Wednesday, May 30, 2018

"Oj, fan det här var ju bra" eller "äh, du är hopplös"

Jahas, så nu sitter jag då här på Vessö och är ack så mycket mer ineffektiv än vad jag hade tänkt. Är trög, moloken och nostalgisk. Saker förändras, mänskor förändras, familjen förändras, vissa gillar man, andra gillar man inte alls och allt tycks bli så mycket mera inkört som vuxen. Som att om livet vore en skogsväg och man alltid hade kört samma väg upp och ned, så hade hjulspåren nu varit rätt attans inkörda och man hade inte ens kunnat ta nån omväg, ifall man hade velat.
Har hela tiden en känsla av att tiden inte räcker till för allt det lugn jag skulle vara i behov av att suga i mig. Jag skulle villa stanna här, ensam med hundarna jag vet inte hur länge. Det enda jag faktiskt är intresserad av just nu, är hurdana livsformer man skulle utveckla om man hade varit helt allena här ute vid havet, med storskogen bakom hörnet.
Jag märker när jag sätter mig i trädgårdsgungan, hur mycket jag behöver det att bara sitta där och glo utan en tanke i huvudet. Det finns ju hela tiden tankar, för det mesta är det sånt där självförebrående som kommer upp, som att "ja, nu har du faktiskt legat här i en timme säkert". Skulle behöva en period där dag skulle få övergå till natt och natt till dag, utan att det skulle ha nån jävla betydelse överhuvudtaget, i något år säkert. Kanske några månader skulle räcka.
En skön tanke jag hade här en natt, var att allting ju faktiskt är som det bör vara. Saker FÅR ta tid. Jag hade till en början tänkt att jag faktiskt skulle skriva klart den här romanen som jag försöker få nån reda med nu, under våren. Så att jag hade kunnat skicka in den igen innan sommaren. Men nu, när jag sitter här med mina halvdana utvältningar, så märker jag ju att fan, jag har inte så mycket vilja och kärlek kvar för den här texten ens. Det är omöjligt för mig att skriva sådär som en kulspruta just nu. Så då tänkte jag, att min uppgift här och nu bara är att välta ur mig text, bra eller dålig, det kvittar. Det behöver inte bli nåt färdigt. Det var en skön tanke. Sen till hösten, så då kan jag med nya ögon titta på vad jag skrev nu här under våren. Och då kan jag tänka att "oj, fan det här var ju bra" eller "äh, du är hopplös".
Nu, tillbaka till textvältandet.


Bilder från Helsingfors






Sist i helgen var jag i Helsingfors och spelade den sista spelningen med punkbandet. Det var nog något av en legendarisk spelning, resa, stämning och allt. Alltså ingen publik att snacka om, för det var ju sol och alla var ute och så. Men just tanken på att man får lov att vara med så fina typer bara. Och att det är lika skönt att inte längre behöva göra det. Tanken på turnéer till exempel. Omfg, never ever ever again.

Friday, May 18, 2018

Ingenting sker, jag är för nöjd

Näpp, det tycks inte bli så mycket konstaterat under denna majmånad. Orsak? Jag är för nöjd. Mitt i allt känns det som att jag har exakt passligt med jobb och utmaningar och att jag dessutom nästan genialt (dvs med bara några ytterst få snedsteg) kan varva arbetstiden med ett par inte allt för dyra terassöl och samvaro i största allmänhet.
Och snart. Snart ska jag ha en hel vecka FÖR MIG SJÄLV, ja det är så nolot att jag knappt täcks skriva det. I en värld där folk sliter eller aldrig har tid med nånting, så ska jag sitta och lura för mig själv i föräldraskapets sommarstuga i Borgå skärgård, och jag ska BARA skriva. Ska skriva om början på den där romanen och bara fundera och kanske dricka lite vin och få till det, ska jag. JAG SKA FÅ TILL DET. Min hjärna och mitt tänk känns obesudlat för tillfället, ni vet, man har inte läst nåt tjafs som stökat till det i huvudet på en, man har inte stressat mer än nödvändigt och man känner sig balanserad och är full av sjuk längtan. Då tror jag att man skriver bra.

Friday, May 11, 2018

Kristi flygplansdag

Om ni undrar vad jag sysslar med så är det typ JUBB-UBB-UBB (läs jobb). Det är ganska nytt och spännande (läs: radio). Som vanligt trodde jag att jag skulle rocka fett på radio men så är jag riktigt attans usel, oftast.
Men en intressant sak jag lärt mig om mig själv genom att lyssna på intervjuer jag gjort med andra mänskor, det är det här med att man tydligt kan höra att diskussionen/pratet löper när jag känner mig bekväm med en annan mänska och att den inte riktigt gör det när jag inte gör det. Alltså, det är ju ingen överraskning men jag trodde inte att det skulle vara SÅ uppenbart ändå. Är som en öppen bok. Om jag är obekväm talar jag så tyst att det knappast hörs, och om jag är bekväm skriker och gestikulerar jag, nu vet ni det.
I morgon är det fredag, ska på en liten fest, ska försöka att inte bli alldeles knasfull, ska minnas att dricka en massa vatten för på lördag är det eurovision och jag vill vara i form. Och ja, så ska jag spela in lite piano till det där radioprogrammet. Det är fortfarande en hemlighet att jag tänker göra det själv, men jag kommer definitivt lättare undan på det sättet. Det vill säga, kommer att spela in fem trudelutter som är ihopkopplade med sinnesstämningar och sen vara sådär att hoppsan, se vad som hände här, och duger det här? Och JA, det kommer att duga. Om det inte duger, så är jag nämligen tvungen att koppla in en RIKTIG musiker och äh, det blir väl ändå för omständigt.

Friday, May 04, 2018

Alltså opera!

Jag har drabbats av nån opera-bugg. Herregud, vad bra det är när opera är riktigt bra. Stora känslor, uttrycksfullt och dessutom musik som liksom dansar runt solisten, divan, den som har asiaa - likt nån glänsande skalbaggsflock som bara finns till för att erbjuda ett alldeles utmärkt ackompanjemang. Har fått nåt slags insikt som säger att opera är som en överdrift av livet, som teater fast på riktigt och genom musik.



Parallell: Jag känner mig som Joyce DiDonato här när jag står och skriker om Sondby Träsk i vårt nya blackmetal-inspirerande band.

Wednesday, May 02, 2018

Livet är en gåva och andra floskler

Om jag vore omgiven av nåt annat än djur, så hade de uppmärksamma kunnat konstatera att jag (eller mina hormoner) nu har lugnat ner sig. Såg en bild av mor som håller i nykomlingen och insåg att nå väl, det är nu bara ett till barn i världen, ett betydelsefullt barn just för den här familjen eftersom de ju har fått vänta, och eftersom de kanske i nåt skede säkerligen såg framför sig hur de skulle tyna bort utan att få uppleva nån form av tillökning i släkten.
Det är som jag sa från början, helt jäkla skönt att brorsan har fått barn, så lugnar det ner sig på andra fronter, dvs mina föräldrars. Och så är det bra att ha fått ett awakening call, att du, just du - ditt liv är betydelsefullt och ska inte slängas bort. Oberoende om man använder sin tid till att se till att släkten går vidare eller om man förverkligar sig på andra sätt, så är tid och liv en gåva som man ska vara tacksam över och ja, okej, kanske jag är lite hormonprillig ännu eftersom jag skriver sånt här. Men herregud, jag har jobbat mer effektivt idag än nån annan dag under denna och förra veckan, så nånstans ser det här ut att gå åt rätt håll.

Realitetsblixten

Jaahas, så befann man sig i en ny realitet. Mina föräldrar håller på att gå helt bananas, farsan kallar sig för "fafa" och brorsan för "pappa" - lyckan är total och själv känner jag mig som en slokande cigarr som flyter allt längre och längre bort från träsket där allt händer.
Farsan skickade en bild av barnet som sov med en stickad mössa på huvudet, och jag bröt typ ihop, började bara gråta, det var för mycket den där bilden. Det är inte det att jag inte skulle vara glad över det som har hänt, eller att jag skulle vara helt förlamad av avundsjuka, det var bara den där känslan av att nån har FÅTT en sån där i sitt liv som helt fick knäna att vika sig. Jag vet inte hur jag annars ska förklara det. Kanske är det nåt biologiskt, för jag har fan aldrig reagerat sådär på babyr förut. Eller så är det en konstig känsla av övergivenhet, att resten av min biologiska familj nu bondar över ett barn medan jag befinner mig långt borta, nere i en djup tunna, refuserad, i princip arbetslös och med noll koll på vad framtiden har att erbjuda.
Det var nåt som hände igår, det var när jag fick reda på det där att jag blev faster samtidigt som jag stod med min minstrel hobbit mitt i Bree, mitt i staden där allt händer i MITT liv, i mitt virtuella universum, i Lord of the rings online. En realitetsblixt slog ner i mig där, och det var det faktum att mitt brorsbarn föddes medan jag spelade dataspel. Ja - det var liksom nåt så avgörande i den där saken, det var realiteterna som knackade på och sa att hördu Lotta, du slösar bort ditt liv. Det handlar kanske inte nödvändigtvis om att jag skulle måsta få barn, men jag har spenderat så sjukt mycket tid på att inte vara här i detta här och nu, på att rymma från ansvar och svåra tankegångar, beslut och frågor om vad jag egentligen vill. Det att brorsan har fått barn har fått mig att inse man faktiskt bör ta vara på varje minut istället för att bara rymma ifrån livet. På ett mycket konkret sätt förstod jag det igår.
Dessutom fick jag en helt ny förståelse för de där som försöker och försöker och ser vänner bli gravida, tvingas hälsa på nya mänskor och själv går man bara där med mens varje månad. På ett sätt känns det som att jag igår fick en gåva av förståelse, en insyn i ännu ett mänskligt dilemma som jag aldrig förut har befattat mig med. Förstod vad barnlöshet kan vara, på riktigt, om man verkligen vill ha. Fruktansvärt ju. (Men tack för denna insikt.)

Tuesday, May 01, 2018

Faster Nässlor

För 20 minuter sen blev jag faster. Är speciellt elak och oeftertänksam nu eftersom jag meddelar det till och med innan föräldrarna officiellt har gjort det. Men vad spelar det för roll, det här barnet ska bli mitt ändå. Jag kommer att smyga dit om natten, vira in det i en pläd, bära ut det genom borgånatten och så var det mitt istället, tadaa. (Alltså känslan, förstår ni. Känslan. Har drabbats av BABY ENVY, tror jag. A very dark and bitter place.)