Nu är det panik här. Det är den där sabla ansökningen om utskänkningstillstånd. Det är mycket annat också, men jag förmår ingenting förrän jag vet om den har gått igenom eller inte. Ni vet, det är fast i så små saker som liksom hindrar en från att leva. Jag tänker att TÄNK OM JAG HAR MOKAT. Ansökan om utskänkningstillstånd funkar inte på det där sättet som Kela t.ex. gör, att de skriver och ber om ytterligare utredningar. Det är bara jo eller nej, och så ska man veta hur man gör. I fjol var vi ordentliga, för det var första gången. Vi skrev ordentligt, och såg till att allt blev välgjort. Lätt fick vi vårt tillstånd. I år var det jag som skulle ha hand om det. Och så fort jag ska ha hand om något, dvs så att någonting helt vilar på mina axlar, så blir jag så jääävla skeptisk. När jag ska ha ansvar över något, blir det liksom för stort och så slarvar jag istället, så att inte ansvarskänslan ska äta upp mig med hull och hår. I det här fallet hafsade jag som attan, och är inte ens 100% säker på om alla papper blev medskickade. Dessutom skrev jag för hand. Voj vittujen vittu. Alltså antagligen blev ju allting okej gjort, men "antagligen" bygger inga jävla broar.
Ingen orkar höra på mig, inte ens jag själv, jag vet. Borde jag posta nån trevlig video istället? Eller skriva om hur mycket jag överlag bara avskyr att leva just nu?
EDIT: Alltså jag ringde. O pratade med en gobbe. Som sa att ansökan har gått igenom, den ligger på hans bord, o att han inte har haft så bråttom med den för att det är först den 17.6 som vi börjar caféverksamheten.. och att
DET HÄR ÄR EN JÄVLA BILD AV MIG SOM DANSAR NAKEN SÅ FLÄSKET SKVALPAR ÖVER SKÄRMEN
Tänk att man kan bli så glad över något som egentligen från början skulle te sig självklart också.
Oj Jesus Amalia, tack alltets allt.
No comments:
Post a Comment