En sån här förmiddag sitter jag och tänker på varför det så ofta är så att människor till alla pris vill försöka vara bra på sådant som de överhuvudtaget inte har fallenhet för? Liksom, en människa som inte är speciellt utåtriktad drömmer om att vara mittpunkten och att vara frispråkig, stark och öppen, medan en människa som är högljudd, vild och ofta mittpunkten av allting, kanske drömmer om att ha de där tysta, intellektuella diskussionerna som de upplever att sker på sidan om, som nästan ingen annan får ta del av. Det är lite som det där med att de lockiga vill ha rakt hår medan rakhåriga drömmer om stora lockar. Varför är det så lockande (lockande med öhm, lockar) med sånt man inte har?
Nu kom jag att tänka på den här bloggens urprungliga motto: The grass is always greener on my side of the fence eller vad det nu var. Jag hade inga tankar på det här när jag skrev det där mottot, men nu plötsligt är det som att det säger sig självt. Gräset är redan grönt på min sida, så varför sukta efter grannens gräs? Nu vet jag inte vad jag svamlar om riktigt, men jag läste också nån gång att det är få människor som jobbar med saker som de verkligen är bra på. Liksom, att det är ett genomgående mänskligt drag att inte veta vad som är ens styrkor och att sen sätta mer fokus på sånt som man är riktigt usel på än att bara falla tillbaka på det som kommer lätt för en. Jag tycker det här är så sabla intressant bara. Det är väl också ett i högsta grad mänskligt drag att till varje pris villa utvecklas och liksom känna sig växa, som människa. Det är kanske därför som folk vill bli bättre på sånt de inte är bra på. Men hur konstigt det än kan låta, så har jag inte något annat intresse än att göra saker som jag från början är bra på och sen hålla mig till dessa. Alltså: jag vill komma lätt undan. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av att jobba hårt för något jag vill uppnå, jag vill kunna få det jag kan få med minsta möjliga ansträngning. Låter det fult? Ja, kanske.
No comments:
Post a Comment