Wednesday, September 20, 2017

Fårskräp och ko


Underhållningen

Jag har börjat med geocaching. Det är ungefär så spännande och totalt icke-spännande som en sak kan vara på samma gång. Det är häftigt att klura ut koordinater, med hjälp av kartan ta sig fram till nåt namnlöst buskage och sen faktiskt - HITTA nånting som en mänsklig person har gömt där nån gång, och inuti en liten burk eller låda, faktiskt vika upp ett litet häfte där namn och datum har plitats ner sedan år tillbaka. Häftigt, som sagt, men samtidigt lika poänglöst som det mesta här i livet nuförtiden är. Man känner sig som en förprogrammerad maskin som också KRÄVER underhållning emellanåt för att inte rosta. Och sen, när underhållningen är där framför en, så nickar man igenkännande, säger "aha, jamen så trevligt", men ÄR man underhållen? Tja.
Höll på att skriva att "ja men i alla fall kom jag mig ut i regnet igår och det var skitroligt" men så slog det mig att jag låter som en pensionär på prosac.

Saturday, September 16, 2017

(Också min Facebookstatus idag. Ursäkta tårta-på-tårtigheten.)

Ibland tänker jag på sånt här, som att ens gamla Myspacekonto till exempel ligger nånstans och skräpar på näte, fullt dugligt, fullt nåbart. Och så tänker jag på hur många sådana där inaktiva konton som bara kommer att leva och leva fast folk blir vuxna och gör annat och skaffar familj och inte spelar gitarr nåt mer. Och så tänker jag på när generation efter generation dör och lämnar efter sig dammiga bloggar med tonårsangst och plutmunnar och dikter och vem vet. Snart kommer internet att vara som en begravningsplats som består av stenar av folks forna liv.

Alla klappar det ekar inte hej hejdå sälar är fina djur

Ja, här är det fredag o jag har just fört J ut på öl efter att ha ätit lite mjölkckoko och sen sketit hela röven ut så den lossna och jag kunde bära den som en hatt på huvudet. Ja, det är något med den där antibiotikan som har tagit kol på hela magbakterieartilleriet - både bra och dåliga bakterier dåhh, ja ni vet hur det fungerar, vafan pratar jag om ens?
Jag vet inte, det är en konstig tid detta. Mycket roligt händer, överraskande jobb som bl.a.  att skriva en teaterrecension och översättare o sånt och det går överlag bra för mig, tadaa, alla klappar, det ekar inte i bankvalvet. Var för övrigt så jäävla ballitjohejsan att skriva recension igen, jag har gjort det senast nån gång på 90-talet tror jag och blivit ganska rejält nojig inför det sedan dess. Men samtidigt som man är nojigare så är man, hoppeligen lite klokare i sina invändningar - med mer kunskap kommer mer nojor eftersom man förstår på vilka alla sätt det är möjligt att fucka upp grejer, var det någon klok fan som sa - oj, det var jag. Alltså jag vet inte varför jag pratar som nån 70-åring på sockerfylla just nu, med långa meningar och ingen reda med något. Tror jag ska vända mig åt nåt annat håll och göra nåt mer oproduktivt än detta.

Thursday, September 07, 2017

Stå ut med mig

Vad ska jag berätta? Jag är en gummibåt som flyter omkring på ett vindstilla hav. Det blåser inte, alltså kommer jag ingen vart, men jag är ändå i en gummibåt. Jag skulle typ villa i land, eller nåt. Jag är så otålig! Jag orkar inte vänta, jag vill skriva mera! Satan!
Måste stångas med otåligheten. Vad har hänt? Det har blivit höst, jag har fått lite småtrevliga jobbuppdrag och min texthärva har skickats till handledaren som jag ska träffa i slutet av den här månaden. Ärligt sagt, så måste jag säga att jag nog inte gör annat än väntar på den där arma handledarträffen. Så har det blivit, att det där skrivandet har blivit min drivkrft i tillvaron, jag förstår liksom inte vad jag höll på med förut? Visst, jag kunde göra annat, jag har arbeten som är på hälft och så vidare, men vad tänker jag på? Jo, jag går och funderar på uppföljaren till den bokfan jag nu har skrivit. Uppföljaren! Och då har jag inte ens skickat in mitt nuvarande manus nånstans. Så kan det gå.
Himla tråkigt skulle det ju vara nu om det visade sig att den text jag skrivit inte duger för att ge ut nånstans, men alltså vet ni när man har en sån där magkänsla att det här fungerar, satan? Ibland har man det, eller man tror i alla fall att man har det. Man vill ju tro att ens egen intuition är att lita på och sådär, men tyvärr så är det ju ändå så att det är andra som är med och bestämmer och ger riktlinjer för hur det går för en.
UFF jag är så tråkig när jag bara skriver om skrivande, vem fan orkar läsa om nåt sånt? Jag menar, LÄS BOKEN istället. Läs boken. Men nu då boken inte finns någonstans och inte kommer att finnas någonstans på länge heller, så kan jag knappt annat än å tragga opponer om bokafan här på mitt eget, personliga nätutrymme. Stå ut med mig.

Friday, September 01, 2017

Det är en bra känsla att göra någonting man gillar

Alltså, jag har blivit en sån everything-is-fine-gurka att jag knappt själv orkar med mig själv. När jag bläddrar tillbaka i den här bloggen årsvis så hittar jag en massa angst och existenstrubbel, förstås. Riktigt innerlig sådan. Och jag minns, det var sådan jag var. I många år höll jag på sådär. Vet inte - det är inte som att min livssituation har förändrats makabert eller så, men jag känner nåt slags passion för livet just nu. Jag skriver en attans roman, jag gör nånting jag tror på och jag kommer snart att få reda på om det bär eller brister. Och vet ni, det är en bra känsla att göra någonting man gillar och att ge allt man har för det. Närmare droger än så kommer man inte i den här världen, och så är det dessutom hälsosamt. Jag är så tacksam över att jag får leva och vara inspirerad ännu, för som L sa här i veckan, så är hens största rädsla att tappa ivern, att helt enkelt inte kunna bli intresserad av något längre.

Thursday, August 24, 2017

He knows me too well

Jag, övertygad, självsäker: "Det är egentligen inte så viktigt för mig längre, om den där romanen blir utgiven eller inte. Jag är liksom så himla nöjd bara, att jag har fått en sån grej gjord."
J: "Det där vet vi alla att är fullständigt struntprat."

Wednesday, August 23, 2017

Hej igen, bloggen

Jag ska göra ett försök att återuppliva den här men jag lovar inte att det går vägen.
VAD HAR HÄNT? Jo, vi drev Café Skolan utan smärre motgångar i år igen. Det var lite deja vu och lite svårt faktiskt - att göra något andra gången. Allt är bekant och man har liksom känslan av att man borde förnya sig på nåt sätt. Men ja, sommaren är kort som Ledin sa och nu är det snart höst och jag trivs så inihelvete. Jag säger det varje höst, men hösten är den enda årstid som verkligen fungerar för mig: i get shit done. Jag lever och kommer antagligen alltid att leva efter skolåret snarare än kalenderåret: när skolorna börjar är jag som mest på g och i januari efter nyår är jag redan så slutkörd att jag helst skulle lägga mig i en jordkällare tills vårens första strålar igen skulle väcka mig.
Har åkt ner till sommarstugan på Vessö för att försöka få ordning på romanen och skogen fullständigt bongnar av svamp, lingonen blänker i renlaven och allt är bara helt fantastiskt härligt, jag klampar omkring i gummistövlar och får nån smärre dåndimp emellanåt.
Det ska nog gå bra det här. Har återupptagit yogandet och känner mig för övrigt i balans, har inget att klaga på - så kan man säga.

Överraskande överloppsinfo: Har också ett överskott av banan. *Förvånat smiley-face*.

Sunday, June 11, 2017

TRETTISJU.

Åh, varför är det alltid då när man minst skulle orka med det, som människor ska höra av sig, villa saker, tränga sig på? Idag, av alla dagar, naturligtvis ska folk komma hit. Idag. Övernatten. Och inte kan man ju säga nej. Vad skulle man säga nej för? För att, ehm, ja vi tycker att ni hellre ska sova i parken, typ. Vi skiter i er. Nej, sådan är man ju inte. Men att välkommen? Absolut inte.
Och dessutom: att allt annat också ska hänga så löst i luften. Träningar med två olika trummisar. En som de inte får tag på, men som de "kanske" ska få tag på senare. Så man hamnar vänta, hos någon, på någon som KANSKE kommer. Alltså, kan någon som inte är jag stiga fram och peka på mig och säga att hon den här fyller trettiosju år om några dagar. TRETTISJU. Och hon behöver lugn och ro. Och inte sånt här. Hon orkar inte vänta. Hon har annat att göra. Okej?

Saturday, June 10, 2017

Motvillig narcissist?

Till ett av mitt livs största farhågor hör detta att man ska vara någon form av obehaglig människa utan att nödvändigtvis veta om det. Jag har alltid varit rädd för att jag faktiskt är en fullblommig narcissist och alltid svalt lite väl tungt när jag läst om beskrivningar av narcissister. Liksom, det är detta med att vara litet förtjust i "idén om sig själv", som jag mest tänker på. Jag har ju alltid försökt vara en så att säga "bra människa" och försökt vara snäll, rättvis, värd att tyckas om och så vidare, och det är jag ju knappast ensam om. Men jag tror att en form av narcissister som man kanske inte direkt betraktar som narcissister, är just sådana som är väldigt förtjusta i idén av att de försöker vara fullkomliga människor, alltså de lever upp till nåt slags ideal och är sen himla fascinerade och begeistrade av sig själva i rollen som den där som gör sitt allt för att vara perfekt.
Man tror alltid att narcissister ska vara totalt själviska och rätt så obehagliga och att man liksom ska ana nåt slags omänsklig kyla under ytan av charmig-person. Men jag tror alltså inte att det är fullt så enkelt.
Nåja, handlingsfilosofen J skulle antagligen här inflika att detta fullständigt kvittar, eftersom det i slutändan ändå alltid är ens handlingar som räknas. Alltså ska man ge blanka fan i om man har narcissistiska motiveringar till att vara en bra människa, så länge som man faktiskt gör något gott åt nån annan/för världen. Så att, hejdå, nu ska jag göra annat (fortfarande ingen hejare på det här med att avsluta inlägg).

Friday, June 09, 2017

Glädjens fest

Det blir sådär med åren, att ens familj mer och mer ter sig som nåt slags sönderkörd cirkus som närapå tvångsmässigt spelar upp sina tricks och kör sina gamla maskiner, och man försöker snällt inflika nåt här och var men det hälls bara mera olja på och någon bär in ett uppstoppat djur och ja, man bestämmer sig för att man intet annat kan än att luta sig tillbaka istället.
Min familj har utvecklat sig till något som man gärna och med nöje hade följt med från sidan om, om det inte också handlade om en själv. Nu nalkas bror mins giftermål och ja, jag hann liksom aldrig komma med några systerliga visdomar om att det kanske var lite förhastat bestämt, att man kanske bör vänta och se lite och känna av vartåt det barkar (för jag vill verkligen inte, jag vill inte igen vara den där som efter ett tag står där och irriterar brorsan med sitt "vad var det jag sa"), men nåja: alla ska få göra som de vill nuförtiden, inte vet jag hur det gick till men plötsligt är alla så himla vuxna och förnuftiga. Jag känner snarast ett obehag växa för var dag som närmar sig det där arma bröllopet, och snart är det dags och så får man se. Det ska på ett plan bli himla underhållande att se hur en familj som min tänker ställa till något som ska vara en glädjens fest. Kan säga, att det var ett tag sen.

Thursday, June 08, 2017

Ett varv till ön

Var ett varv till ön dit det snart igen är meningen att vi ska slå oss ner för ett antal månader för att leka café. Stannade en dag extra pga att vi fyllnade till i en bastu på en av de mindre öarna intill, men det visade sig vara ett lyckodrag för sen, när jag plötsligt hade så mycket extratid, fick jag hela trädgårdslandet uppochnedvänt, och fårat, sått och fixat. Så nu hoppas vi bara på regn då.
Och överlag, hela besöket. Igen så fantastiskt. Möte med både yngre och äldre generationers nötöbor. Ibland håller sig gubbarna inne på sina fiskehus, ibland sitter de utanför och vill hälsa. Ibland har de snickrat bord som de stolt vill visa upp. Och runtomkring går får, kacklar hönor, betar kor. Jag ÄLSKAR den ön.








Sunday, June 04, 2017

Ansvar man aldrig hade velat få

Känner mig helt gråtfärdig av stress. Det är inte det att det skulle vara så himla mycket att göra, det är bara det att jag plötsligt har fått så mycket ansvar över sånt som jag aldrig hade tänkt att jag skulle behöva ha. Imorgon ska vi åka till Nötö med SÅ SJUKT VÄRDEFULL konst i bakluckan. Alltså konst som tillhör en som har tavlor i finska nationalgalleriet. Det var liksom inte såhär det skulle gå till... men när ingen annan vittu satana perkele tar nåt ansvar över något.
Så ska vi också åka förbi Pargas och plocka upp ett par grejer som ska användas för utställningen för att ingen annan vittu satana perkele rent praktiskt har tänkt på att man behöver dem. Pengar har jag inga, hyran ligger obetald och ruvar för att kontot saknar täckning. Och en typ är passiv-aggressiv mot mig pga att jag kommer på viktiga saker i sista sekunden, men herregud, jag kan fan inte komma ihåg allting själv. När ingen vittu satana perkele hjälper mig. Alltså förlåt om jag är sån här nu men jag blir så konfunderad över och arg på att folk tydligen har ställt in sig på att en människa (dvs jag) ska göra hela skiten. Jag begriper inte.
Och samtidigt, medan allt detta händer, så håller mitt arma punkband på att fullständigt tappa konceptet och slås av storhetsvansinne och planerar Australien-tour sommaren 2018 med tillhörande, ständigt malande chattgrupp därtill. Ja, en australien-tour trots att vi inte skulle få några pengar, bara förlora, samt trots att vi inte i skrivande stund ens har en trummis. Nej, vi har ingen trummis (eftersom basisten blev sur på hen och kickade hen utan att tänka efter, bandets motor, den ENDA som var proffsig av oss). Nä, jag förstår mig inte på människor. Jag skulle villa slänga mitt skinn och lägga mig i blåbärsriset och uppgå i en enda, sista suck och vakna upp i september, vara tillbaka i min romankaraktärs årstid: hösten och skiva klart den där boksatan.

Wednesday, May 31, 2017

Feminism är ingen jävla trend

"Sexism är så 80-tal". "Sexism är så last season". Det sägs av unga feminister som vill uppmuntra andra likasinnade, och jo jag förstår, tanken är god, man vill peppa, det är inget fel på det. Men jag märker att det är något som skaver hos mig. Kanske är det tonfallet som retar mig, tanken på att feminism är inne. Eftersom feminism ju inte handlar om en trend, även om alla låter som om det skulle göra det.
Det är som att reklamens språk har börjat genomsyra våra väsen utan att vi ens egentligen har lagt märke till när och hur det hände. Jag säger det gång på gång, men är det inte så att vi alla mer eller mindre går omkring och är bilden utåt, av oss själva? Vi har blivit vandrande reklamslogans för oss själva, det där jaget. Då är det kanske inte så konstigt, att saker vi gillar också motiveras med att det är dessa som är the it, det som är just nu, motsatsen till det där förlegade, gamla, dumma, sexismen. Så last season.

"Där kampen på 70-talet fördes genom plakat där konkreta åtgärder krävdes – ”Kvinnors rätt till fri abort”, ”Sex timmars arbetsdag”, ”Lika lön för lika arbete” och ”Göd inte kapitalets porrindustri” – handlar dagens slogans istället om att personen som bär dem berättar åt världen att hen är feminist", skriver Ylva Perera i sin klarsynta essä: Feminism som är men inte gör.

Och det är just Ylvas poänger jag vill upprepa. Feminism är varken en image, rörelse eller trend. Sexism har aldrig varit last season, eller 80-tal, eller vad som helst. Sexism är här och nu och idag och lever och mår bra, och det är det feminismen vill göra människor medvetna om: feminismen vill göra sexismen icke-rumsren, det handlar inte om att göra den "otrendig". Förstår ni skillnaden? Feminism är ingen jävla trend, det är en vilja att utbilda, att bana väg för ett tankesätt som i alla tider har varit en hot topic. Kvinnors vara och icke vara. Betydelse och förståelse av genus, hur man anpassar sig därefter i sociala sammanhang. Det handlar inte om några coola T-shirts på vilka det står "this is what a feminist looks like", det handlar inte om att gå med kvinnosymbol kring halsen, det handlar inte om reklamkampanjer, det handlar inte om att höra till "rätt" gäng och att på stan, på sociala medier, på bloggar göra sig synlig som en sån där feminist.
Naturligtvis är det väl bra att feministiska budskap och woman empowerment syns och får plats i media och reklamkampanjer, men faran är att feminism då bara blir en image, något man kan välja att vara eller inte vara, ungefär som man väljer klädstil. I slutändan blir jämlikhet då inte något som genomsyrar hela samhället, utan stannar vid att enbart vara ett slags stil, som punkrock. Det är här jag tycker att vi har blivit och stampa på stället, vi feminister i den vita världen som, excuse me, nu genomgående har det ganska välställt. Vi saknar överblick och konkreta förslag på åtgärder som ska förändra det vi tycker att är galet. Feminism blir enbart ett slags stiluttryck och ett sätt att för oss söka stöd och ryggdunk hos varandra, ett sätt att stå emot det manliga förtrycket (för jo, det finns). Men jag skulle inte orka höra bara till ännu en mer eller mindre misslyckad feministisk våg, jag skulle villa nå ut på andra sätt, bryta mig igenom individualistsamhället, nå ut på andra sidan, få folk att öppna ögonen för det självklara: att vi bara är apor med olika identiteter och könsorgan, att vi är likadana och att vi är tvungna att leva sida vid sida vare sig det funkar eller inte. Så låt oss nu i alla fall leva på samma premisser då, ok? Okej.

Tuesday, May 30, 2017

Tisdagspanik

Nu är det panik här. Det är den där sabla ansökningen om utskänkningstillstånd. Det är mycket annat också, men jag förmår ingenting förrän jag vet om den har gått igenom eller inte. Ni vet, det är fast i så små saker som liksom hindrar en från att leva. Jag tänker att TÄNK OM JAG HAR MOKAT. Ansökan om utskänkningstillstånd funkar inte på det där sättet som Kela t.ex. gör, att de skriver och ber om ytterligare utredningar. Det är bara jo eller nej, och så ska man veta hur man gör. I fjol var vi ordentliga, för det var första gången. Vi skrev ordentligt, och såg till att allt blev välgjort. Lätt fick vi vårt tillstånd. I år var det jag som skulle ha hand om det. Och så fort jag ska ha hand om något, dvs så att någonting helt vilar på mina axlar, så blir jag så jääävla skeptisk. När jag ska ha ansvar över något, blir det liksom för stort och så slarvar jag istället, så att inte ansvarskänslan ska äta upp mig med hull och hår. I det här fallet hafsade jag som attan, och är inte ens 100% säker på om alla papper blev medskickade. Dessutom skrev jag för hand. Voj vittujen vittu. Alltså antagligen blev ju allting okej gjort, men "antagligen" bygger inga jävla broar.
Ingen orkar höra på mig, inte ens jag själv, jag vet. Borde jag posta nån trevlig video istället? Eller skriva om hur mycket jag överlag bara avskyr att leva just nu?

EDIT: Alltså jag ringde. O pratade med en gobbe. Som sa att ansökan har gått igenom, den ligger på hans bord, o att han inte har haft så bråttom med den för att det är först den 17.6 som vi börjar caféverksamheten.. och att

DET HÄR ÄR EN JÄVLA BILD AV MIG SOM DANSAR NAKEN SÅ FLÄSKET SKVALPAR ÖVER SKÄRMEN

Tänk att man kan bli så glad över något som egentligen från början skulle te sig självklart också.
Oj Jesus Amalia, tack alltets allt.


Monday, May 29, 2017

Måndagsangst

Sedvanlig måndagsangst och jag skulle helst förvandlas till en av krukväxterna på mitt fönsterbräde.
Känns både som att jag bara drischar och är en total odåga, men samtidigt som att jag på ett annat plan är den enda som gör nånting, vilket är en jävligt konstig kombo. J är försvunnen och upptagen med sitt, så klart: foodtrucken, den har officiell öppning nu på torsdag och ja.
Har också en sån där överväldigande känsla att den här bloggen borde förpassas till sopavdelningen. För jag har liksom inget vettigt att komma med, heller. Jag borde hitta trälådor nånstans ifrån. Jag är orolig, OROLIG för att jag fylleskrev ansökan om utskänkningstillstånd och det kommer att skita sig på grund av mig.


Friday, May 26, 2017

Maunos sista resa genom kontrollsamhället

Igår begravdes den där Mauno. Jag har sett äldre människor lovorda hur högtidlig och fin den begravningen var på FB, medan jag själv bara satt på ett alldeles tomt jobb (ingen människa på museet igår, alltså ingen! På hela dan) och stirrade och tyckte att hela spektaklet mest tedde sig som något ur en Roy Andersson-film. Fem män går styvt fram med kransar som är större än deras bröstkorg. Sex män håller omsorgsfullt på att vika en flagga, i direktsändning, i flera minuter. En hel armé gör nåt slags koreografiska rörelser med gevär. Man bara vah?! I vilken värld lever vi i? 1957? Och så enfaldigt gubbigt också, så det förslår.

Armén står och vaktar folkmassorna medan begravningståget kör genom stan. Varför?

Det som jag mest började fundera på, var den här tendensen att skärma in folkmassorna bakom bandstängsel medan neonvästade militärgubbar "vaktar". Alltså, sen när har det blivit såhär att man inte ens litar på att det finska folket med vett och sans kan följa med ett begravningståg utan att armén ska stå och vakta på dem? Det är ju helt vansinnigt när man tänker på det. Jo, jag kan väl förstå att man tar det säkra före det osäkra och inte riskerar att nån huligan ska gå fram och pissa på likbilen. Men ändå, jag tror inte att detta vaktande bidrar till att sådana tendenser blir mindre populära, tvärtom. Ju mer tydligt förbjudet nånting blir, desto mer eggande är tanken på att trotsa det.
Så länge som en stat inte litar på sitt folk, så kommer den på lång sikt inte heller att få nån respekt tillbaka. Mauno lär själv ha uttryckt ett par bevingade ord i stil med:
”Ellemme varmuudella tiedä, kuinka tulee käymään, olettakaamme, että kaikki käy hyvin. (Om vi inte med säkerhet vet hur det kommer att gå, låt oss anta att allt går bra). Nå, här har man inte antagit någonting.
(För övrigt: vad är det för en ärkefåntrattig grej att säga, överhuvudtaget? Om man inte vet hur nånting ska gå, är det väl, excuse me, ens främsta uppgift att försöka SE TILL att det går bra, inte gå och "anta"?! Var han överhuvudtaget bekant med sånt som att kämpa eller dylikt? Fast ord som "kämpa" är väl alldeles för vänsterradikala i en sådan där socialdemokrats värld.)

EDIT: Usch, jag har dåligt samvete över att jag skrev ett såhär respektlöst inlägg om någons begravning. Förlåt!

Wednesday, May 24, 2017

Skadskjuten mommo

Idag har jag fått en rätt löjlig grej att hålla armen i. Trodde jag skulle få se lite tufft skadad ut men nu ser jag ungefär ut som en mommo som har fastnat i symaskinen och sedan dragit med sig ett par hudfärgade strumpbyxor när hon skulle gå till butiken. Och nej, jag ville inte ha ansiktet i bild för det såg ännu mer för jävligt ut. Kalla mig fåfäng bara, jag har problem med mitt utseende ibland.

Får jag klaga ännu lite? Nå pengarna är slut! Genom nåt jäkla underverk har jag sedan förra sommaren alltid just och just fått allt att hålla ihop, men nu då kafétiden igen närmar sig är det som att allt bara brakar ihop och kontosiffrorna lyser tomma medan räkningssidan är fyrsiffrig. MEN jag inväntar ännu en halv hyra från J samt får överföra nåt blaj från förra årets kaféintäkter så det ordnar sig! Ännu har jag lyckats undvika pinsamheten i att vända sig till föräldrar o dylikt. Får man vara stolt över en sån sak? Det är naturligtvis pinsamt nog att överhuvudtaget ha föräldrar som man kan vända sig till, medelklassfåne.

Tuesday, May 23, 2017

Vänsterhänt

Jag önskar jag hade någonting att säga men
tangentbordet är segt och min arm gör ont.
Jag ska få en armslinga/mitella imorgon, för det är typ nån spricka eller böjning på mitt högra strålben (det smalare av de två ben som underarmen består av). Eller det har tryckts in i armbågen på nåt sätt när jag föll. Kan även vara nån form av benbrott men det vet man inte ännu. Nu gäller då armvila, vad konstigt. Tänker försöka bli vänsterhänt.

Wednesday, May 17, 2017

Parentesperiod

Usch, jag har en så dålig period. Jag skriver skit, ritar skit, lever skit och har dessutom ramlat från cykeln så högra armen är f'd. I väntan på bättre tider, alltså.

Monday, May 15, 2017

Sköthunden

Folk utan hund tror säkert att hundar generellt är et par luktande, onödiga, fyrbenta pälsvarelser som stjäl av folks tid. Nå väl, let me break that for you: hundar är lika olika som stumporna i din låda. Jag ska skriva ett sista inlägg om den irriterande sköthunden P innan det slutligen får vara nog med dess visiter. För att ingen tycker om P, det är den nakna sanningen. Inte ens vår egen hund tycker om P och då är det bara inte rättvist att han kommer till oss nåt mer.

P är till naturen flegmatisk, men vaknar likt en snuskgubbe till liv om han känner doften av en tik. Då drar han sig inte för att, likt den slusk han är, konstant gå med näsan i den andra hundens bak. Andra hanhundar avskyr han och skulle helst utrota så att bara han skulle finnas kvar i världen och få sprätta omkring och stolpkissa och irritera tikar forever.
Han äger inte förmågan att leka med vår hund, men är ändå på ett plan konstant rastlös, till exempel stiger han upp varje gång man själv gör det, som om man hela tiden var på väg att göra något med honom. Men om man t.ex. erbjuder honom något att göra, ger honom en pryl med en godisbit inuti, så förstår han inte vad han ska göra med den. Han släpper grejen och glor på en. Mestadels går han alltså omkring och glor på en, med sina tomma, ljusa ögon. Det enda han egentligen blir entusiastisk över är att gå ut, men åh så typiskt: naturligtvis behärskar han inte det heller. Han drar i kopplet och skäller, morrar och väsnas efter andra hanhundar, samt gnäller efter tikar. Plus att han går bärsärkagång efter katter och fasaner. Han kan inte gå fri och hans ägare går med ett långt koppel knutet kring midjan. Jepp, läs det en gång till bara: ett koppel knutet kring midjan. (För man kan ju liksom inte lära sin hund att inte dra, nej..)
Till hans goda sidor hör typ att han är harmlös, ofarlig och snäll. Men den snällheten visar han också bara på helmyskoga sätt, som att försöka trycka sig mot en. Och när man klappar om honom och visar honom någon form av ömhet, känns det genast som att han skulle villa äta upp en, liksom ta över allt man är och tatuera in P i pannan på en, så det slutar alltid med att man får fösa honom undan.
P är den där flintskalliga gubben som sitter och glor på en och ler mot en på krogen i femton minuter, och så när man till sist, bara för att vara litet artig, hälsar på honom, så kommer han och sätter sig bredvid en och vill spela golf med en och tycker att man har så utsökt välformade vader.

Nå väl, det är naturligitvis inte P:s fel att P is one hell of a dog, det är ägaren som är en ultrahippie som ber till Gud om att få det mesta här i livet, antagligen också hundmat eftersom P så gott som aldrig har tillräckligt med mat med sig när han kommer hit. Det är synd om P på många plan, men jag tänker ibland att jag inte orkar med alla som det är synd om, så länge jag egentligen inte behöver ha något med dem att göra. Det är annat med folk och djur som det är synd om och som man aktivt kan vara med och försöka påverka och förändra, men det finns liksom ingen som kan förändra P:s situation på riktigt, så jag orkar inte bry mig nu längre.

Tuesday, May 09, 2017

Bilskrället

Åh, det är nåt med nån jävla bromsvätska. Jag hinner inte ens vara stressad över att jag måste köra längre för att vi mestadels bara kör från ena besiktningsfirman till den andra verkstaden och aldrig, ALDRIG verkar bilfan vara i skick. Men som J sa, så får man väl räkna med att sätta ner någon tonni i året på sitt bilskrälle när man har köpt den för en spottstyver. 
Idag var vi i varje fall med om en mer eller mindre festlig upplevelse. Nej, förvänta er inte nåt festligt-festligt nu för jag tycker ju att det är festligt bara att gå i butik. Vi väntade på besiktningskontroll i en BILHALL eller vad man nu ska kalla det. Jag var så uppspelt att jag pratade konstant. Där såldes bilar, mest skinande, nya bilar och allt glänste och folk gick omkring med kostymer. Och jag vet inte, för mig ter sig sånt där så absurt nuförtiden, jag ser på de där som går med kostymerna som om de vore nåt slags mänsklighetens clowner bara, jag får lust att brista rätt ut i skratt. Att här stiger ni upp varje morgon för att klä er i fina kläder och komma HIT?! Och göra, öh, vadå? Sprätta omkring mellan mazdorna och SÄLJA skiten? Ja men grattis. Så fort vi gick omkring och kollade på bilarna så var där också nån Krösus som ville erbjuda bilar till oss också. Vi satte oss i ett märkligt pausområde, typ en soffgrupp som var placerad mitt i smeten, och där fanns en kaffemaskin och jag drack kaffe och såg på en ung tjej som satt och såg normal ut mitt emot, satt och bläddrade i ett livsstilsmagasin och hade just rätta kläder som inte sökte uppmärksamhet, just rätt hår och just rätta strumpor som visade största delen av vristerna. Jag fattar inte hur de gör, dvs stiger upp sådär på morgnarna och är normala och går i normala kläder och sitter och bläddrar i livsstilsmagasin i bilbutik. Jag ville stiga upp och ropa "VAD ÄR DIN PASSION, VAD GÖR DIG VÅT I SKREVET?" åt tjejen. Jag höll mig.

Monday, May 08, 2017

Nollställningen

Det blev kallt igen och,
jag skrev några meningar jag inte alls tyckte om och,
den där enformiga sköthunden kom och,
jag kokade ett lass nudlar och,
jag skrev nån töntig facebook-kommentar och,
jag steg en level i Secret Society och,
jag funderade på att sluta spela Bingo Blitz för att det är ett så urbota enformigt spel och,
det finns egentligen ingen orsak alls till att jag överhuvudtaget spelar det spelet eller
något annat spel heller för den delen men,
jag intalar mig att jag behöver tid för nollställning och,
jag frågar mig samtidigt att nollställning från vadå?
Är det inte rentav så att jag mestadels är nollställd?
Visst är det så, nollställd är jag,
tror jag.
Vad var det man höll på med innan den här ständiga nollställningen då,
kunde man ju fråga sig.

Idag, sånt här:



Sunday, May 07, 2017

Tack för att du äntligen bryr dig om mig, hälsningar kroppen

Ber om ursäkt i förväg om jag nu håller på att bli en riktig yogimupp som går omkring med mattan under armen och dillar om spirulina, MEN yoga is powerful shit! Idag efter passet, när jag i sedvanlig ordning bara låg kvar på madrassen efter att allt var slut, så började jag gråta. Det var en sån där gråt som bara kom och som inte var ledsen eller nånting sånt, den kom smygande och jag tänkte först att ska jag verkligen börja gråta? Nu? Och ja, det skulle jag. Det kändes som att det var kroppen som ville säga tack åt mig, att tack för att du äntligen bryr dig om mig, sa den. Och det fick mig att gråta över alla de år som jag inte alls skänkt den nån uppmärksamhet. Jag kände mig rörd över att den förmådde vara tacksam, trots all den tid jag försummat den. Jag tyckte plötsligt så fruktansvärt synd om den, denna fantastiska kropp som bara fungerar, dag efter dag. Och som jag ändå mest bara stör mig på, sällan uppskattar. Men i yoga-övningarna gör man sig medveten om kroppen på ett för mig helt nytt sätt. Man pressar fötter och händer mot golvet och grejer börjar hända, spänningar släpper och ja: så händer sånt här som att man mitt i allt är överväldigad av en tacksamhetsgråt från kroppen. Fina saker.

Friday, May 05, 2017

Yoga here I come

Igår efter att jag hade skrivit om min viktuppgång och allmänt lovordade ett liv i vilket man inte tar hand om sig själv, så körde jag i gång en 30 day yoga challenge. Det där är så typiskt mig: jag säger ett, men så gör jag raka motsatsen. Det är som att jag gång på gång skulle villa bevisa åt mig själv att jag är en spretig människa som det inte går att hålla någon som helst koll på.
Hur som helst, den här yogautmaningen verkar vara helt otroligt bra, alltså i grunden jäkla omskakande bra. Gjorde först en introduktion för jag har tamejtusan aldrig prövat på yoga förut, och hädanefter är det bara att följa med och efterapa vad urcharmiga Adriene gör i datorrutan.

Thursday, May 04, 2017

Hopplös daiju

Har en produktiv/oproduktiv dag, dvs gör sånt här istället för. Ja, sånt där.

Jag kommer inte i mina kläder

Saker jag ser fram emot:
1. EUROVISIONSVECKA med final nästa helg! Hurra. Ska jobba riktigt hårt nu mot slutet av veckan så jag sen kan njuta fullt ut.
2. Att äta.

På tal om ätandet så har jag gått upp något kolossalt i vikt sedan jag slutade snusa. Okej, kanske inte kolossalt ändå, men det känns alltså så. Jag har alltid varit ganska smal, så minsta lilla extrafett märks verkligen för mig. Jag vet att det är bagateller, vikt-angst är skapat av samhället och för att kvinnor ska känna sig otillräckliga och därför konsumera mera, men det är ändå som att avskyn kryper upp i halsen på mig när jag känner på min äckliga, pösiga mage som inte får plats innanför byxlinningen och min rumpa som bara goes on and on ned för låren. Det handlar kanske inte direkt om att inte gilla att bli lite tjockare, det handlar om det här med kläder också. Att jag inte orkar/vill köpa nya och att jag är irriterad på att de gamla inte sitter.

Och jag märker det så tydligt, att sen jag slutade snusa, så sitter jag och proppar i mig choklad, smörgås eller vad vi nu har hemma istället. Alltså handen bara går dit, jag bara äter och äter, som besatt. Plötsligt förstår jag liksom hur det fungerar, det här när man blir tjock. Det handlar om att sitta hemma och bara plocka i sig mat, konstant. Till sist känner man bara snålhet också, en ständig känsla av att aldrig bli tillfredsställd.
Skulle jag vara vettig nu, skulle jag bryta det här beteendet och tänka på att äta hälsosamt, börja springa regelbundet och så, men en del av mig vill bara ropa fuck it och bli tjock, testa gränserna, rulta omkring och få folk att tänka att "hon den där har tappat livslusten, titta hon tar inte hand om sig själv". För det är sådan jag känner mig, på riktigt.

Tuesday, May 02, 2017

Annan konversation för eftervärlden

"Varför hatar du mig?"
"Jag hatar inte dig, jag har bara ont i ryggen och kan inte uttrycka mig. Och dessutom har jag blivit så fet så inga kläder passar på mig och jag har inte råd att köpa nya."

Död och piss

"Har du hört den här låtversionen, den är jättebra."
"Nej. Och vill jag höra den? Nej."
"Så klart inte, för du är död och piss".

Igen en sån där konversation som helt enkelt måste sparas för eftervärlden.

Thursday, April 27, 2017

Heliga listan!

Heliga listan! Jag älskar det här, precis vad jag behöver. Tack så jättemycket Liisa.

De här platserna är heliga för mig:
Helighet tycker jag dalar ner ibland vid nåt tillfälle, litet oberoende av plats. MEN visst finns det platser också. En plats som definitivt är helig är en skogsdunge nedanför sommarstugan på Vessö, där det om höstarna växer karljohanssvamp och där mossan är djupgrön och mjuk.
Här i Åbotrakterna är det heligt dit bakom Halis, där som hästarna är. Förstås.

Den här stunden i min vardag är helig:
Jag har inte nån sån!! Är det månne alarmerande? Ibland om kvällarna är det lite heligt när jag går ut med min hund, som igår när det var blå skymning och koltrastsång. När man känner att stunden är snäll och inte har bråttom, att det nog ordnar sig alltihopa och man är sin egen vän och går långsamt och lyssnar på stegen.

Mitt viktigaste andligets-krimskrams!
Tidigare gick jag en del med smycken som jag hade fått av exempelvis morfar eller farmor, föreställde mig att de bringade någon form av lycka i och med att deras förgångna själars närvaro på nåt plan kunde tänkas vara med och skydda mig. Men sen slutade jag i princip gå med smycken, så nu kan jag inte påstå att jag har något andlighetskrimskrams. Får man säga telefonen?! Ääh, jag är så sekulariserad.
När jag var tolv hade jag en lyckoamulett med en sten och andra grejer jag inte kommer ihåg vad det var som jag knöt in i en påse. Jag hade konsulterat Häxans handbok och visst lyckades jag ganska bra med den amuletten, när jag tänker på det. Fick till privatlektioner i musikteori med min absoluta favoritmusiklärare genom tiderna.


En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla:
Jag lyckas inte upprätthålla några rutiner överhuvudtaget, så det är nog långt till de andliga veckorutinerna ännu, tyvärr.

Jag älskar när...
...jag är på gott humör, lugn i sinnet och allting ter sig självklart. Och att åka buss när det är riktigt tyst i bussen och kanske skymning, och jag har Mili i knät och den drar en lång hundsuck, det är skönt att åka och inget tvång på någonting.

Min minst heliga stund:
Då jag sitter och stirrar och är besatt framför dator- eller telefonskärmen. Då man riktigt känner hur muskeltrådarna i axlarna krampar till sig och allting ter sig klumplikt och vasst och överdrivet odrömskt.

Det här kunde jag vallfärda till:
Santiago de Compostela, vandringsleden. Den skulle jag villa gå ännu en dag. Kanske tidigt på våren, april eller nånting.

Ord eller tystnad?
Ord. Även tystnaden är ord för oss människor. Vi har bara ord.

Musik eller konst?
Alltså den här frågan!! Hade inte förutsett den och nu kom den som ett ämbar vatten direkt över huvudet. Här står jag som en dränkt häxa och håller upp med ett krokigt finger: MUSIK ÄR KONST, hörni. Det är ingen skillnad!

Musiktips?
Lyssnar just nu på soundtracket till Hamilton efter tips från en stenad Broad City-Ilana på Youtube igår. Musikal! Verkar lovande om man gillar den genren.

Ensam eller i grupp?
Ensam.

När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt...
...så slås jag av tanken på hur små vi är och att vi alla är fjärtar i universum.

Wednesday, April 26, 2017

Runt som ett mynt

Igår kom braknyheten om att finansminsteriet hade godkänt ett par festmynt med motiv där bl.a. rödgardister står på rad och blir ihjälskjutna, samt ett annat där den lilla flyktingpojken Aylan blir bortburen från strandkanten i Turkiet - bilden som etsat sig fast på allas näthinnor och blivit litet av ett minnesmärke från denna tid. De här två motiven är naturligtvis två vitt skilda saker, men har ändå det gemensamt, att de knappelunda betraktas som passande motiv för jubileumsmynt.
Varför, kan man ju fråga sig. Varför blir folk så upprörda över opassande motiv på jubileumsmynt?

Jag tror att den största orsaken till upprördhet var den genomgående känslan av brist på yrkesmässighet hos designern i fråga, och hos de som lät dessa förslag passera. Ingen hade tydligen kunnat bedöma vad ett jubileumsmynt bör stå för, dvs något som för oss samman som nation, som inte påminner om beklagansvärda tider då vi skjöt på varandra. Och är det nåt som finländare går i gång på, så är det just när nån annan finländare har missbedömt en situation och gör nånting dumt och pinsamt, som världen får ta del av.

C hade förresten bästa beskrivningen nånsin av den här företeelsen:
"Oj, det här känns som nån dansk film. Man ska egentligen ha födelsedagskalas, men i misstag börjar allt handla om nåt livslångt trauma istället. Längre än livslångt ..."

Min första reaktion var fullständig bestörtning, att hur kan dom? Hur kan man ens komma på tanken att som motiv på ett jubileumsmynt trycka en bild där finländare skjuter på varandra?
Men ju längre dagen fortskred, och ju mer jag började syna den här bestörtningen rätt upp i fejset, desto mer började jag fråga mig, alltså djupt fråga mig att varför blir jag så upprörd? Jag är väl den som borde välkomna och applådera att det som annars tigs till döds, plötsligt lyfts fram i ljuset, och på ett jubileumsmynt också? Grattis Finland, nä du har inte varit nåt exempelbarn genom historien precis, men här är du nu, hundra år gammal. Här står du med dina sår och skavanker, och vi är inte rädda för att syna dem närmare.
Det lustiga var, att designern tydligen hade resonerat litet i samma banor, nämligen tänkt att vänsterfolk skulle välkomna ett sånt här brutalt tema, medan högern skulle ha saknat sina svan- och tusen sjöars land-bilder.
Det här är väl ett typiskt "ja, nu blev det ju nästan rätt, om det inte vore helt fel"-moment.

För grejen är den, att man väl kunde välkomna ett känsligt tema på ett jubileumsmynt om det bara hade gjorts med rätt motiv. Här blev motiven luddiga: man visste inte om det där "global rättvisa" och död pojke på stranden var en ironisk kommentar på hur vi hanterar flyktingkrisen eller ett uppgivet "såhär är det". (Dessutom: Vad har avlidne Aylan med Finland 100 år att göra!? Nå just det. Ingenting.)
Ej heller var det klart om bilden av arkebusering av rödgardister skulle tolkas som "vi har gått igenom kriser, men nu står vi enade" eller "dom måste skjutas, annars skulle vi ha blivit Soviet". Det ger liksom för många tolkningsmöjligheter, varav den senare är oacceptabel. Ja, den kan till och med ställa folk emot varandra ännu idag! Det säger väl en hel del om vår historia också: att vi inte har gjort upp med den, egentligen. Att vi fortfarande inte riktigt har koll på hur nånting egentligen gick till. Det finns mycket som fortfarande ligger och spökar i det 100 åriga Finlands historia.

Men hörni, orsaken till allt ståhej igår, är väl att finansministeriet med Orpo i spetsen gick och godkände dessa mynt utan att tydligen titta närmare på vad de egentligen föreställde. Igår fick han då med svansen mellan benen gå och dra tillbaka dessa mynt. Så jag tänker enväldigt utse Orpo till den största pajasen i det här fiaskot.

Tuesday, April 25, 2017

Vårlistan

Jag fortsätter i listornas tecken här för att förhoppningsvis få lite flyt i mitt skrivande.
Besökte ÅA:s datasal igår för lite printuppgifter. Kände hur jag bara ville bli där kvar och sitta för att ERGONOMIN. Jag har inte riktigt nåt bra ställe att skriva på där hemma. Mitt eget hörnrum är bäst, men det är något knasigt med det också. Och det här soffbordet med datorgrunka är nu bara totalkatastrof. Försöker tänka att dålig ergonomi inte kan vara några hinder för att uttrycka sig.
Men likväl ville jag bli och sitta i datasalen igår.

Nåja, den här vårlistan har jag kopierat härifrån.

Mitt bästa vårtecken:
Grodorna, grodrommen vid pölarna invid ån nere vid Halis. Jag älskar hur det sprätter och lever i vattnet där, och hur solen lyser igenom rommen. Jag älskar grodor. Jag tycker de verkar vara så himla sympatiska djur.

Låt som ger mig vårkänslor:
Vårens första dag av Laleh. Den låten är bara så fantastisk. Börjar alltid gråta när jag hör den. "Och jag vill va med". Ja!! Jag vill vara med!

Den här våren läser jag:
Böcker av människor jag antingen träffat eller nyligen lärt känna. Streckläste mig igenom Laudatur av Peter Sandström. Håller nu på med Hennes Majestät Taivassalos In Transit.

Inför våren längtar jag alltid efter:
Koltrastens sång, fast den kommer rätt tidigt nuförtiden. Men när man hör den för första gången efter vintern, är det liksom något som lossnar. Man förstår att man klarat sig.

Min bästa våroutfit:
Alltså det här med outfit, jag tänker ju inte på sånt. Kämpar för att inte se ut som en lodare. Har börjat anstränga mig för att inte gå ut med mina urfula innejumppadojor, eftersom de ger ett sånt fruktansvärt slashas-intryck. Jag avskydde tidigare människor som helt uppenbart inte brydde sig om vilket intryck de gav, hur fult de gick klädda. Nu har jag själv blivit en sådan. Couldn't care less! Fast det är klart jag anstränger mig lite om jag ska träffa folk eller så. I så fall tar jag på mig snygga skor. Har man bara snygga skor så kvittar det egentligen hur man för övrigt är klädd.

Mat som jag förknippar jag med våren:
Nå eh, sallader? Vad vet jag. Glass? Struvor?


Våren doftar:
Nyupptinad hundskit, damm och motorolja. Ner mot ån sådär lätt ruttet. Jag gillar allt det där.

Om jag måste välja något dåligt med våren så säger jag:
Det här var väl ingen svår fråga? Att det snöade som attan idag när jag vaknade! Det var vitt på marken och allt. Fylldes av hat och livsleda.

Monday, April 24, 2017

Aprillistan


Nämen titta vad jag gör: jag postar en flönttig bild! Ter mig ju nästan ögonblickligen som en närapå "normal" bloggskribent, nu fattas bara 10 000 följare och litet design då. Och lite selfies.



Månadens höjdpunkt
Att jag trots allt inte var gravid! Ja. Fast det motsatta hade varit ok det också. Ser ni, jag är så flexibel och anpassbar.

Månadens jobbighet
Att följa med J:s stress. Jag fattar inte riktigt hur han håller ihop, hur han orkar med så mycket. Olika saker dessutom. Och är bara fabulous där emellan.

Månadens fail
Har varken lyckats eller misslyckats den här månaden, den har varit ljummen som avslaget kaffe.

Månadens seger
...låter som sagt vänta på sig.

Månadens om nom
J:s nya food trucks friterade blomkål med yoghurtdip och picklad blomkålsstam.

Månadens musik
Lyssnade äntligen igenom hela Kate Tempest nya skiva Let Them Eat Chaos och insåg att hon är ett fenomen, en av vår tids största poeter, kort sagt. Hon kommer att gå till historien, om nu nån sysslar med sånt nåt mer, att se till att bra saker går till historien dvs.

Månadens serie
RuPauls Drag race. Säsong 9 är in the running. Hade jag inte sagt det, hade jag sagt Skam, säsong 4. Men jag väntar med att se den.

Månadens fågel
Nåja, äntligen börjar vi komma till grejer här. Koltrasten, naturligtvis! Jag älskar koltrasten. Hur den hoppar omkring, liten och svart i riset och sen förgyller ens morgnar och kvällar med underbar, underbar sång. Koltrasten hör till mina absoluta favoritfåglar. Visste ni att honan är lätt brunaktig och hanen är svart? Insåg idag att jag sitter på en massa kunskap om djur och natur, vilket tydligen inte var och varannan gör. Trodde det var typ obligatoriskt att vara intresserad av sin omgivning.

Wednesday, April 19, 2017

Stämning i jorden

Nu ska jag göra sådär som jag så ofta gjorde innan (läs: innan instagram), att jag postar en lååång härva bilder som perfekt beskriver min dag. I det här fallet: min gårdag, då vi gick ut till Halisforsen med Mili. Där finns marker, små skogar och åstränder som är så attans bedårande. Och emellanåt stöter man på skyltar på vilka det står att det finns rester av jordbruk och bosättning ända från 1100-talet här. Det tycker jag att man märker. Det är nog så, att det stannar något i den jord som människor har bott på och brukat. Ju äldre jordmån det handlar om, desto mer tycker jag att det sitter i den. Nåt slags stäming, jag vill kalla den lite trollsk, men jag vill heller inte få det att låta som att det är nåt magiskt över det, för jag tror att det har helt naturliga anledningar.
Jag vet bara inte vad jag ska kalla det. Ni vet kanske när ni går i Rom eller nån annan riktigt gammal stad, att det finns en viss stämning där. Det är den jag talar om.

 
 
 
 
 



Monday, April 17, 2017

Revolution, säger jag bara

Det må vara enformigt för alla och envar med mina uppladdningar av samma bild på femtioelva forum, men vet ju inte hur annars jag ska nå ut med min kärlek till PRECIS ALLA PARTER.

Så idag är det annandag påsk. Jag hade för mig att det var slut på den här ledigheten och var på väg till stan för att köpa flere svarta tuscher. Men knutom min själ om inte alla promenadvägar var fullsmockade med ÄCKELPÄCKELMÄNNISKOR. Människor i träningsoveraller, med stavar, på cyklar, hand i hand, you name it. Och jag insåg att det var helgdag och därigenom allting stängt. Och jag har ett sånt instinktivt hat gentemot sånt där. Jag vet att det är ganska töntigt, klart att folk är ute när det är sol och en ledig dag, det är ju liksom inget konstigt med det. Men jag avskyr alla såna här företeelser som gör det uppenbart att vi lever i en lögn i vilken arbete håller de flesta inomhus och vid sina bojor under vanliga veckodagar och omständigheter. Och så kommer det en måndag då folk är UTE och GLADA och what not, glada över att ha "fått" en dag då de kan strolla omrking på promenadvägar. Att ordna folks liv genom att vagga in dem i en föreställning om att allt handlar om "arbete" vs "fritid", är ett jävla skämt som bl.a. hindrar oss från att gadda ihop oss och revoltera mot makteliten. Det hade varit så enkelt, om alla bara hade varit med på det. Revolution, säger jag bara.

Friday, April 14, 2017

En speciell person är på väg

Vet ni när man är så himla inspirerad och taggad, peppad och alla andra äckelord för den saken, att man inte förmår göra nånting alls, utan man typ bara sitter och huttrar och knyter nävar? Sån har jag varit hela dagen idag. (Det är då man gör sådana saker som filmar karaokevideo av sig själv, bland annat.)
Chattade med en vän om att vi borde odla vår hybris, att vi vid nästa tillfälle ska ses och ha ett obesudlat självförtroende som är så stort att vi kunde dra i gång en kult på plats och ställe. Jag var litet svårövertalad, men så småningom med på noterna. Diskussionen fick mig dessutom att tänka på ett ex som förklarade att hans mamma hade en speciell aura kring sin mage medan hon väntade honom, att en klok man hade sagt att "en speciell person är på väg, den kommer att göra stordåd". Jag bara älskar den historien, den är så brutalt egocentrisk! Jag kan inte förstå att jag har kunnat ta den där människan på något som helst allvar, men nåja: jag ska inte dissa honom heller. Han lärde mig hur det känns att vara omtyckt.

Thursday, April 13, 2017

Looking back


video


Idag läste jag om en vän som ska operera axeln och fick ett strongt behov av att spela in en karaokevideo av Looking back over my shoulder. Här är resultatet.
Ledsen att jag är så pinsam, gott folk - ni kan ju tänka att "tur att det inte är jag", eller hur folk nu resonerar.

Aprilsnö

Det är ett ständigt kollektivt bröt kring snöväder i april och hur illa det är, och jag pendlar mellan att 1. villa delta i klagosången och 2. ryta till att ta er samman, ni har bott här i 30+ år och borde väl vid det här laget veta att våren är seg, seg i det här landet?
Det är så lätt att påverkas av ett behagligare klimat, så oändligt enkelt att bara vrida av sig halsduken och byta jacka, det tar ungefär 30 sekunder och så är man där. Som när vi landade i Düsseldorf för inte alls länge sedan. När vi krängde av oss jackor och huppare redan i bussen från flygplanet till stationen. Det där vilda i allas ögon, det där vakna, otämjda: känslan av att man inte riktigt har kontroll över sin egen kropp. Vad utomhusvärme gör med en finne. Det bör upplevas.
Betydligt svårare är det sedan att vänja sig vid att den finska våren är seg. Det tycks ta ett helt liv att förstå det.

Wednesday, April 12, 2017

Onsdag (redan?!)

För att bevisa mig själv och andra att det också ibland finns orsak att jubla, ska jag nu här lyfta fram det alldeles fantastiska valresultatet i Åbos kommunalval! Li Andersson fick över 6000 röster (!), vänstern är nu lika stora som SDP här i kommunen, och de gröna gjorde stora framsteg medan Kokoomus och persuna sjönk i popularitet. Vad kan man annat än jubla? (Och ja, min poll där till höger är nu lite föråldrad men den får nu hänga med tills den går till historien.)

Annars då?
1. Jag börjat läsa Taivassalos In Transit och är mycket inspirerad. Det är en drömsk bok, den har en ton som är lockande och färgrik. Ah, det är så intressant när jag har börjat läsa igen!
2. Jag var skengravid här en dag, illamående och mysko. Tror inte att jag verkligen är gravid men fick mig i alla fall en redig tankeställare då tanken på att vara gravid var ÅNGESTLADDAD som attan och inte alls mysig, så som jag hade föreställt mig. Linnea skrev ett superbt inlägg om att vara gravid och inte dansa på små rosa moln. Speciellt den där overklighetskänslan kan jag relatera till.
3. Jag ska gå och lyssna på Maria Kalaniemi idag
4. Våren är här, tada tada
5. Fuck everything
6. J får snart körkort.
7. Alla businessplaner går åt helvete
8. Vad ska man göra av det här livet?

Nej vet ni, nu ska jag börja på en illustration.

Tuesday, April 11, 2017

Gapa på Pantheon

Detta har hänt: jag har skrivit en sexscen som tog musten ur mig och gjorde mig alldeles svettig och tyst (haha). Nu sitter jag bara här med munnen som ett streck, glor på grannens taktegel (eller är det plast) och tittar på skator som far omkring, tänker på Pantheon.

Du passade på

Måndag tionde april som övergår i mycket tidig tisdag. Jag som slutat snusa och går omkring och är ur fokus, uppmanar hunden att maka plats åt mig i soffan."Gå till J" säger jag på kortfattat människa-till-hund-språk, och hunden masar sig ner från soffan, stannar upp och ser på mig med sina förstående och totalt oförstående hundögon. Förstår att den ska gå, förstår antagligen inte sammanhanget. Svansar in till köket, kommer ut ur köket igen, stannar upp på tröskeln, ser på mig ett tag igen som om den tvivlade på om det jag sa verkligen blev sagt eller om det rentav var något som den själv hade hittat på. Går sedan till J. Jag tänker, tänk att jag har en sån där J som man kan säga åt sin hund åt att den ska gå till. Tänk att det blev så, att jag hade sån tur. "Tänk att det blev så", säger jag senare. "Du passade på, när jag låg i en realåda," säger J. Han vet exakt hur rätt han har.

Friday, April 07, 2017

Poster för existensen

Har börjat vakna tidigt-tidigt med existentiell ångest igen, det kommer och går. Fick igen bensin på brasan av den där arma skattedeklarationen som svart på vitt visade att jag inte gör rätt för mig själv att existera egentligen, att jag fan inte håller på med något alls, som tjänar pängar då.


Men så händer sånt här, att jag gör sånt här, gratis då, och då tänker jag att kanske min existens ändå är berättigad, på nåt plan.


Wednesday, April 05, 2017

Deutschlahnd och frihetens pris

Är tillbaka från Tyskland och hohho. Alltså HOHHO. Det finns så mycket jag har behov att älta om så jag inte ens vet var jag ska börja. Min uppfattning om de här "ljuvliga punkarna" har nog förändrats en del. Har kanske mest insett att det inte är så jävla enkelt att låtsas vara fri, eller någo. Vi hamna nog i en hel del kränä med varandra under turnéns gång och mest berodde det på en människa som helt överraskande för mig ville vara nåt slags alfa, ville styra o ställa, ha alla att göra exakt samma saker hela tiden även om folk ju helt naturligt vill olika saker, som att gå och lägga sig olika tider o sådär. Samtidigt är den här mänskan typ i fyllan hela tiden och är världens sekopää så det är liksom inte så lyckat att samtidigt villa hålla allt i trådarna.

Men turnén gick överlag bra och vi hade skitroligt trots att inte alla spelningar överhuvudtaget var lyckade, herregud, den sista t.ex. var en totalkatastrof för min del. Mixaren i fyllan och visste överhuvudtaget inte vad man skulle göra med en synth, jag borde själv ha tagit över men jag var ju också osäker på kopplandet, så det blev nog en totalflopp och sen var jag skitsur den kvällen.


Finaste paikkan var en sån där trailerpark i Köln, ett ställe där folk bara har börjat bo och dragit sitt pick och pack sen år -89. Det är nog något så vackert över folk som verkligen med hela sin själ står emot samhällets förväntningar och bara lever sitt liv utan att låta sig påverkas av yttre tryck. Men också där fanns det ju problem. Alltid nån som är i fyllan, tar droger, inte sköter sig och inte vill anpassa sig till regler och förordningar. För där det finns människor så finns det ju också alltid regler, hur uppsluppna saker än kan te sig.

Och det blev jag också så himla störd på i längden: att liksom detta evinnerliga dokande och pårökande går som en röd tråd genom alltihopa, kom att tänka på att vad är det muka i det som är frihet och kärlek? Människorna målar och skapar en vacker, uppsluppen värld omkring sig men de ter sig ändå för mig som slavar under flaskan, och sen när de mer ter sig som gamla spurgun bara än som rebeller, så vad är det för vackert med det? Det är en svår balansgång det där. Och det ter sig så synd för mig att det tycks vara så svårt att vara en motståndare och stolt. Kan man liksom inte vara en motståndare och helt attans klar i huvudet? Straight edge-rörelsen ter sig mer och mer som det vettigaste alternativet för min del, även om jag heller inte skulle villa förbinda mig till att gå så långt. För jag vill ju också kunna vara fri, jag vill dricka vin om jag känner för det, men jag vill inte bli en slav under mina addiktioner.

Blev nog förtjust i mitt eget liv igen efter detta, har t.ex. ingen lust för tillfället alls att spela dataspel eller döda tid: vill istället bara ta itu med saker och göra musik, skapa och fixa eftersom det sist och slutligen ju är DET JAG VILL. Det slog mig nog hur lite jag gillar sånt där attans skitliv, liksom glorifierande av att stanna uppe hela natten o doka, röka direkt på morgonen. Ja, det kanske är hur charmigt som helst för de som är 21 år gamla, att örveli örveli vad vi är rock. Men för oss 35+, vafan är det för fint i det? Att låta sitt liv rinna ned för kakkarännan?
Märkte också att jag tyckte att allt var så deja vu, allt det här med punkare o hippies, squat-liv och dokande. Sånt där har jag med jämna mellanrum råkat på i hela mitt liv så det är liksom inte intressant längre. Märkte att jag tyckte att de flesta var så förutsägbara, orkade inte snacka med dem, lyssna på deras monotona babbel. Men sen så fanns där ju än 3-4 helt underbara människor, alltid finns det ju dessa, och de är ju de man sen bär med sig i sitt hjärta också.

Das Land Des Billiges Bierchen (0,5 liter).

Reckling-frühstück

Jag tar mig en välförtjänt paus (och det var VARMT. Ni ser! Tjugu gradish).

En av våra kuskar vid nattelden.

Utanför vårt ställe i Recklinghausen.

 Jag bondar med mina bästa vänner.