Att leva musik

Jag träffade en Musiker igår, och vi sjöng lite tillsammans, jag blev skakig som en tonåring. Det var tjeckisk tjej med kinesisk uppväxt, eller hur det nu gått till. Hon har en massa bakgrund inom musik men har inga kontakter i Åbo. Så nu letar hon liksom efter ett sammanhang och där dök då J o jag upp. Redan när jag hörde hennes juttun på nätet så började myror krypa omkring i mig, jag märkte liksom att här är nån som FATTAR GREJEN och genast blev jag nojig. Hon spelar alltså kinesisk harpa, guzheng eller vad det heter, spelar också kantele o piano o sjunger i stämmor som en gud, och herregud, jag märkte liksom hur det började rycka i mig av lust att vara med och att inte göra henne besviken. Alltså jag lärde mig så sjukt mycket om mig själv igår! Jag insåg (igen) hur mycket musik betyder för mig, hur fucking STOR musiken är för mig, och hur mycket jag undertrycker den. Jag har ju liksom alltid hållit mitt eget musicerande för mig själv, liksom aldrig hittat nån (inte letat heller) som jag tycker att på riktigt skulle kunna göra de grejer som jag på riktigt vill göra - sjunga stämmor osv. Det här är ju från början en helt weirdo-inställning, varför har jag tänkt så? Varför håller jag liksom det största och bästa jag vet som en grej hos mig själv enbart? Jovisst, jag spelar ju med andra också, men där utmanar jag mig aldrig, i synnerhet nu med punkarna. Jag njuter av att inte känna några prestationskrav. Jag sätter lite effort på det och så känns det bra.
Men så händer det här då, att jag träffar en tjej som jag direkt instinktivt anar, jag ser det fan i hennes ögon, att den här människan LEVER musik. Och då händer det, jag blir skakig, svettig o fnissig och som en tonåring igen: jag blir som farsan när han nån gång, väldigt sällan, träffar människor han ser upp till och blir en totalfåne, en fjant, en TÖNT. Och hon spelar och sjunger fritt och vackert där i lägenheten, o jag sneglar på henne o tänker att hon både är attans störande och samtidigt så härligt fri. Hon är liksom otyglad men samtidigt klichémässig: hennes musik är inte unik på nåt sätt, jag fattar den totalt och den är känslobaserad - det är sånt som jag undviker. Och så är vi där igen - jag inser att jag liksom via humorn och lättsamheten har närmat mig det svåra, dvs att vara ett med musiken, att verkligen våga uttrycka sig genom den. Jag är så himla rädd för att uppfattas som pretentiös, men där sitter sen hon och är skitpretto men det gör ingenting, ingen kan klaga.
Och sen sjöng vi, hon lärde mig en kinesisk folkvisa o spelade guzheng, jag sjöng emellanåt melodin o hon improviserade ovanpå och sen samma sak med en finsk visa, hon sjöng och jag improviserade. Och jag märkte hur lätt jag blev, helt flickig och fnissig. Det var så JÄVLA häftigt o fint. Först var jag bara så himla nojig för att jag så prompt ville visa henne att jag kan det här, jag håller fan min stämma och jag är fri också: jag är ALLT DET DÄR. Samtidigt ville jag inte liksom förvänta mig för mycket, var så rädd för att hon skulle känna så som jag ofta gör (!), att jag är överlägsen, bättre o att jag liksom kan dra en lång djup suck för att de där andra inte fattar. Jag var så RÄDD för att helt hänge mig till något när någon som eventuellt är bättre än jag är med!! Och det där säger väl så sjukt mycket om mig? Hur jag lever i min lilla bekväma bubbla där jag aldrig utmanar mig själv eller sätter några större krav på mig, hur överlägset jag betraktar alla andra också. Överhuvudtaget, att jag betraktar musik som nåt man är bra eller inte bra på. Alltså, jag måste skrota de där ruttna föreställningarna!

Noteras skall, att jag ju nog också har spelat med folk som tekniskt taget är hästlängder ovanför mig, som fingrarna bara far på och som är skitduktiga, men där har jag ändå också känt att de missar nåt väsentligt, att vi inte uttrycker oss på samma sätt, att deras teknikalitet bara är just teknikalitet och inte musik. Men hon alltså: hon hade det där unika, en frihet i sitt varande, nåt meditativt i musiken nästan, och en fullständig, fucking skrupelfri förståelse av harmonier o disharmonier! Klart att jag närapå fick kakkan i byxorna.

Nå, sen kommer del två. Hon var så säker i sig själv och en sån dominerande personlighet, och det här skrämmer mig också, hur liten jag blev bredvid henne. Hon sade sånt där som att hon har slutat sjunga a cappella med andra för att de aldrig "når upp till hennes nivå" - helt sonika sade hon det, som om det var så man sa. Och jag hajade till när hon sa så, för jag erkänner: sådär tänker jag ju också. Men jag försöker i varje fall att inte genomgående tänka så, att inte se ner på andra bara för att jag tycker att de inte "når upp till min nivå". Tänker alltid att det finns annat som andra kan som jag kan lära mig av, försöker dessutom att inte se på musik som nåt man till varje pris måste vara "bra på".
Sen började hon skriva på MSN, att jag sku lyssna på hennes musik och se om där finns stämmor som jag kunde tänka mig att sjunga vid live-sammanhang o vi funderade på att uppträda på nån open stage. Och jag tänker förstås: SURE, let's do that! Men samtidigt är jag just lite rädd för att hon helt ska köra över mig och att jag forever ska vara den där "lilla medhjälparen". När vi sjöng sade hon sånt där som att "let's skip that pause, it's easier for you" och jag tänkte bara NÄ, int någo "easier for me" här nu. Nåja, när jag tänker mer på det, så vad har jag att förlora? ingenting. Måste nu, en gång för alla, omfamna det här tillfället nu och låta mig go with the flow nu bara.
En annan rolig detalj är att jag var så upp o köra över allt det här igår att jag satt och var stirrig och tyst hela kvällen och sen fortsatte drömma om det på natten, att vi satt o lyssnade på hennes musik och en biisi var ett klockrent plagiat av en Britney Spears-låt. Och jag sa det, att den här på minner ju nog jävligt mycket om den där Hit me baby one more time. Och då blev hon så defensiv och började joma att näää, inte alls. Och då blev jag så himla, jävla sur att jag bara sa "fine, i'm out" och så snörde jag på mig rollerblades (!) och stack därifrån, kom hem o sa att hon är en idiot. Drömde liksom om besvikelsen, att hon ska vara en sån där som inte kan se på sig själv kritiskt, som inte kan medge sina egna brister. Vilket ju nog också kan vara faran med att jobba med vem som helst, men nu ska jag inte måla fan på väggen.

Kort sagt: jag lärde mig så mycket om mig själv igår på en så otroligt kort tid. Tack universum, tack tack.