Trött och besviken

Äh, jag är så trött och besviken, trött och besviken. Varför ska det nästan alltid vara så att när jag träffar nytt folk för att göra nåt tillsammans med, så slutar det med att jag går hem, sur och svärande, besviken och på dåligt humör? Nu blev det IGEN så, alltså det är knappt jag orkar skriva om det. Var ju meningen att jag skulle sjunga o spela lite med den där *übermusikaliska* (himla med ögonen) tjejen jag träffade för några veckor sedan, hon verkade lite mysko men jag tänkte att äh, hon är bara lite speciell och HON KAN SJUNGA STÄMMOR, det var liksom den enda kanal mitt huvud var inställt på: att hon den här kan harmonisera. Henne MÅSTE jag musicera med!! Nå väl, så var jag hos henne igår och sjöng o spelade hela dagen och hör och häpna om jag inte tyckte att det var helt sjukt tröttsamt hela grejen. Vi spelade ju hennes grejer, eller det var ju liksom meningen: att jag skulle vara med i hennes musikprojekt och jag tänkte att det kan jag väl göra, det här är nåt nytt och intressant och nån som kan någo. Men suuuuck, så var den där musiken bara så attans enformig och oredigerad. Alltså verkligen, oredigerad! Full med influenser härifrån och därifrån: harpa emellanåt och en massa dåraktiga stämmor, ingen reda med nånting och ett enda sammelsurium som hon på nåt sätt ville arrangera, och där var det då meningen att jag skulle minnas vilket hojlande som skulle vara var, i en härva som gick i en upprepande, jävla URTRÅKIG ackordföljd. Det avgörande var ju att hon inte ville lyssna på mina förslag, det var bara nej, inte så. Fick en känsla av att det här var hennes musik som ingen liksom skulle säga nånting till om. Ironiskt nog så kom ett meddelande idag morse, att de improvisationer jag gjorde till en början var bra, när hon lyssnade på våra inspelningar. Jag bara jaha, och det säger du nu? Du hade din chans, liksom. Fuck, vad trött och besviken jag är.

Tänkte på det också, att jag överhuvudtaget inte kan med människor som inte förmår skratta åt sig själva. Alltså, det är nån mur som byggs upp där mellan mig och dom om jag inser att de tar sig själva på ett för stort allvar. Jag blir bara själv en allt större apa, har lust att pissa runt i knutarna. Jag orkar inte! Och det går heller inte in i mitt huvud, alltså jag begriper inte hur en människa kan vara så sjävinvolverad att den varje dag skriver meddelanden, som bara har med deras egna juttur att göra åt nån annan? Alltså, ringer det inte nån klocka där hos dem, att det där är en annan människa, med egna tankar och egna projekt? Att det första jag vill tänka på en söndagsmorgon, kanske inte är vad jag sjöng och gjorde i hennes låtar igår? Hur kan man vara så totalt förblindad av sina egna skyddslappar? Nej jag fattar inte, och än mindre fattar jag varför jag alltid ska befinna mig i situation efter situation då jag måste fundera på hur jag ska nästla mig ut ur dem.

Nåja, ju mer jag tänker på det här så inser jag ju att det bara helt enkelt handlade om personkemi och att det inte funkade. Det är ju lite så med musik, att antingen funkar man ihop eller så inte, och inte är det väl nåt konstigare än att här funkade vi inte ihop, för att vi är på olika våglängder. Inget mer att fundera på den saken. Back to my own business.