Monday, January 02, 2017

Fyrverkerier: symbolen för vår totala likgiltighet

Ja men gott nytt år! Jag har inte haft något att säga riktigt, och jag sitter här och är lamslagen efter julfestligheterna ännu också. Det var så mycket, det är så mycket med familj och hela alltihopa. Jag fick ett sånt underligt vemod efter att jag kom hem till Åbo, riktigt jävla svart såg det ut, så jag laddade ner candycrusherna igen och så har jag suttit och fördjupat mig i dessa. Jag vet att man inte ska tveka och låta sig bli slav under sina nöjesaddiktioner, men ibland är jag helt enkelt för svag och låter kroppen bestämma. Jag blev på så uselt humör av alla dessa "ja nu lämnar vi 2016 bakom oss, tadaa 2017". Som om det skulle innebära nåt bättre, nåt nytt? Varför skulle det det? Samma skit, om inte ännu allvarligare, ännu värre ska vi deala med under året som kommer. Och så tänkte jag på det, dessa eländiga fyrverkerier som symbolen för vår totala likgiltighet. Inte nog med att vanliga människor sätter pengar på raketer, städerna gör det också. 2017, och man tycker att det finns budget för fyrverkerishower! På riktigt! Pengarna som gick till fyrverkerierna som alla städer tycks bjuda på, de hade kunnat rädda liv. Och om de kan rädda liv, så varför gör man det inte då? Varför stiger inte stadsledarna fram och säger att "ja men eftersom vi är i den här situationen att det finns människor som behöver akut hjälp, så har vi bestämt att årets fyrverkeripengar går till katastrofhjälpen istället". Vem skulle ha något att orda mot det? Folk skulle knappast börja väsnas att "ja men raketerna, för fan!?" Ingen vill ju vara the bad guy, det är bara i filmer som folk är giriga bad guys och föredrar raketer framför krishjälp. Såna skrattar vi hånfullt åt, eller hur? Det är kärleken som vinner.
Men när den ju inte gör det. När ingen törs slå näven i bordet och konstatera att nu kan vi undvara våra egna festligheter och istället skåla för vår välvilja att hjälpa andra. Men nej. Det nöjet ska man inte få. Vi ska tydligen bara i all oändlighet låtsas att allting är fint och elämäsi kesäkuntoon och nehej, här finns ingen kris, vadå kris? Nä, här är inga miljontals människor på flykt, vadå, har du inte skumppa? Vi lever i ett Europa i vilket MURAR har byggts så att folk inte ska kunna komma och gå som de vill. Vi kan låtsas vara så jävla välvilliga och neutrala men murarna är realiteten.
Så om ni undrar varför jag går omkring och surar så här kom anledningen till detta. Jag börjar bli så oändligt TRÖTT på mänskligheten och har så svårt att hålla upp någon form av positiv anda, jag ser liksom ingen orsak att skratta alls, för stunden. Så jävla arg är jag.

Nå väl, nu ska jag börja året genom att vikariera nere på skolan i tre dagar. Det blir nog bra, lite som ett ämbar iskallt vatten i nacken. Kan behövas emellanåt. Sen kan man igen uppskatta sin underbara tillvaro bland självförverkligandenas våndor.

No comments: