Det nalkas pms-tider, man kan alltså förvänta sig rajvare både här och där. Att jag aldrig lär mig att censurera? Men alltså, det finns något i pms som jag gillar, hur konstigt det än kan låta. Det är det där djuriska på nåt sätt, den där motstridigheten, surheten och känslan av att ha allting emot sig: på nåt plan känns det så äkta att jag tycker att man inte annat kan än välkomna det likt ett surt gammalt fyllo som en gång i månaden parkerar sig i farstutrappan. Hunden drar och jag blir förbannad, jag vill gå utan att nån drar - INGEN SKA FÅ STÖRA MIG, liksom. Den känslan, konstant.
Det var nån som sa att man också blir mer kreativ när man har pms (rätta mig om jag har fel?) Det här tycker jag mig också känna igen: ett ilsket behov av att skapa dyker upp, det får vara vad som helst, men det ska helst vara stort och provocerande.
No comments:
Post a Comment