingonen blänker i renlaven och allt är bara helt fantastiskt härligt, jag klampar omkring i gummistövlar och får nån smärre dåndimp emellanåt.
Det ska nog gå bra det här. Har återupptagit yogandet och känner mig för övrigt i balans, har inget att klaga på - så kan man säga.

Överraskande överloppsinfo: Har också ett överskott av banan. *Förvånat smiley-face*.

Sunday, June 11, 2017

TRETTISJU.

Åh, varför är det alltid då när man minst skulle orka med det, som människor ska höra av sig, villa saker, tränga sig på? Idag, av alla dagar, naturligtvis ska folk komma hit. Idag. Övernatten. Och inte kan man ju säga nej. Vad skulle man säga nej för? För att, ehm, ja vi tycker att ni hellre ska sova i parken, typ. Vi skiter i er. Nej, sådan är man ju inte. Men att välkommen? Absolut inte.
Och dessutom: att allt annat också ska hänga så löst i luften. Träningar med två olika trummisar. En som de inte får tag på, men som de "kanske" ska få tag på senare. Så man hamnar vänta, hos någon, på någon som KANSKE kommer. Alltså, kan någon som inte är jag stiga fram och peka på mig och säga att hon den här fyller trettiosju år om några dagar. TRETTISJU. Och hon behöver lugn och ro. Och inte sånt här. Hon orkar inte vänta. Hon har annat att göra. Okej?

Saturday, June 10, 2017

Motvillig narcissist?

Till ett av mitt livs största farhågor hör detta att man ska vara någon form av obehaglig människa utan att nödvändigtvis veta om det. Jag har alltid varit rädd för att jag faktiskt är en fullblommig narcissist och alltid svalt lite väl tungt när jag läst om beskrivningar av narcissister. Liksom, det är detta med att vara litet förtjust i "idén om sig själv", som jag mest tänker på. Jag har ju alltid försökt vara en så att säga "bra människa" och försökt vara snäll, rättvis, värd att tyckas om och så vidare, och det är jag ju knappast ensam om. Men jag tror att en form av narcissister som man kanske inte direkt betraktar som narcissister, är just sådana som är väldigt förtjusta i idén av att de försöker vara fullkomliga människor, alltså de lever upp till nåt slags ideal och är sen himla fascinerade och begeistrade av sig själva i rollen som den där som gör sitt allt för att vara perfekt.
Man tror alltid att narcissister ska vara totalt själviska och rätt så obehagliga och att man liksom ska ana nåt slags omänsklig kyla under ytan av charmig-person. Men jag tror alltså inte att det är fullt så enkelt.
Nåja, handlingsfilosofen J skulle antagligen här inflika att detta fullständigt kvittar, eftersom det i slutändan ändå alltid är ens handlingar som räknas. Alltså ska man ge blanka fan i om man har narcissistiska motiveringar till att vara en bra människa, så länge som man faktiskt gör något gott åt nån annan/för världen. Så att, hejdå, nu ska jag göra annat (fortfarande ingen hejare på det här med att avsluta inlägg).

Friday, June 09, 2017

Glädjens fest

Det blir sådär med åren, att ens familj mer och mer ter sig som nåt slags sönderkörd cirkus som närapå tvångsmässigt spelar upp sina tricks och kör sina gamla maskiner, och man försöker snällt inflika nåt här och var men det hälls bara mera olja på och någon bär in ett uppstoppat djur och ja, man bestämmer sig för att man intet annat kan än att luta sig tillbaka istället.
Min familj har utvecklat sig till något som man gärna och med nöje hade följt med från sidan om, om det inte också handlade om en själv. Nu nalkas bror mins giftermål och ja, jag hann liksom aldrig komma med några systerliga visdomar om att det kanske var lite förhastat bestämt, att man kanske bör vänta och se lite och känna av vartåt det barkar (för jag vill verkligen inte, jag vill inte igen vara den där som efter ett tag står där och irriterar brorsan med sitt "vad var det jag sa"), men nåja: alla ska få göra som de vill nuförtiden, inte vet jag hur det gick till men plötsligt är alla så himla vuxna och förnuftiga. Jag känner snarast ett obehag växa för var dag som närmar sig det där arma bröllopet, och snart är det dags och så får man se. Det ska på ett plan bli himla underhållande att se hur en familj som min tänker ställa till något som ska vara en glädjens fest. Kan säga, att det var ett tag sen.

Thursday, June 08, 2017

Ett varv till ön

Var ett varv till ön dit det snart igen är meningen att vi ska slå oss ner för ett antal månader för att leka café. Stannade en dag extra pga att vi fyllnade till i en bastu på en av de mindre öarna intill, men det visade sig vara ett lyckodrag för sen, när jag plötsligt hade så mycket extratid, fick jag hela trädgårdslandet uppochnedvänt, och fårat, sått och fixat. Så nu hoppas vi bara på regn då.
Och överlag, hela besöket. Igen så fantastiskt. Möte med både yngre och äldre generationers nötöbor. Ibland håller sig gubbarna inne på sina fiskehus, ibland sitter de utanför och vill hälsa. Ibland har de snickrat bord som de stolt vill visa upp. Och runtomkring går får, kacklar hönor, betar kor. Jag ÄLSKAR den ön.








Sunday, June 04, 2017

Ansvar man aldrig hade velat få

Känner mig helt gråtfärdig av stress. Det är inte det att det skulle vara så himla mycket att göra, det är bara det att jag plötsligt har fått så mycket ansvar över sånt som jag aldrig hade tänkt att jag skulle behöva ha. Imorgon ska vi åka till Nötö med SÅ SJUKT VÄRDEFULL konst i bakluckan. Alltså konst som tillhör en som har tavlor i finska nationalgalleriet. Det var liksom inte såhär det skulle gå till... men när ingen annan vittu satana perkele tar nåt ansvar över något.
Så ska vi också åka förbi Pargas och plocka upp ett par grejer som ska användas för utställningen för att ingen annan vittu satana perkele rent praktiskt har tänkt på att man behöver dem. Pengar har jag inga, hyran ligger obetald och ruvar för att kontot saknar täckning. Och en typ är passiv-aggressiv mot mig pga att jag kommer på viktiga saker i sista sekunden, men herregud, jag kan fan inte komma ihåg allting själv. När ingen vittu satana perkele hjälper mig. Alltså förlåt om jag är sån här nu men jag blir så konfunderad över och arg på att folk tydligen har ställt in sig på att en människa (dvs jag) ska göra hela skiten. Jag begriper inte.
Och samtidigt, medan allt detta händer, så håller mitt arma punkband på att fullständigt tappa konceptet och slås av storhetsvansinne och planerar Australien-tour sommaren 2018 med tillhörande, ständigt malande chattgrupp därtill. Ja, en australien-tour trots att vi inte skulle få några pengar, bara förlora, samt trots att vi inte i skrivande stund ens har en trummis. Nej, vi har ingen trummis (eftersom basisten blev sur på hen och kickade hen utan att tänka efter, bandets motor, den ENDA som var proffsig av oss). Nä, jag förstår mig inte på människor. Jag skulle villa slänga mitt skinn och lägga mig i blåbärsriset och uppgå i en enda, sista suck och vakna upp i september, vara tillbaka i min romankaraktärs årstid: hösten och skiva klart den där boksatan.

Wednesday, May 31, 2017

Feminism är ingen jävla trend

"Sexism är så 80-tal". "Sexism är så last season". Det sägs av unga feminister som vill uppmuntra andra likasinnade, och jo jag förstår, tanken är god, man vill peppa, det är inget fel på det. Men jag märker att det är något som skaver hos mig. Kanske är det tonfallet som retar mig, tanken på att feminism är inne. Eftersom feminism ju inte handlar om en trend, även om alla låter som om det skulle göra det.
Det är som att reklamens språk har börjat genomsyra våra väsen utan att vi ens egentligen har lagt märke till när och hur det hände. Jag säger det gång på gång, men är det inte så att vi alla mer eller mindre går omkring och är bilden utåt, av oss själva? Vi har blivit vandrande reklamslogans för oss själva, det där jaget. Då är det kanske inte så konstigt, att saker vi gillar också motiveras med att det är dessa som är the it, det som är just nu, motsatsen till det där förlegade, gamla, dumma, sexismen. Så last season.

"Där kampen på 70-talet fördes genom plakat där konkreta åtgärder krävdes – ”Kvinnors rätt till fri abort”, ”Sex timmars arbetsdag”, ”Lika lön för lika arbete” och ”Göd inte kapitalets porrindustri” – handlar dagens slogans istället om att personen som bär dem berättar åt världen att hen är feminist", skriver Ylva Perera i sin klarsynta essä: Feminism som är men inte gör.

Och det är just Ylvas poänger jag vill upprepa. Feminism är varken en image, rörelse eller trend. Sexism har aldrig varit last season, eller 80-tal, eller vad som helst. Sexism är här och nu och idag och lever och mår bra, och det är det feminismen vill göra människor medvetna om: feminismen vill göra sexismen icke-rumsren, det handlar inte om att göra den "otrendig". Förstår ni skillnaden? Feminism är ingen jävla trend, det är en vilja att utbilda, att bana väg för ett tankesätt som i alla tider har varit en hot topic. Kvinnors vara och icke vara. Betydelse och förståelse av genus, hur man anpassar sig därefter i sociala sammanhang. Det handlar inte om några coola T-shirts på vilka det står "this is what a feminist looks like", det handlar inte om att gå med kvinnosymbol kring halsen, det handlar inte om reklamkampanjer, det handlar inte om att höra till "rätt" gäng och att på stan, på sociala medier, på bloggar göra sig synlig som en sån där feminist.
Naturligtvis är det väl bra att feministiska budskap och woman empowerment syns och får plats i media och reklamkampanjer, men faran är att feminism då bara blir en image, något man kan välja att vara eller inte vara, ungefär som man väljer klädstil. I slutändan blir jämlikhet då inte något som genomsyrar hela samhället, utan stannar vid att enbart vara ett slags stil, som punkrock. Det är här jag tycker att vi har blivit och stampa på stället, vi feminister i den vita världen som, excuse me, nu genomgående har det ganska välställt. Vi saknar överblick och konkreta förslag på åtgärder som ska förändra det vi tycker att är galet. Feminism blir enbart ett slags stiluttryck och ett sätt att för oss söka stöd och ryggdunk hos varandra, ett sätt att stå emot det manliga förtrycket (för jo, det finns). Men jag skulle inte orka höra bara till ännu en mer eller mindre misslyckad feministisk våg, jag skulle villa nå ut på andra sätt, bryta mig igenom individualistsamhället, nå ut på andra sidan, få folk att öppna ögonen för det självklara: att vi bara är apor med olika identiteter och könsorgan, att vi är likadana och att vi är tvungna att leva sida vid sida vare sig det funkar eller inte. Så låt oss nu i alla fall leva på samma premisser då, ok? Okej.

Tuesday, May 30, 2017

Tisdagspanik

Nu är det panik här. Det är den där sabla ansökningen om utskänkningstillstånd. Det är mycket annat också, men jag förmår ingenting förrän jag vet om den har gått igenom eller inte. Ni vet, det är fast i så små saker som liksom hindrar en från att leva. Jag tänker att TÄNK OM JAG HAR MOKAT. Ansökan om utskänkningstillstånd funkar inte på det där sättet som Kela t.ex. gör, att de skriver och ber om ytterligare utredningar. Det är bara jo eller nej, och så ska man veta hur man gör. I fjol var vi ordentliga, för det var första gången. Vi skrev ordentligt, och såg till att allt blev välgjort. Lätt fick vi vårt tillstånd. I år var det jag som skulle ha hand om det. Och så fort jag ska ha hand om något, dvs så att någonting helt vilar på mina axlar, så blir jag så jääävla skeptisk. När jag ska ha ansvar över något, blir det liksom för stort och så slarvar jag istället, så att inte ansvarskänslan ska äta upp mig med hull och hår. I det här fallet hafsade jag som attan, och är inte ens 100% säker på om alla papper blev medskickade. Dessutom skrev jag för hand. Voj vittujen vittu. Alltså antagligen blev ju allting okej gjort, men "antagligen" bygger inga jävla broar.
Ingen orkar höra på mig, inte ens jag själv, jag vet. Borde jag posta nån trevlig video istället? Eller skriva om hur mycket jag överlag bara avskyr att leva just nu?

EDIT: Alltså jag ringde. O pratade med en gobbe. Som sa att ansökan har gått igenom, den ligger på hans bord, o att han inte har haft så bråttom med den för att det är först den 17.6 som vi börjar caféverksamheten.. och att

DET HÄR ÄR EN JÄVLA BILD AV MIG SOM DANSAR NAKEN SÅ FLÄSKET SKVALPAR ÖVER SKÄRMEN

Tänk att man kan bli så glad över något som egentligen från början skulle te sig självklart också.
Oj Jesus Amalia, tack alltets allt.


Monday, May 29, 2017

Måndagsangst

Sedvanlig måndagsangst och jag skulle helst förvandlas till en av krukväxterna på mitt fönsterbräde.
Känns både som att jag bara drischar och är en total odåga, men samtidigt som att jag på ett annat plan är den enda som gör nånting, vilket är en jävligt konstig kombo. J är försvunnen och upptagen med sitt, så klart: foodtrucken, den har officiell öppning nu på torsdag och ja.
Har också en sån där överväldigande känsla att den här bloggen borde förpassas till sopavdelningen. För jag har liksom inget vettigt att komma med, heller. Jag borde hitta trälådor nånstans ifrån. Jag är orolig, OROLIG för att jag fylleskrev ansökan om utskänkningstillstånd och det kommer att skita sig på grund av mig.


Friday, May 26, 2017

Maunos sista resa genom kontrollsamhället

Igår begravdes den där Mauno. Jag har sett äldre människor lovorda hur högtidlig och fin den begravningen var på FB, medan jag själv bara satt på ett alldeles tomt jobb (ingen människa på museet igår, alltså ingen! På hela dan) och stirrade och tyckte att hela spektaklet mest tedde sig som något ur en Roy Andersson-film. Fem män går styvt fram med kransar som är större än deras bröstkorg. Sex män håller omsorgsfullt på att vika en flagga, i direktsändning, i flera minuter. En hel armé gör nåt slags koreografiska rörelser med gevär. Man bara vah?! I vilken värld lever vi i? 1957? Och så enfaldigt gubbigt också, så det förslår.

Armén står och vaktar folkmassorna medan begravningståget kör genom stan. Varför?

Det som jag mest började fundera på, var den här tendensen att skärma in folkmassorna bakom bandstängsel medan neonvästade militärgubbar "vaktar". Alltså, sen när har det blivit såhär att man inte ens litar på att det finska folket med vett och sans kan följa med ett begravningståg utan att armén ska stå och vakta på dem? Det är ju helt vansinnigt när man tänker på det. Jo, jag kan väl förstå att man tar det säkra före det osäkra och inte riskerar att nån huligan ska gå fram och pissa på likbilen. Men ändå, jag tror inte att detta vaktande bidrar till att sådana tendenser blir mindre populära, tvärtom. Ju mer tydligt förbjudet nånting blir, desto mer eggande är tanken på att trotsa det.
Så länge som en stat inte litar på sitt folk, så kommer den på lång sikt inte heller att få nån respekt tillbaka. Mauno lär själv ha uttryckt ett par bevingade ord i stil med:
”Ellemme varmuudella tiedä, kuinka tulee käymään, olettakaamme, että kaikki käy hyvin. (Om vi inte med säkerhet vet hur det kommer att gå, låt oss anta att allt går bra). Nå, här har man inte antagit någonting.
(För övrigt: vad är det för en ärkefåntrattig grej att säga, överhuvudtaget? Om man inte vet hur nånting ska gå, är det väl, excuse me, ens främsta uppgift att försöka SE TILL att det går bra, inte gå och "anta"?! Var han överhuvudtaget bekant med sånt som att kämpa eller dylikt? Fast ord som "kämpa" är väl alldeles för vänsterradikala i en sådan där socialdemokrats värld.)

EDIT: Usch, jag har dåligt samvete över att jag skrev ett såhär respektlöst inlägg om någons begravning. Förlåt!

Wednesday, May 24, 2017

Skadskjuten mommo

Idag har jag fått en rätt löjlig grej att hålla armen i. Trodde jag skulle få se lite tufft skadad ut men nu ser jag ungefär ut som en mommo som har fastnat i symaskinen och sedan dragit med sig ett par hudfärgade strumpbyxor när hon skulle gå till butiken. Och nej, jag ville inte ha ansiktet i bild för det såg ännu mer för jävligt ut. Kalla mig fåfäng bara, jag har problem med mitt utseende ibland.

Får jag klaga ännu lite? Nå pengarna är slut! Genom nåt jäkla underverk har jag sedan förra sommaren alltid just och just fått allt att hålla ihop, men nu då kafétiden igen närmar sig är det som att allt bara brakar ihop och kontosiffrorna lyser tomma medan räkningssidan är fyrsiffrig. MEN jag inväntar ännu en halv hyra från J samt får överföra nåt blaj från förra årets kaféintäkter så det ordnar sig! Ännu har jag lyckats undvika pinsamheten i att vända sig till föräldrar o dylikt. Får man vara stolt över en sån sak? Det är naturligtvis pinsamt nog att överhuvudtaget ha föräldrar som man kan vända sig till, medelklassfåne.

Tuesday, May 23, 2017

Vänsterhänt

Jag önskar jag hade någonting att säga men
tangentbordet är segt och min arm gör ont.
Jag ska få en armslinga/mitella imorgon, för det är typ nån spricka eller böjning på mitt högra strålben (det smalare av de två ben som underarmen består av). Eller det har tryckts in i armbågen på nåt sätt när jag föll. Kan även vara nån form av benbrott men det vet man inte ännu. Nu gäller då armvila, vad konstigt. Tänker försöka bli vänsterhänt.

Wednesday, May 17, 2017

Parentesperiod

Usch, jag har en så dålig period. Jag skriver skit, ritar skit, lever skit och har dessutom ramlat från cykeln så högra armen är f'd. I väntan på bättre tider, alltså.

Monday, May 15, 2017

Sköthunden

Folk utan hund tror säkert att hundar generellt är et par luktande, onödiga, fyrbenta pälsvarelser som stjäl av folks tid. Nå väl, let me break that for you: hundar är lika olika som stumporna i din låda. Jag ska skriva ett sista inlägg om den irriterande sköthunden P innan det slutligen får vara nog med dess visiter. För att ingen tycker om P, det är den nakna sanningen. Inte ens vår egen hund tycker om P och då är det bara inte rättvist att han kommer till oss nåt mer.

P är till naturen flegmatisk, men vaknar likt en snuskgubbe till liv om han känner doften av en tik. Då drar han sig inte för att, likt den slusk han är, konstant gå med näsan i den andra hundens bak. Andra hanhundar avskyr han och skulle helst utrota så att bara han skulle finnas kvar i världen och få sprätta omkring och stolpkissa och irritera tikar forever.
Han äger inte förmågan att leka med vår hund, men är ändå på ett plan konstant rastlös, till exempel stiger han upp varje gång man själv gör det, som om man hela tiden var på väg att göra något med honom. Men om man t.ex. erbjuder honom något att göra, ger honom en pryl med en godisbit inuti, så förstår han inte vad han ska göra med den. Han släpper grejen och glor på en. Mestadels går han alltså omkring och glor på en, med sina tomma, ljusa ögon. Det enda han egentligen blir entusiastisk över är att gå ut, men åh så typiskt: naturligtvis behärskar han inte det heller. Han drar i kopplet och skäller, morrar och väsnas efter andra hanhundar, samt gnäller efter tikar. Plus att han går bärsärkagång efter katter och fasaner. Han kan inte gå fri och hans ägare går med ett långt koppel knutet kring midjan. Jepp, läs det en gång till bara: ett koppel knutet kring midjan. (För man kan ju liksom inte lära sin hund att inte dra, nej..)
Till hans goda sidor hör typ att han är harmlös, ofarlig och snäll. Men den snällheten visar han också bara på helmyskoga sätt, som att försöka trycka sig mot en. Och när man klappar om honom och visar honom någon form av ömhet, känns det genast som att han skulle villa äta upp en, liksom ta över allt man är och tatuera in P i pannan på en, så det slutar alltid med att man får fösa honom undan.
P är den där flintskalliga gubben som sitter och glor på en och ler mot en på krogen i femton minuter, och så när man till sist, bara för att vara litet artig, hälsar på honom, så kommer han och sätter sig bredvid en och vill spela golf med en och tycker att man har så utsökt välformade vader.

Nå väl, det är naturligitvis inte P:s fel att P is one hell of a dog, det är ägaren som är en ultrahippie som ber till Gud om att få det mesta här i livet, antagligen också hundmat eftersom P så gott som aldrig har tillräckligt med mat med sig när han kommer hit. Det är synd om P på många plan, men jag tänker ibland att jag inte orkar med alla som det är synd om, så länge jag egentligen inte behöver ha något med dem att göra. Det är annat med folk och djur som det är synd om och som man aktivt kan vara med och försöka påverka och förändra, men det finns liksom ingen som kan förändra P:s situation på riktigt, så jag orkar inte bry mig nu längre.

Tuesday, May 09, 2017

Bilskrället

Åh, det är nåt med nån jävla bromsvätska. Jag hinner inte ens vara stressad över att jag måste köra längre för att vi mestadels bara kör från ena besiktningsfirman till den andra verkstaden och aldrig, ALDRIG verkar bilfan vara i skick. Men som J sa, så får man väl räkna med att sätta ner någon tonni i året på sitt bilskrälle när man har köpt den för en spottstyver. 
Idag var vi i varje fall med om en mer eller mindre festlig upplevelse. Nej, förvänta er inte nåt festligt-festligt nu för jag tycker ju att det är festligt bara att gå i butik. Vi väntade på besiktningskontroll i en BILHALL eller vad man nu ska kalla det. Jag var så uppspelt att jag pratade konstant. Där såldes bilar, mest skinande, nya bilar och allt glänste och folk gick omkring med kostymer. Och jag vet inte, för mig ter sig sånt där så absurt nuförtiden, jag ser på de där som går med kostymerna som om de vore nåt slags mänsklighetens clowner bara, jag får lust att brista rätt ut i skratt. Att här stiger ni upp varje morgon för att klä er i fina kläder och komma HIT?! Och göra, öh, vadå? Sprätta omkring mellan mazdorna och SÄLJA skiten? Ja men grattis. Så fort vi gick omkring och kollade på bilarna så var där också nån Krösus som ville erbjuda bilar till oss också. Vi satte oss i ett märkligt pausområde, typ en soffgrupp som var placerad mitt i smeten, och där fanns en kaffemaskin och jag drack kaffe och såg på en ung tjej som satt och såg normal ut mitt emot, satt och bläddrade i ett livsstilsmagasin och hade just rätta kläder som inte sökte uppmärksamhet, just rätt hår och just rätta strumpor som visade största delen av vristerna. Jag fattar inte hur de gör, dvs stiger upp sådär på morgnarna och är normala och går i normala kläder och sitter och bläddrar i livsstilsmagasin i bilbutik. Jag ville stiga upp och ropa "VAD ÄR DIN PASSION, VAD GÖR DIG VÅT I SKREVET?" åt tjejen. Jag höll mig.

Monday, May 08, 2017

Nollställningen

Det blev kallt igen och,
jag skrev några meningar jag inte alls tyckte om och,
den där enformiga sköthunden kom och,
jag kokade ett lass nudlar och,
jag skrev nån töntig facebook-kommentar och,
jag steg en level i Secret Society och,
jag funderade på att sluta spela Bingo Blitz för att det är ett så urbota enformigt spel och,
det finns egentligen ingen orsak alls till att jag överhuvudtaget spelar det spelet eller
något annat spel heller för den delen men,
jag intalar mig att jag behöver tid för nollställning och,
jag frågar mig samtidigt att nollställning från vadå?
Är det inte rentav så att jag mestadels är nollställd?
Visst är det så, nollställd är jag,
tror jag.
Vad var det man höll på med innan den här ständiga nollställningen då,
kunde man ju fråga sig.

Idag, sånt här:



Sunday, May 07, 2017

Tack för att du äntligen bryr dig om mig, hälsningar kroppen

Ber om ursäkt i förväg om jag nu håller på att bli en riktig yogimupp som går omkring med mattan under armen och dillar om spirulina, MEN yoga is powerful shit! Idag efter passet, när jag i sedvanlig ordning bara låg kvar på madrassen efter att allt var slut, så började jag gråta. Det var en sån där gråt som bara kom och som inte var ledsen eller nånting sånt, den kom smygande och jag tänkte först att ska jag verkligen börja gråta? Nu? Och ja, det skulle jag. Det kändes som att det var kroppen som ville säga tack åt mig, att tack för att du äntligen bryr dig om mig, sa den. Och det fick mig att gråta över alla de år som jag inte alls skänkt den nån uppmärksamhet. Jag kände mig rörd över att den förmådde vara tacksam, trots all den tid jag försummat den. Jag tyckte plötsligt så fruktansvärt synd om den, denna fantastiska kropp som bara fungerar, dag efter dag. Och som jag ändå mest bara stör mig på, sällan uppskattar. Men i yoga-övningarna gör man sig medveten om kroppen på ett för mig helt nytt sätt. Man pressar fötter och händer mot golvet och grejer börjar hända, spänningar släpper och ja: så händer sånt här som att man mitt i allt är överväldigad av en tacksamhetsgråt från kroppen. Fina saker.

Friday, May 05, 2017

Yoga here I come

Igår efter att jag hade skrivit om min viktuppgång och allmänt lovordade ett liv i vilket man inte tar hand om sig själv, så körde jag i gång en 30 day yoga challenge. Det där är så typiskt mig: jag säger ett, men så gör jag raka motsatsen. Det är som att jag gång på gång skulle villa bevisa åt mig själv att jag är en spretig människa som det inte går att hålla någon som helst koll på.
Hur som helst, den här yogautmaningen verkar vara helt otroligt bra, alltså i grunden jäkla omskakande bra. Gjorde först en introduktion för jag har tamejtusan aldrig prövat på yoga förut, och hädanefter är det bara att följa med och efterapa vad urcharmiga Adriene gör i datorrutan.

Thursday, May 04, 2017

Hopplös daiju

Har en produktiv/oproduktiv dag, dvs gör sånt här istället för. Ja, sånt där.

Jag kommer inte i mina kläder

Saker jag ser fram emot:
1. EUROVISIONSVECKA med final nästa helg! Hurra. Ska jobba riktigt hårt nu mot slutet av veckan så jag sen kan njuta fullt ut.
2. Att äta.

På tal om ätandet så har jag gått upp något kolossalt i vikt sedan jag slutade snusa. Okej, kanske inte kolossalt ändå, men det känns alltså så. Jag har alltid varit ganska smal, så minsta lilla extrafett märks verkligen för mig. Jag vet att det är bagateller, vikt-angst är skapat av samhället och för att kvinnor ska känna sig otillräckliga och därför konsumera mera, men det är ändå som att avskyn kryper upp i halsen på mig när jag känner på min äckliga, pösiga mage som inte får plats innanför byxlinningen och min rumpa som bara goes on and on ned för låren. Det handlar kanske inte direkt om att inte gilla att bli lite tjockare, det handlar om det här med kläder också. Att jag inte orkar/vill köpa nya och att jag är irriterad på att de gamla inte sitter.

Och jag märker det så tydligt, att sen jag slutade snusa, så sitter jag och proppar i mig choklad, smörgås eller vad vi nu har hemma istället. Alltså handen bara går dit, jag bara äter och äter, som besatt. Plötsligt förstår jag liksom hur det fungerar, det här när man blir tjock. Det handlar om att sitta hemma och bara plocka i sig mat, konstant. Till sist känner man bara snålhet också, en ständig känsla av att aldrig bli tillfredsställd.
Skulle jag vara vettig nu, skulle jag bryta det här beteendet och tänka på att äta hälsosamt, börja springa regelbundet och så, men en del av mig vill bara ropa fuck it och bli tjock, testa gränserna, rulta omkring och få folk att tänka att "hon den där har tappat livslusten, titta hon tar inte hand om sig själv". För det är sådan jag känner mig, på riktigt.

Tuesday, May 02, 2017

Annan konversation för eftervärlden

"Varför hatar du mig?"
"Jag hatar inte dig, jag har bara ont i ryggen och kan inte uttrycka mig. Och dessutom har jag blivit så fet så inga kläder passar på mig och jag har inte råd att köpa nya."

Död och piss

"Har du hört den här låtversionen, den är jättebra."
"Nej. Och vill jag höra den? Nej."
"Så klart inte, för du är död och piss".

Igen en sån där konversation som helt enkelt måste sparas för eftervärlden.

Thursday, April 27, 2017

Heliga listan!

Heliga listan! Jag älskar det här, precis vad jag behöver. Tack så jättemycket Liisa.

De här platserna är heliga för mig:
Helighet tycker jag dalar ner ibland vid nåt tillfälle, litet oberoende av plats. MEN visst finns det platser också. En plats som definitivt är helig är en skogsdunge nedanför sommarstugan på Vessö, där det om höstarna växer karljohanssvamp och där mossan är djupgrön och mjuk.
Här i Åbotrakterna är det heligt dit bakom Halis, där som hästarna är. Förstås.

Den här stunden i min vardag är helig:
Jag har inte nån sån!! Är det månne alarmerande? Ibland om kvällarna är det lite heligt när jag går ut med min hund, som igår när det var blå skymning och koltrastsång. När man känner att stunden är snäll och inte har bråttom, att det nog ordnar sig alltihopa och man är sin egen vän och går långsamt och lyssnar på stegen.

Mitt viktigaste andligets-krimskrams!
Tidigare gick jag en del med smycken som jag hade fått av exempelvis morfar eller farmor, föreställde mig att de bringade någon form av lycka i och med att deras förgångna själars närvaro på nåt plan kunde tänkas vara med och skydda mig. Men sen slutade jag i princip gå med smycken, så nu kan jag inte påstå att jag har något andlighetskrimskrams. Får man säga telefonen?! Ääh, jag är så sekulariserad.
När jag var tolv hade jag en lyckoamulett med en sten och andra grejer jag inte kommer ihåg vad det var som jag knöt in i en påse. Jag hade konsulterat Häxans handbok och visst lyckades jag ganska bra med den amuletten, när jag tänker på det. Fick till privatlektioner i musikteori med min absoluta favoritmusiklärare genom tiderna.


En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla:
Jag lyckas inte upprätthålla några rutiner överhuvudtaget, så det är nog långt till de andliga veckorutinerna ännu, tyvärr.

Jag älskar när...
...jag är på gott humör, lugn i sinnet och allting ter sig självklart. Och att åka buss när det är riktigt tyst i bussen och kanske skymning, och jag har Mili i knät och den drar en lång hundsuck, det är skönt att åka och inget tvång på någonting.

Min minst heliga stund:
Då jag sitter och stirrar och är besatt framför dator- eller telefonskärmen. Då man riktigt känner hur muskeltrådarna i axlarna krampar till sig och allting ter sig klumplikt och vasst och överdrivet odrömskt.

Det här kunde jag vallfärda till:
Santiago de Compostela, vandringsleden. Den skulle jag villa gå ännu en dag. Kanske tidigt på våren, april eller nånting.

Ord eller tystnad?
Ord. Även tystnaden är ord för oss människor. Vi har bara ord.

Musik eller konst?
Alltså den här frågan!! Hade inte förutsett den och nu kom den som ett ämbar vatten direkt över huvudet. Här står jag som en dränkt häxa och håller upp med ett krokigt finger: MUSIK ÄR KONST, hörni. Det är ingen skillnad!

Musiktips?
Lyssnar just nu på soundtracket till Hamilton efter tips från en stenad Broad City-Ilana på Youtube igår. Musikal! Verkar lovande om man gillar den genren.

Ensam eller i grupp?
Ensam.

När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt...
...så slås jag av tanken på hur små vi är och att vi alla är fjärtar i universum.