Wednesday, October 18, 2017

The life of ponks i tvättstugan, fortsättningen

Idag morse när jag vaknade halvåtta för att ta ut hunden och göra morgonyoga, så gick jag bara ett par varv i mörk lägenhet och lade mig sen ner tillbaka i sängen. Där låg jag sen och kände hur livet rev i alla lemmar, haha, bildligt talat alltså, men jag låg där i nån smärre ångest. Och sen sa jag det högt att nä det här går inte, tänkte bara att inte fan ska en mänska göra något som tar så mycket emot, när hon egentligen inte måste. För det är ju det som är grejen. Min situation är på inget sätt akut, det är inte som att jag finansiellt går under just nu heller, har inga barn att försörja (isåfall hade jag gladeligen och med gott humör tagit emot det här jobbet, utan att blinka) och har bokstavligen EN MASSA andra saker att göra.
Grejen är den att jag faktiskt mest har angstat över det att säga nej till dem, att avbryta arbetsutbildningen efter att först ha tackat ja. Det är sådant som jag angstar mest över, och sen när jag hade skrivit mitt "unfortunately i can not continue"-mail och inte ringt (fy fan för att tala i telefon) så hamna jag gå ner i tvättstugan i mörkret och hyperventilera, för jag visste ju att de kommer att ringa efter mig strax efter kl. 9, vilket de gjorde. Jag satte min telefon på tyst för en signal skulle typ ha tagit livet av mig, och så satt jag i ett hörn o stirrade på skärmen och andades som ett jävla psycho. Och så ringde det, fan vilken skräck, dessa numror på rad. Och jag visste att jag måste svara, att det är så man gör. Och så svarade jag med pipig röst, stadig normalröst i andra ändan, inställsam o trevlig, fullt beredd på nån dårfink som har sammanbrott. Och så gick jag bara där i mörkret, talade och snyftade om vartannat i luren, svamlade om att jag inte kan forstätta längre och vad allt det var, utbildaren ville veta vad exakt det berodde på och jag sa att jag tror att jag inte klarar av jobbet med min usla danska och att jag har fått så mycket annat att göra, alltså det vete fan vad jag egentligen sa, det gör det samma. För när hon svarar att "nå bra att du säger om du märker att det här inte funkar för dig" och jag bara känner en sån ENORM lättnad skvalpa över mig, samtidigt inser jag att va tusan håller jag på med, står nere i TVÄTTSTUGAN (?) och angstar?! Så inser jag alla de där självklara sakerna på en gång: att livet ju bara är livet, och sånt här händer varje dag, att de på inget sätt är de är i pisse pga mig, och att det inte är något brott att följa sin egen intuition. Det är ju ingen stor sak överhuvudtaget, men för mig är sånt här som att säga nej till nån, speciellt när man redan har gett sig ut för att vara helt med på noterna, ETT STORT JÄVLA PROJEKT.
Insåg samtidigt att jag har varit en fucking pain in the ass överlag när det t.ex. har kommit till att göra slut med nån. Jag har bara låtit saker hålla på allllldeeeeles för länge och sen fegat ur som en gummimask och inte tagit ansvar för mina egna känslor eller nån annans: Jag är en fucking fegis och barnrumpa. Men det finns hopp, för jag förstår det här, sakta men säkert.

No comments: